Är så ledsen..... Fick total panik, så jag var tvungen att ta mer stesolid. Min t hörde av sig innan hon gick hem. Hon skrev att hon fått tag i ÄS-tanten konstigt nog... men jag läser mellan raderna att hon legat på ordentligt...... för min skull................ De ska nämligen pratas vid imorgon per telefon på fm........ och jag vet ju att det inte är lätt att "få loss" tid till det från bådas håll...........

Hon hade i alla fall berättat vad det gällde........ och hade väl varken fått höra bu eller bä.......... Positivt eller negativt...? Min första tanke är att det är negativt, för om det vore en självklar sak att lösa så skulle ÄS-tanten ha sagt NÅGONTING om det.... Tex att "det går kanske att lösa, vi får prata mer imorgon".......... men i brist på det så gissar jag att de ska ha en jävla AT-läkare som ska kladda på folk för att öva.... oavsett vilka de är och vad de varit med om.... "bara för att".................

Min t avslutade mailet med att skriva "Försök vila i att jag försöker hjälpa dig Maria, vi är två." och "Varm kram, jag känner din plåga nästan ända hit."

Gissa om jag gråter ännu mer...... av hopplöshet och rädsla... men också av värme...........

fick just kallelsen till äs

läkaren är en AT-läkare

så så jävla noga med vem som utför en undersökning eller om den är "dagsfärsk" eller ej kan det väl inte vara???

om det nu är så lagstiftat och reglerat så borde man väl ha någon annan läkare så att man slapp vara "försökskanin"

...som vanligt. Har varit hos min t och fick fruktansvärda nyheter. Jag får ingen hjälp från äs om jag inte klarar av att deras, för mig helt okända läkare, får pilla på mig över hela kroppen. Till och med glo i öronen. Allt är "frivilligt", men om man vill ha hjälp så måste man göra det. KAN man inte klara av det så tolkas det som "brist på motivation" och så blir man utslängd.

Jag var inställd på helvete, men det här är ännu värre.

Jag fattar att om man inte VILL ta tag i sina problem så kan ingen tvinga en - är man inte redo så är man inte. Men det är fan i mig en helt annan sak när man har annan problematik än "bara" ätstörningar! Fattar de inte och inte kan ta hänsyn till en människa med PTSD så kan de bara DRA ÅT HELVETE!!!

Och jag är fan i mig både undersökt och opererad på kvinnokliniken, så OM jag skulle ha PCO/PCOS så borde de väl ha upptäckt det!! Annars är det fan i mig skandal! Och OM det nu skulle vara så och påverka mina ätproblem, så har jag alltså haft det i 15 jävla år - men de har "försvunnit spårlöst" vid varje undersökning!! Troligt??? NEJ! Och eftersom jag blivit sövd så kan jag ju tala om att jag fått min jävla mage - med innehåll - sönderklämt av min gamla läkare som narkosbedömning!!

Ingen jävla läkare klämmer mig på magen igen, NÅGONSIN! Inte om det inte är någon som jag vet vem det är och som jag känner NÅGOT sorts förtroende!

INGEN SÅ MYCKET SOM PETAR PÅ MIG!!!!!!! ALDRIG I HELVETE!!!

Och VARFÖR ska hon glo i mina jävla öron????? Jag fick mitt livs första panikångestattack "in public" när jag gick i högstadiet och skulle kolla hörseln. Halva klassen stod och tittade på och det enda jag hörde var hur mtt hjärta bultade. Jag trodde att jag skulle dö. Sen skulle kärringen titta i mina öron eftersom jag inte verkade höra någonting, och hon såg vatten bakom trumhinnan på båda öronen och ville skicka mig till en öronklinik. Jag vägrade. Så det blev inget av det. Och JAG ORKAR INTE FÅ HÖRA SAMMA JÄVLA SKIT NU SOM DÅ!! JAG ORKAR INTE TA TAG I ALL SKIT PÅ EN GÅNG!!! Jag orkar inte få höra att jag bara har en massa jävla fel!!

Hade jag fått den hjälp jag bett om från vården istället för att slussas runt som en jävla skitig disktrasa, så skulle jag förmodligen HA ETT LIV IDAG. Men vården är så sjuk, så den gör sina patienter sjuka eller till och med ännu sjukare!!!

Har suttit och gråtit över en timme hos min t. Grät på vägen hem. Nu är allt hopplöst. Allt är förstört. ALLT. Sket i att jag var helt rödgråten på vägen hem, för jag orkade inte. Handlade i kiosken med mina rödgråtna svullna ögon. Kassörskan såg så medlidande ut, och jag klarar inte av folk som tycker synd om mig. Men jag orkade inte bry mig om det heller. Så när hon bjöd på en gratis kasse till min hetsätningsmat och godis så tackade jag ja.

Det var det det.... Ingen hjälp....... ingenting.....

Sa som det var till min t...... att jag kommer dö. Så varför packa inför en flytt när jag ändå kommer vara död när jag skulle kunnat hämta ut nycklarna. Varför flytta, varför slåss - igen, och ännu mer.

Bara gråter. Gråtergråtergråter. Vill ta mitt liv nu. Jag orkar inte mer.

Kärringen tjafsade om allt sådant här när jag träffade henne, men jag trodde inte att det skulle vara såhär illa. Jag har känt det på mig, men försökt att tänka på annat sätt och på andra saker. Helt enkelt att sluta vara så "paranoid". Men hur fan gör man det när man HAR RÄTT VARJE GÅNG???

Jättefint svar min t fick från äs. Verkligen. Ord som "i dialog" och att allt är sååååååå frivilligt" är bara till för att förvirra och förminska.  Undermeningen är klar och tydlig, Lika klar och tydlig som jag kände när jag mailade dem anonymt och som jag kände när jag träffade kärringen.

Hur kan man ha ångest för att man ska till sin t när det är det man längtat till hela helgen? Gissar att det är ensamheten och "den lilla" som vill dit. Men när det väl kommer till kritan så har jag inte orken att prata om "skiten"... Just nu är allt så jobbigt att jag egentligen bara behöver någon som ser mig och som jag kan se. Och tryggheten. Känns som att om ingen tar över och andas åt mig så kommer min kropp att dö, för jag orkar inte andas själv. Varje andetag tar emot och gör ont. Ångesten, skulden och skammen pumpar runt i hela kroppen så det känns som att jag är ett vandrande svart hål som lämnar spår efter mig var jag än går och vad jag än gör. Ett svart spår som förgiftar alla som kommer i kontakt med det.

Jag har i alla fall gjort min "hemläxa"... ritat det som måste ritas för att (ev) kunna gå vidare... och har kommit på hur jag ska beskriva för min t hur det är att inte äga sin kropp. Det gick inte att rita, så jag ska ta med mig en sak... Min modelldocka... För det är såhär jag känner inför min kropp... den är bara en sak...

...kanske kan min t förstå bättre då........ jag vet inte...