I received an email from a person who wants to come and look at my sofa, wich I'd like to call "couch"... I don't know if it's an english/american languagebarrier..?

So now I have to clean this mess up again, 'cause I have a visitor tomorrow at 6 pm... The most "interesting" fact is that I have noooooooo idea if it's a guy or a girl... I just hope that he/she doesn't come from britain or america - or any other englishspeaking country.... On the other hand I'd hate if it's someone who doesn't speek english very well... I get so nervous that I don't understand mumbling people... I mean.. I hardly speek swedish because of my social phobia.................

Please just buy the fucking couch so that I can get SOME peace and quiet!!! I need the money!

I feel sick.......

Borde handla imorgon....... men jag orkar inte........

Alla jävla "borde" tynger ner samvetet som en blyklump........ och jag blir bara ännu tröttare....... ännu mer ledsen........ och känner mig ännu mer hopplös.........

Ingen från ÄS har hört at sig idag heller....... trots att min t har skickat TVÅ bevakningar till dem...... Vad var det jag sa............... det är allt jag kan säga....

Har inga fler tårar just nu... så jag bara ligger här....... och förbannar mig själv för att jag alltid HOPPAS gott om folk och att det i 99% slutar med att jag blir sviken och ledsen.... sårad.. och kryper ännu längre in i mitt skal........

........byebye.......

Var hos min t på fm. Visste att det skulle bli jobbigt, men inte hur jobbigt. Jag kunde inte se henne i ögonen för jag skämdes så. Bara korta små stunder. Hon satt och höll mitt riblock och vi pratade om bilden. Jag fick panikångest av att bara se den, så hon vände bort den. Mycket prat om vad ett barn kan tänka, känna, göra, osv, i en sådan situation. Och hur det påverkar att jag som vuxen "återvänder" till övergreppssituationerna, och att det kanske ställer till det ännu mer. Jag blir som en flicka med en kvinnas hjärnkapacitet. Men jag minns inte vad jag tänkte som barn. Jag vet bara vad jag tänker nu. Måste försöka skilja på vad som är barn och vad som är vuxen, och med andra ord försöka koppla ihop förnuft med känsla - IGEN. Det enda jag minns att jag kände och tänkte som barn var ren och skär SKRÄCK. Sen blev allt svart. Tomt. Jag var död. Min t menar att jag förmodligen var helt "tom" då också, för jag orkade inte vara i stunden. Hon säger att det är vanligt. Att man bara stänger av.

Pratade en hel del om hur jag upplevt mig själv tidigare, innan allt rasade över mig. När jag tänkte på att det var något konstigt med mig, men inte hade kontakt med någonting av det som hänt. Och så kom vi in på kroppen. Vilken kropp som det var då och vilken kropp det är nu. Att alla celler som fanns då är döda och utbytta, så det är inte samma kropp idag. Ett barns kropp vs en kvinnas kropp.

Jag var redan halvdöd innan dess och kände mig svimfärdig och hur händer och fötter domnade bort. Och det blev för mycket för mig med 1½ timmes intensivt samtal. Särskilt när vi började prata om kroppen. Min kropp som inte är min. Berättade hur jag känner. Att när jag tvålar in mig i duschen så är det som att tvätta en bil rent fysiskt, medan det känslomässigt är skitjobbigt. Min kropp ägs inte av mig. Den är något jag måste dras med, som ett skal. Och jag är instängd i den. Min själ sitter fast i den och kan inte komma ut.

Min t reste sig upp och kom fram till mig och frågade om jag uppfattade och kände att hon tog i min arm. Sa som det var. Att jag förstår och ser att hon tar i det som ska föreställa min arm, men att hennes hand inte rörde vid min kropp utan bara vid min själ. Började störtgråta för minst 10:e gången när hon frågade hur jag känner när hon kramar mig. Sa att hon omfamnar min själ, hennes armar håller om min själ. Men att det känns som att mina armar bara är ett spel för kulisserna - jag kramar tillbaka, men det är inte mina armar som kramar henne,  utan min själ. Hon mindes att jag bett henne tidigare om att bara få sitta vid hennes sida när jag var inlagd och behövde hennes stöd. Min själ behövde bli buren.

Det är inte som att jag inte kan uppskatta en kram, för det kan jag. Men det känns inte som att JAG kramar tillbaka "på riktigt", eftersom jag inte äger min egen kropp. Berättade att det är svårt med ridningen, eftersom jag känner att hästen bär min själ, men jag måste styra med kroppen.

Klockan tickade och vi drog över tiden, så det var dags att gå. Kunde knappt stå upp. Svartnade för ögonen och händer och fötter var som bortdomnade. Min t såg på mig att något var fel, för hon frågade hur det var när jag stod där och vinglade... Sa som det var och hon bad mig att ta det lugnt när jag gick hem. Fötterna var domnade från halva vaderna och neråt. Lyckades ta mig nerför 3 av 4 trappor, men sen tog det stopp. Höll på att ramla så jag satte mig i trappen, stentrappen, svinkall. Blev så jävla rädd för att inte kunna ta mig hem så panikångesten kom och tårarna sprutade. Vad händer om jag svimmar, om jag snubblar eller faller ihop i en hög. LPT..? vad händer om jag inte kan ta mig hem! Lyckades få iväg ett sms till en vän som har liknande problem, men betydligt värre än såhär. Hon lyckades lugna ner mig och intala mig att det var ok att sitta där i trappen och vila en stund, försöka andas igen, och sedan gå hemåt sakta. Fötterna bar mig, om än vingligt. Hade aldrig vågat prova om hon inte peppat mig. Då hade jag inte tagit mig hem *gråter*. Följde hennes råd och lade mig under bolltäcket när jag kunde ta mig in i sovrummet, och rörde på fötterna så att jag hörde att de fanns där trots att de var bortdomnade. Händerna hämtade sig ganska snabbt, men herregud vad jag skakade. Kunde inte ens öppna en dörr och det bara svartnade för ögonen hela tiden.

Jag är så rädd. Men jag var ännu räddare då när jag satte mig i trapphuset. Var helt säker på att jag inte skulle kunna ta mig hem. Blir så ledsen när jag tänker på det. Så ledsen. Förtvivlad.

Sen... var jag helt slut. Är - helt slut.

Men jag är hemma i alla fall. Tack snälla älskade C för din hjälp ♥

idag är det inte bra. inte ok. inte ens uthärdligt.