Kan någon förklara detta fenomen för mig? VAD är converse??? Det ser precis ut som de "basketkängor" jag hade som barn. Är det som "crockers" - ett svinigt dyrt alternativ?

Undrar om jag kommer kräkas inatt... har tagit massa laxtab........ Måste beställa mer.... Hade räknat med att.. få något.. sorts "stöd" under påsken.... så att jag inte skulle hålla på såhär hela jävla tiden.... men nu är det ju kört. Går åt minst 3 askar per vecka..........  

Tror att någonstans inom mig så har jag gett upp. Jag har slutat kämpa mot det här nu och går bara och väntar på förslag på lösningar att prova - eftersom mina uppenbarligen inte fungerar. Känns nästan.. stort.... Att jag, JAG, av alla kan säga att "jag behöver hjälp". Det har aldrig förekommit tidigare. Inte ens när jag sökte hjälp från början. Då gjorde jag bara det som förväntades att jag skulle göra i min situation. Någon "hjälpsökare" blir jag aldrig. Tänk på alla de gånger jag nästan förblödit hemma när jag skurit mig. Fanns aldrig en tanke på att "söka hjälp". Min sociala fobi och rädsla för vården i allmänhet gjorde att jag aldrig blivit "omplåstrad" på akuten eller liknande. En gång när jag var inlagd (på "djungelavd") så var jag tvungen att fråga om jag kunde få en ren kompress för att min hade varat fast i såret. Självklart väntade jag och frågade den snällaste ssk. Hon ville inte bara ge mig en kompress och lite tejp, utan ville se. Minns det som om det hände igår. Behandlingsrummet. Hoppa upp på britsen och jag storgrät... av skam... Hon tröstade och lugnade mig så jag kunde dra ner byxorna och visa låret. Hade båda omplåstrade, men var bara det ena som varade. Hon tog bort kompressen så försiktigt och tvättade jättenoga med gud vet allt. Jag som aldrig tvättade, tejpade eller ens gjorde rent rakbladen mellan varven, blev alldeles chockad. Så mycket trassel för så lite. Men jag förstår ju nu att det inte var "så lite". Jag hade blivit "sårblind" av mitt skärande... Så länge blodet inte pulserade ut och jag inte fick stopp på blödningen efter 10 min så "var det inget". Minns när jag pluggade på universitetet och såren råkade gå upp mitt under dagen. Kände det varma kleta på tröjärmen eller på jeansen. Kände mig "stolt", "nöjd", när jag såg det. Samtidigt som jag var livrädd att någon skulle se. Turligt nog blir ju blod brunaktigt ganska fort, så om min kursare såg något så körde jag med att jag spillt choklad.

Det värsta då var nog fantomsmärtorna. Det kunde kännas som att ett stort sår gått upp, och jag kunde till och med känna det varma blodet rinna. Men det fanns inget när jag tittade. Kunde vara på väg från en föreläsning till nästa när det kändes som att ett stort jack gått upp på benet och blodet bara rann. Jag kan fortfarande känna lite så ibland, men bara ytterst lite. Kanske har det lugnat ner sig nu när det gått så pass lång tid sedan jag skar mig. Kanske har plastikkirurgin gjort sitt också. Tillsammans med de BRA kontakter jag haft och har inom vården. Minns när jag var inlagd på psyk-IVA och mådde så dåligt att jag försökte spräcka skallbenet mot väggarna... Då hade jag "psyk-guru-doktorn" som visste och kunde mer om mediciner än läkemedelsverket och det som står i FASS... Det blev så eftersom han klippte medicinerna rakt av; jag dog inifrån. Går inte att förklara. Jag pillade loss häftklamrar från tidningarna och satt och repade upp såren... Eftersom jag har förmågan att "lura mig själv" så berättade jag såklart det - för någon som jag visste kunde hantera det på ett bra sätt. Passande nog var det en massa vikarier där då, och en del av dem kunde ingenting om psykiatri. Så när de dukade fram fika eller vad det nu kunde vara, så var de slöa och ställde fram engångsbestick. Ingen undrade över var fan allt tog vägen. Det låg i en låda på mitt rum... hämtade alltihop... som en reflex... Bryta av => vasst => kan skära upp... Men återigen "lurade jag mig själv"... tassade iväg och hämtade en "bra" personal... Stackars J fick ta emot säkert hundra engångsbestick av en enormt skamsen och storgråtande Maria........ men han tyckte att det var bra att jag sa till och gjorde som jag gjorde, istället för att skada mig.

Idag är inte längtan lika stor, så idag skulle jag aldrig skada mig med en plastgaffel. Men jag litar inte på att det skulle kännas likadant nu i samma situation som jag var i då. Troligtvis skulle jag få en massa minnen och upprepa tönterierna... det som är "töntigt" sett av mig idag där jag är.

Har hittat några av mina "personal-vänner" på facebook.. och hur gärna jag än skulle vilja så törs jag inte skicka en vänskapsförfrågan... Det står ju dem fritt att ha vilken relation till mig de vill... men jag vill inte ställa dem inför det valet... Jag skulle helt klart kunna umgås med dem "privat", så det är inte det. Jag vill bara inte pressa dem och få dem att börja fundera på en massa onödiga saker. Saknar dem verkligen. Faktiskt. Jag var som en av dem när jag var där. Inte som de andra patienterna. Jag fyllde i vilka som jobbade och när, måltider, osv. Var personalens "spion" så att det blev svårare för de andra patienterna att byta och smuggla tabletter mellan varandra. Fick höra en hel del pga det... skitsnack bakom ryggen (trodde de), öknamn, könsord... till och med mordhot.. MEN - hade någon fått tag i ett piller som gjorde att kroppen slog bakut om han eller hon tog det samtidigt som sin medicin... så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Om någon blivit skadad eller dött så skulle jag känna mig medskyldig. Jag är inte den som står tyst och tittar på medan det händer sådana saker. Jag är den som alltid är tyst annars.........

Nu börjar jag bli lite lullig av stilnocten... dags att stänga ner...

"...Goodnight room
Goodnight moon
Good night cow jumping over the moon
Goodnight light
And the red balloon
Goodnight bears
Goodnight chairs
Goodnight kittens
And goodnight mittens
Goodnight clocks
And goodnight socks
Goodnight little house
And goodnight mouse
Goodnight comb
And goodnight brush
Goodnight nobody
Goodnight mush
And goodnight to the old lady
whispering "hush"
Goodnight stars
Goodnight air
Goodnight noises everywhere"

/ Margaret Wise Brown

 

elina

19 april 2011 08:29

lycka till idag <3

Maria

19 april 2011 09:21

Tack ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...