Tony Irvings totala psykbryt som får gnällbältes-Tobbe att kollapsa av skratt!

En timme innan utsatt tid fick jag ett mail där det stod att personen ändrat sig och inte skulle köpa någon ny soffa. Hon/han bad om ursäkt sjuhundrafemtioelva gånger, och jag försäkrade att det inte var någon fara. Jag är bara glad att människan hade vett att höra av sig istället för att bara skita i allt!

Min t skrev precis innan hon gick hem. Skrev att det ju är jag som måste göra arbetet. Och ja, det vet jag. Men jag mår inte bättre eller blir gladare för det... Varför måste det alltid gå så långt att jag nästan tar livet av mig innan någon reagerar.. Så var det inte förut. Men nu kan jag må hur pissigt som helst utan att min t TAR IN det jag säger eller skriver. Det gör att jag inte vet om jag ska säga något alls, för det finns inget värre än att inte bli hörd eller sedd. Bättre då att man lämnar jordelivet utan att göra en stor grej av det. Då finns ingen att skylla på, och det är det viktigaste.

Imorgon är det stallet. Måste peppa mig så att jag inte håller på att backa ur för att jag mår så dåligt. Jag vet ju att oavsett hur pissigt det känns och hur färdig jag är att ta mitt liv, så är det alltid skönt att vara i stallet. Alltid. Även om jag glömmer det eller tänker på allt pinsamt jag säger och gör. Det är en stunds vila från livet. Eller kanske snarare en stund då jag lever livet...?

Jag blir så ledsen att jag inte började med hästar som barn. Jag vågade inte. Ville inte skämma ut mig. Ponnyridning - guuuuud vad härligt det skulle ha varit - men då visste jag att det var "en och en" och det betydde att ALLA skulle stirra på MIG. Så jag sa alltid att "Nej, jag har inte lust, jag vill inte". Tänk om folk hade kunnat läsa tankar, se min själ som skrek högre än alla andra närvarandes längtan... "JA!!! JAG VILL!! JAG VILL!!!!!!!!".....

...tårar......

..sådär ja.... dagens överdos laxertabletter i magen.......... 24 dagar kvar... imorgon är det 23 dagar kvar.... till ÄS........

Mår illa.... hetsätit igen........ Vill inte ens tänka på hur mycket jag väger nu........ jävlaskithelvetesbajs.......

jag orkar inte mer

förlåt mig

huvudet spricker sönder av all skit

har gjort rent ugnen så att den är skinande ren nu

tagit isär glasen och hela skiten

cillit bang, diskmedel, svinto, osv

lär inte använda den innan jag flyttar

hade tänkt ta hela spisen men jag flippade ur totalt

blev bara ugnen

min t har inte hört av sig heller

hoppas att en meteorit träffar mig i skallen

vill bara att allt ska vara över

allt

Hade svårt att komma till ro och somna inatt. Vid halv sex imorse vaknade jag av världens smäll. Trodde det var Astrid som sett "Freddy Kreuger", för det var så hårda smällar. Jag försökte prata med Astrid för att lugna henne, men det fortsatte stampa så det ekade. Gick upp och sa till henne att gå in i sitt hus och "sova sängen", för det vet hon vad det är. Så upptäcker jag att det är den andra fröken som smäller. Höll på att skita ner mig, för det lät så jävla högt och hon brukar aldrig stampa så hårt. Jag satte mig och pratade med henne - halvt som halvt medvetslös pga sömnmedicinerna. Men hon bara stampade och stampade. Klappade henne och pratade med henne, satte henne i mitt knä. Så fort jag släppte in henne i buren igen så började hon stampa. Till slut gav jag upp och tog med henne in till min säng. Hon stampade där också - knäppskallen. Tog säkert en timme att lugna ner henne. Klappade och masserade henne och till slut började hon "idissla". Sen smekte jag henne lättare och lättare så att hon skulle ligga kvar och jag skulle slippa klappa på henne hela tiden. Hon började "tvätta sig" och då visste jag att hon var lugn. Så sen låg vi i sängen sida vid sida och jag viskade till henne. Vid 8-tiden släppte jag in henne i buren igen och då gick hon och lade sig. Astrid tyckte att det var hennes tur att få mysa med matte, men jag orkade bara säga "Nu sover vi sängen". Lyckligtvis accepterade hon det, och det var tyst från båda burarna. Men inte kunde jag somna för det...

Kollade mailen och min t hade hört av sig. Fredagen den 15 april har jag fått tid på ÄS. Är livrädd. Samtidigt som jag ju vet att jag inte kan leva såhär.

Kan fan inte andas. Vad ska jag göra.

Funderar på att bara dra iväg någonstans. Stoppa i mig medicin och bara fara härifrån under dagen. Samtidigt ska jag klara av min "soff-tittar"-gäst ikväll.........

Vill bara flytta. Vill bara att allt ska vara över. Jag orkar inte. Någon annan måste andas åt mig om jag ska klara det här levande.