Träffade läkaren precis utanför porten in till psykhuset. Jag fick följa med henne direkt. Kändes skönt. Var skitnervös, men på ett irrationellt sätt... Jag har som tre faser: fas 1 innebär att jag är rädd för läkaren, i fas 2 är jag nyfiken och intresserad av undersökningen, och fas 3 inträffar direkt efter fas 2 och då får jag panik för att då kommer ett resultat.

I alla fall så visade det sig att jag inte uppvisar ett endaste tecken på att ha MS.

SÅ NU KAN JAG SLÄPPA DET SKITSNACK SOM ÖVERLÄKARGUBBJÄVELN KOM MED FÖR FLERA ÅR SEDAN!!!

Sen gick vi till hennes arbetsrum och jag skulle vara testperson. Det var lite nervöst i början, men samtidigt var det nytt för henne så det var ju inget gravallvarligt. Kändes som att vi jobbade tillsammans. Hon läste och följde instruktionerna och klurade på vad som menades, och jag ställde frågor om frågorna för att veta vad jag skulle svara på. Så på så sätt fick hon en patients tankar och synsätt på screeningtestet också. Ska träffas imorgon för att slutföra det, för vi hann inte klart idag. Trots att jag inte hade någon aning om vad det ens innebar så gissade jag faktiskt att vi inte skulle hinna... Jag har ju en förmåga att inte bara kunna svara "ja", "nej", "2 år", osv... för inga svar är ju så enkla - förutom de rent konkreta såklart. Som tex "Var bor du?".

Vi kom varandra närmre idag och det kändes så fint. Jag litar på en läkare. JAG - litar på en läkare. Såg och kände empatin, och det värmde i hjärtat. Och jag VET att hon bryr sig på RIKTIGT, för hon flikade in några frågor som inte hörde till testet - för att hon BRYR SIG. Jag började nästan gråta vid ett tillfälle... och hon förstod.

Är det inte typiskt mig; jag får uppleva trygghet och en stor lättnad, och så kommer allt att tas ifrån mig till sommaren.

Ska träffa henne imorgon igen så att hon blir klar med testerna. Hon bad om ursäkt säkert 10ggr för att det tog så lång tid, och tackade mig lika många ggr. Sa när jag gick att jag jag bara uppskattar att hon tar sig tid och gör det med MIG av alla. Hon hjälper ju mig också.

Berättade en hel del. Som hon inte visste om. Tex att jag känner mig medskyldig till det som hände mig, och att det är mitt fel att andra blivit drabbade av "honom". Tårarna rann nästan, och hon sa att hon gärna vill prata mer om det vid senare tillfälle. Så hon vågade mer idag. Fråga mer, "gräva" lite. En annan sak hon frågade var om jag haft något förhållande överhuvudtaget, för jag känner att hon verkligen önskar att jag ska få känna det som alla andra får uppleva under sina liv. Så ja, hon bryr sig.

Screeningtestet visade i alla fall att jag har PTSD. Sen menade hon på att depression och dystymi är svårare att säga, för det har jag antagligen bara för att jag har PTSD. Så hon kan verkligen TÄNKA SJÄLV. Sa det till henne också. Berättade om min förra läkare som sagt att man tar prover på själen precis som man tar blodprov på kroppen för att få svart på vitt vad som är fel. Hon sa att det inte fungerar som så, utan är bara tänkt som ett REDSKAP, ge ett HUM om vad det är man har att göra med. Kunde inte hålla mig, så till slut sa jag att "ja, men det är för att du tänker själv, och det gör långt ifrån alla - tyvärr".

Hon frågade, eller ja - snarare sa, att jag fick ge henne min bloggadress om jag ville, men jag förklarade att inte ens min t har den. Det gjorde ont att säga det, för jag vet att ju mer hon vet om mig, desto mer kan hon hjälpa mig. Funderade på det ett tag ändå, för jag behöver verkligen människor omkring mig. Men jag gjorde det inte. Hon ska ju ändå försvinna. Annars... ja, vem vet...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...