nu har hon hört av sig

hon är kvar på sjukhuset

de har tagit en massa prover men hittar ingenting

och min förra läkare som sa att man kunde "ta blodprov på själen"....

hon lever

gud vad skönt

nu kan jag krypa ner i sängen

bädda ner mig under bolltäcket

tårarna bara rinner, men nu av lättnad

hon är trygg och hon lever

har inte hört av c........ smsen går fram.... har skickat några med jämna mellanrum......... skrivit att jag tänker på henne... finns vid hennes sida........... men vad hjälper det.................

ligger hon i ett dike någonstans - levande eller död - så vet jag ärligt talat inte vad jag gör.......................

fan

fanfanfanfanfan

hon är den närmsta vän jag har och som jag känt längst........ och vi har hållit kontakten mot alla odds......... hon är den enda jag har pratat med i telefon..........

känner henne så väl............. jag vet hur utmattad hon är......... hur jagad hon är....... hur jävla hårt hon kämpar för att överleva mot alla odds...... hon är den starkaste människa jag känner...... men som andra förmodligen skulle se som svag, eftersom människor med psykisk problematik oftast anses vara "svagare"......... men det är helt jävla fel, för det är precis tvärt om!

hör hon inte av sig............. ... .................. .......... ....... ... ...................

.

.

.

.

.

.

Försöker fördriva tiden lite.......... tittar på stereogram...... gillar dem.. att något rörigt och grötigt kan bli så klart och tydligt.......

älskade C sitter på sjukhuset med sin psykolog nu.......... skrev att hon hör av sig när hon vet mer......... jag förbannar det här jävla avståndet... för jag kan inte göra ett skit............. antar att hon blir inlagd....... och hon kommer vara där alldeles ensam.... på "förvaring"............ bara för att ingen bryr sig om att hitta en annan bostad till henne........... man kan inte gå igenom det hon gått och går igenom... utsätts för........ när förövaren följer efter och bor på andra sidan gatan............... det finns INGEN som orkar det........ INGEN.......

och hon är alldeles ensam......... helt totalt ensam........... och det skär som knivar i hjärtat...........

vad fan är det här för jävla samhälle???? vad fan är det här för "vård"???

försöker tänka att hon är i trygghet nu i alla fall.............. men samtidigt vet jag hur det funkar.......... "om du inte gör såhär så tar vi mobilen ifrån dig!!!"... "men jag kan inte... jag skulle göra det om jag kunde.. men jag kan inte.... det är ju därför jag är här...."........ "nähä, då är det ditt val - ingen mobil!!!"................

Alla jävla hotelser, bestraffningar i förebyggande syfte, brutna löften, suckar, utskällningar....... osvosv........ Fy fan säger jag bara....... Folk i allmänhet tror nog att psykiatrin är extra noga med bemötande och hjälpinsatser, men det är fan i mig tvärt om! Så BRA bemött från början till slut har jag aldrig blivit som inom den somatiska vården!! På psyk är man bara ett psykfall - inget annat. Och allt man säger är paranoia, lögner, eller kan till och med göra så att någon idiot påstår att man är psykotisk - bara för att man "har svar på tal"!! Bara för att man mår psykiskt dåligt/är psykiskt sjuk så innebär inte det att man är dum i huvudet!!!!! De borde istället vara GLADA och UPPMUNTRA att patienterna vill vara involverade i sin vård!! Men nej, då är man bara "jobbig" och som straff får man ett par diagnoser till och så lite lögner nerklottrade i journalen........ "Pat hotar att straffa ut sig från avd"....... Jag har hört, sett och varit med om det mesta....... och ALLT är ok enligt patientnämnd, HSAN och Socialstyrelsen...... ALLT.

helvetes jävla skit!!

Första mardrömmen om flytten. Har knappt sovit, men jag hann drömma om flytten... Här där jag bor nu finns hiss och trapporna är breda, och dit jag ska flytta finns ingen hiss, utan bara en gullig liten trappa. Gullig och liten = trångt..... Pappa svor, mamma grät, jag funderade på hur jag skulle ta livet av mig på bästa sätt. Väntade på att IKEA-leveransen skulle komma. Pappa är pessimist som vanligt och tar fram tumstocken och mäter trappen; "Jaha, här går det aldrig upp en 105-säng!"...... Jaha.. vad gör man då...... Jag bara sprang... sprang, sprang, sprang... men kom ingenstans...... Panik.... Kved fram någonting i ren smärta.... och jag sade det högt så att det tydligen hördes inte bara i drömmen... Vaknade av min egen röst och var helt förstörd. Visste inte vilken dag det var eller var jag var någonstans.

Ja, det var första mardrömmen om flytten... mer är att räkna med...... betydligt mer.....

Har bläddrat i min filofax och insett att min t ändrat tider utan att tala om det. Tagit ledigt trots att hon sagt att hon SKA jobba. Så ja, precis innan flytten och vid den stora högtiden som kallas påsk - vilket innebär att hela landet stannar av och man ska vara såååååå lycklig och umgås med nära och kära - så kommer hon att vara borta i TVÅ HELA JÄVLA VECKOR. Känns ju bra....... INTE!

Idag ska jag bara ligga här i sängen och dö. Precis som resten av den här gudsförgätna helgen.