Det här är jag.

Mådde SKIT men tog mig iväg till läkaren och min t trots allt. Var skitnervös för hur det skulle gå hos läkaren. Jag blir fortfarande livrädd, trots att jag vet att det inte är någon fara med den här kvinnan. Hon vill mig inget ont.

Satt och väntade, skakade. Så kommer hon och vinkar och ler och säger nästan som "komsikomsi" med pekfingret. Då släpper allt. Jag känner hur molnen skingras och hur mitt ansikte ler som en sol. Det är något med henne som gör att man bara... ja, jag vet inte. Hon tycker inte att jag är knäpp. Hon dömer mig inte. Hon analyserar inte varje liten rörelse och varje litet ordval. Hon kör inget diagnos-VM. Och - hon skriker inte åt mig, kallar mig inte för öknamn, hotar inte, struntar inte i mig och min åsikt. Jag är SÅ ovan vid det så jag blir LYCKLIG varje gång jag träffar henne.

Hon höll dock på att skrämma ihjäl mig idag, och det såg hon... Hon började med att säga att "Det är såhär att jag måste...."......... och jag blev helt lamslagen. Ögonen rann över av tårar, jag skakade, höll på att svimma och såg förmodligen ut som ett lakan i ansiktet... Hon blev alldeles chockad och stirrade på mig och var tyst. Jag säger då att jag kan gissa vad hon ska säga; att hon ska sluta nästa vecka.. typ....... Hon brister då ut i ett stort leende och säger att "Gud nej, nu skrämde jag dig, förlåt, jag vet ju att du är rädd för det. Jag borde ha formulerat mig bättre från början!"..... Jag satt där och tårarna rann. Chock. Så sträcker hon fram sin fot och petar till min och säger att "Du, jag ska ingenstans förrän efter sommaren! Förlåt! Jag såg hur hur du bara... *hon visar med sitt ansikte hur jag såg ut.....*, men du kan vara alldeles lugn". Och vad händer då? Jo, jag börjar självklart gråta av lättnad istället.

Hon berättade i alla fall att hon ska öva på screeningtest på patienter (fråga mig inte vad det är...) och undrade om jag ville vara med och hjälpa henne med det. Jag skulle alltså bara vara försöksperson. Det var allt hon ville! Sa att det är inga problem alls, så jag ska träffa henne på onsdag morgon.

...och så ska hon kolla "neurologisk status" på mig samtidigt.. eftersom jag inte kan släppa tanken på att jag kan ha MS... bara för att den störda psykläkaren påstod det. Jag VET att han inte kan ett skit och att MS inte är ärftligt, men sedan han väckte tanken så har jag inte kunnat släppa det. "Man kan bli sådär då", sa han. "Är hon ordentligt utredd?". Jag hade lust att ställa mig upp och SKRIKA för full hals att "JAG ÄR FAKTISKT NÄRVARANDE OCH INTE DUM I HUVUDET, SÅ DU FÅR FAN I MIG PRATA MED MIG OCH INTE ÖVER MITT HUVUD!"... men, det gjorde jag såklart inte...

Hon kommer vara borta ett år. Försvinna i ett helt år. Vara på Geriatriken och BUP. Sen kanske hon kommer tillbaka... Hon sa att.. oavsett var hon hamnar på psykklin sen, så har hon tänkt att om jag vill, så får jag tillbaka henne som läkare då. *störtgråter* Ett helt år. Men i och för sig - bättre det än aldrig... Och NÅDE den där jävla verksamhetschefen om hon förstör det här!! Då tycker jag jävligt synd om henne, för i så fall lär hon få veta att hon lever! Har hon aldrig sett på fan förr så lär hon göra det då! Kärringen har förstört så mycket för mig och gett mig skador för livet.

Jag vet inte om man kan älska en läkare, men om man kan det så gör jag det...

Sen gick jag direkt till min t. var en kvart försenad... Det är så lätt att prata med min läkare, och hon babblar på precis som jag, så tiden bara rinner iväg.

Min t var stressad och hade inte tid att fullfölja vår uppsatta tid ens..  inget nytt men ändå... så vi tassade bara runt och "babblade". Hon ville väl inte utmana ödet och riskera att jag skulle bryta ihop och sedan slänga ut mig... Hon frågade vad jag mår bra av, hur jag slappnar av... Skämdes ihjäl, men sa som det var - att jag aldrig upplevt hur det är att må "bra" och "slappna av" innan jag började i ridterapi, men nu är ju det slut... Hon frågar mig hela tiden om vad jag ser och känner som "lustfyllt".... är så less på det. För jag får liksom inte känna lust, eller glädje, lycka, välmående...... Och efter att vi pratat... om det svåraste.... det hemskaste.. det värsta.... det äckligaste...... så har hon blivit som besatt av ordet "lust".......... Och jag vill bara spy varje gång..... för jag kopplar det till... övergreppen......... Hur kroppen... "reagerade".. trots att jag inte ville......... verkligen inte ville...... och det gör allt bara ännu värre.... *och nu skäms jag ihjäl och dör* Känns ännu smutsigare och som att det verkligen var mitt fel......... Sen att jag fortsatte på samma bana.... plågade mig....... gör att jag bara vill ta livet av mig........ Min t säger att jag var fast... att det var det jag var van vid, så det är inte konstigt att jag plågade mig..... Det är tydligen "normalt" för sådana som jag att reagera så som jag gör... känna det jag känner..... och att jag gjorde det jag gjorde.... Men jag tål inte att höra det. Jag fattar att min t vill "omprogrammera" mig så att ordet LUST inte brhöver göra mig illamående, och att jag ska kunna tillåta mig att känna glädje - och lust. Men det är svårt. Så svårt.

Inatt gjorde jag en UNDERBAR upptäckt! Gissa vem som missat att ta sin morgonmedicin för första gången på FEM ÅR??? Jo, moi! *tadaaaaa*

Har aldrig gjort en miss förut, så jag fattar inte varför jag skulle göra det igår morse! Försökte gå tillbaka till vad fan jag gjorde som fick mig att tappa fokus helt och hållet - och jag vet inte. Jag vet inte! Kan svära på att jag tog medicinen som vanligt, men det är omöjligt för den ligger där i dosetten.

Visst, det är ingen fara - jag är inte känslig och många missar ju att ta sådan här "depot-medicin" lite då och då. Så jag kommer inte att känna av det på något sätt. Ändå blir jag både förbannad, ledsen och rädd. Ska jag behöva ha påminnelse på mobilen nu eller??? Eller köpa en sådan där dosett som typ piper?????

Det är bara att inse; jag är senildement, sur gammal kärring!

Min t har svarat på mailet jag skickade i helgen. Hon är sin vana trogen och låter lika engagerad som ett kylskåp. I sann PMDD-anda vill jag bara skälla ut henne och vara en jävla omogen "drama queen", men det är ju inte vad jag vill - egentligen. Jag vill bara en sak; få HJÄLP. Men som min t skriver; vi har inte lyckats hitta något som hjälper. Är det inte underbart att vårdpersonalen själva börjar inse hur jävla dåligt ställt det EGENTLIGEN är!! Men INGEN törs säga ifrån eller klaga. VARFÖR???

Har träningsvärk från igår. Tog nog i en hel del när jag tränade, trots att jag försökte ta det lugnt pga operationerna. Eller så har min kondition och mina muskler dött fullständigt sedan jag tränade sist. Har ont i höfterna också, men det är ingen träningsvärk. Det är mina höftkulor som tar i när jag ligger på min utslitna pilatesmatta och tränar ryggen... Innan jag gjorde uppehåll så fick jag blåmärken... Hade tänkt att köpa en ny träningsmatta - som är tjockare - men man ska ju ha RÅD också... Måste spara på det mesta nu. Ångrar att jag unnade mig en ny mobil. Hade varit bättre att köpa ett nytt skal till den gamla så att jag bara kunde se siffror och bokstäver igen. Visst, batteriet var halvdött men det hade fungerat. Det finns ju laddare.

Har eftermiddagstid hos min t idag. Ska träffa läkaren först. Be om recept på panodil och ipren så att jag har råd att kunna ta värktabletter mot mensvärken som brukar knocka mig totalt. För att inte tala om migränanfallen.

Jaa, skål och välkommen in i helvetet!!