...idag är det två år sedan min vän och "rumsgranne" gjorde slut på sitt lidande på avdelningen............ han, D, sa inte mycket... men det behövdes inte.... vi kunde bara sitta tillsammans utan att prata....... han var speciell.. sådär så att andra bara tyckte att han var "konstig" och "efterbliven"....... men jag skiter i vad du har för diagnoser..... eller ja.. hade............

......tänk om du tog ditt sista andetag när jag vaknade då så tidigt just den morgonen... för något måste ha väckt mig.......... och jag kunde inte somna om..... önskar av hela mitt hjärta att jag kunde minnas vad jag gjorde, hörde och tänkte från det att jag vaknade tills dess att personalen hittade dig och påbörjade återupplivning.......... men... jag minns inte........ allt är bara svart............ och jag gråter varje gång när jag tänker på att om jag hade ringt på personal för att jag kanske hört ett ljud eller helt enkelt inte kunde sova - ja, då kanske du hade levt idag............ för då hade de också hört ljudet... eller tittat in en extragång till dig......... jag hade kunnat förhindra det om jag bara gjort något... men jag gjorde inget.............

....kan fortfarande höra hur de gör HLR..... hur de stackars få av personalen som jobbade försökte hålla huvudet kallt och följa det inövade tillvägagångssättet..... kan höra hur de räknar när de gör kompressioner........ höra deras röster, men inte förstå vad de säger........ som att orden är hur tydliga som helst, men när de sätts ihop så blir det bara en gröt... minns inte när eller hur jag tog mig ur sängen och satt på det kalla golvet........... satt bara där och tänkte att det här händer inte, det här händer inte........ så kom förstärkningen..... höga röster.... defibrilleringar.......... jag började gunga av och an där jag satt.......... plötsligt kom en skata och satte sig på fönsterblecket... tittade in i mitt rum..... och flög sedan sin väg............ då visste jag............ och sen blev det tyst..... så tyst................ en del av mig dog där då... sittandes gungande på golvet i min pyjamas........... tårarna rann..... det gjorde de nog hela tiden utan att jag visste om det..... och tankarna gick till personalen som hittade honom........... och som förlorade honom......... och ska leva med det i resten av sina liv............. nattssk som var den enda som var i tjänst och därför ansvarig.... han är ett år äldre än jag............ och är världens finaste människa........... han fick sitta "i förhör"... ta emot de anhörigas svordomar och skrik...... och kritiken från socialstyrelsen som var TOTALT felaktig........... minns att jag till slut inte stod ut längre där på golvet, utan tryckte på larmknappen........... och nattssk kom....... han såg nästan död ut själv..... och jag visste inte vad jag skulle göra... vad jag kunde göra.. för hjälpa.... och vad jag själv ville säga eller ha hjälp med.......... tror att varken han eller jag minns de få ord vi sa till varandra...........

....dagpersonalen kom........... gissar att de hade någon akutplan att följa, dels för sin egen skull och dels för oss andra medpatienter........... frukost..... jag kunde inte stoppa något i munnen alls för jag mådde så illa....... ville inte gå ut till dagrummet.. men vi skulle samlas där allihopa........ de andra patienterna råstirrade på mig... jag var så söndergråten att jag knappt såg något för de igensvullna ögonen.......... skakade........ höll händerna runt ansiktet och huvudet så hårt jag kunde för att inte huvudet skulle explodera...........

personalen som skulle jobba dag var där allihop.. och de hade ringt in extrapersonal också...... en medpatient kom och satte sig bredvid mig... jag vet att han är förståndshandikappad, men jag orkade inte med honom då............ så kom avdelningsföreståndaren... och berättade att det hänt något tråkigt... idioten bredvid mig frågade om han inte skulle få frukost snart........ jag försökte andas.... tryckte ännu hårdare mot huvudet.......... föreståndaren berättade att det hänt en "olycka" och att D inte fanns hos oss längre... alla blev tysta - förutom medpatienten som satt bredvid mig.......... vi hade en tyst minut tillsammans..... och föreståndaren betonade att vi fick finnas där för varandra och stötta och prata, vara tysta, gråta, ja - vad vi än behövde........ och så säger idioten bredvid mig att "jag får väl min gröt i alla fall"........... och då.... då brast det för mig............ jag vet inte varför, men jag sträckte ut händerna framför mig och spretade med fingrarna och räknade högt till tio, gång på gång på gång........... sen gick jag... höll på att svimma, men min AJ var hos mig.......... kom in på mitt rum och sen skrek jag........ skrek att det för fan dött en människa under natten och det enda den där jäveln kunde tänka på var den förbannade havregrynsgröten...... och jag VET att han inte förstår, men jag klarade inte av det........... jag hade kunnat strypa idioten eller knockat honom med en rak höger....... och AJ sa att hon känt likadant............ jag bara grät och grät......... min t kom för jag skulle ha terapi........ jag ramlade i hennes famn, höll henne så hårt att jag efteråt var rädd att jag mosat henne... kunde knappt stå upp och tårarna bara sprutade... fick inte fram ett endaste ord.......... AJ kom... och talade om vad som hänt.......... gick iväg med min t....... och när jag kom tillbaka till avdelningen fick jag syn på två poliser som varit inne i D's rum.......... minns exakt vad jag tänkte... att det skulle letas syndabock.... och att nattssk skulle få ta smällen........ jag blev vansinnig..... skrek och grät att det inte var någons fel...... och om de försökte sätta dit nattssksför det så skulle jag fan tala om för dem att om någon var skyldig så var det JAG........... personalen kom och jag backade in i ett hörn i korridoren och sjönk ihop och bara skrek att de inte skulle röra mig........ till slut lyckades de förklara för mig - på avstånd - att polisen var där av ren rutinåtgärd......... de hjälpte mig in på mitt rum och bäddade ner mig i sängen med en stesolid.. hade inte varit något problem att få tillfälligt höjd dos pga det inträffade............. önskar att det hade kunnat få vara så.... men en av mina hat-ssk kom in på mitt rum och sa att jag behövde skratta... hon tog min laptop och gick ut på youtube och körde igång någon musikvideo som var en parodi, för mr bean stod där på skärmen......... och ssk skrattade........... hade jag orkat och vågat så hade jag bett henne DRA ÅT HELVETE.......... en annan ssk kom in på mitt rum.... och jag bönföll henne att stanna........ då gick den andra störda ssk därifrån..... och när jag blev tillfrågad hur det var så kunde jag inte hålla tyst....... jag vrålade rakt ut...... skrek att "vad fan är det för jävla sjuk personal på det här jävla stället som vill få en att skratta när det ligger en död människa i rummet intill och hans kropp inte ens hunnit kallna".................. ssk blev helt bestört och förstod igenting... så jag visade henne på min laptop........... hon slog armarna om mig och sa att "maria, det här skulle du inte behöva vara med om"............... efter att hon lugnat mig gick hon och pratade med föreståndaren....... han kom in till mig och bad om ursäkt..... skyllde på "kulturkrock"........... som om man i polen skrattar när ens vän ligger död i rummet intill.. men jag förstod att det ju inte fanns något att säga som inte var "rumsrent" om hennes beteende.........

mitt PO kom sen och vi for till maxi.... som en zombie gick jag raka vägen till lösgodiset och plockade i påse efter påse......... vet inte hur många kg det blev....... sen fick jag höra att de flyttat den döda kroppen medan jag varit borta från avdelningen... vilket jag var tacksam för......... inte för att jag inte hade klarat av att se eller veta det, men för att jag slapp höra den förståndshandikappade idiotens skratt och tjafs........... delade upp godiset i stora skålar över hela avdelningen..... från personalrum till tv-rum.......

och ja, jag vet, jag är knäpp...... men det är så jag är uppväxt...... när någon är svårt sjuk, nära att dö eller har dött, så köper man massor med godis... för det finns ingen annat sätt att trösta sig på............ och med tanke på hur snabbt godiset tog slut så var det kanske inte en så knäpp grej i alla fall.........

....var och tände ljus för D i gravlyktan jag ordnat......... hoppas att den inte slocknat pga snön och blåsten........ tänker fortfarande på honom....... hans son.......... anhöriga.. och inte minst personalen som hittade hans tomma skal.. dött och utan själ.............. ....och jag kan inte släppa tanken på att jag kanske hade kunnat rädda honom.. om jag bara hade ringt på personal när jag vaknade.... men jag ville inte vara till besvär....... och sen... sen är allt svart ända tills de hittade honom..........

Till minne av D... så älskad.. så saknad.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...