Hej *tanten från ätstörningsenheten*..
Vet inte om jag var tillräckligt pinsam för att du ska komma ihåg mig... vi träffades hos *min t* för snart 9 veckor sedan.
I drygt två månader har jag gått runt och tänkt att jag kommer klara den här påsken, för jag kommer få stöd av er på *ätstörningsenheten*... men så blev det ju inte. Antar att ni hade erat möte innan jag var där i fredags. Hur många timmar missade jag det med..? Hade jag hunnit få någon sorts kontakt hos er om jag fått en förmiddagstid istället...?
Det här gör mig helt söndertrasad... jag är helt förstörd. Har varit orolig inför påsken med all j*vla påskmat, godis och alla som är sååå glada... ända sedan årsskiftet... Jag har lyckats behålla fattningen för att jag trott att jag inte skulle behöva vara ensam.... utan att jag skulle få stöd från er.... Jag har byggt upp allt hopp på det....... Och nu när jag vet att jag missat med ett par timmar... bara för att det är röd dag på fredag... ja, jag orkar inte tänka på det......... Jag förstår inte att en verksamhet är så rigid att om det infaller en röd dag i veckan så stryker man bara det som skulle gjorts, istället för att ändra dag. Och ja, jag vet att *läkare* bara är hos er på fredagar, men ändå. Vad händer på andra platser när något krockar med med en röd dag? Jo, då ändrar man så att storronderna går en annan dag - tex.

Ni anar inte hur desperat jag är. Jag ställde upp på att klä av mig inför en vilt främmande människa för att väga mig. Idag har jag varit på lab och ordnat med blodproverna. Som vanligt fick jag slåss, för ingen LYSSNAR på VAD jag säger. Men nu är det gjort. Remissen kom dit först igår em, så jag tycker inte att jag är "seg" eller "långsam" på något sätt.
 
Jag ber i princip aldrig någonsin om hjälp - jag sköter allt själv. Så de gånger när jag ber så är det för att det är akut. Total panik. För mig känns det som att jag sett er räcka ut en hjälpande hand till mig, och jag har trott på den... men nu när jag verkligen behöver den så drar ni undan den..... Jag vet att ni inte menar något illa. Det här är inte erat fel. Men jag rår inte för att jag tappar hoppet när det alltid blir såhär. Alltid. Jag var redo att köra igång den här veckan. Livrädd, skräckslagen, men redo eftersom det inte finns något annat alternativ. Och jag är rädd för hur jag kommer att må efter påsken och efter att det varit en fredag och ni haft möte, och sedan gå och vänta på besked. Jag vet att det är mitt eget fel, för det är bara jag som styr över att jag är så feg, dum och rädd för att be om hjälp ända in i det sista. Det gör att om något "skiter sig" - som nu - så försvinner allt hopp. Och då ger jag upp. Jag vill inte det, men jag orkar inte. Kan inte hålla på såhär längre. Igår tog jag över en halv ask laxertabletter. Som någon slags bestraffning för att jag varit så dum och börjat hoppas och tro. Såg hur allt gick upp i rök - jag som har en plats på ssk-programmet ht 2012, och jag tänkte att med er hjälp så har jag i alla fall en chans att klara av att påbörja studierna då. Jag förstår att den här striden inte kommer vara över då, för jag tror att det kommer ta jättelång tid - om jag någonsin blir bättre. Har man hållit på halva livet med ett felaktigt mönster så kan man inte bryta det "bara sådär". Det är som att.. byta liv..... Det har jag verkligen fått lära mig i terapin med *min t*. Så jag är beredd på ett långt och utdraget krig - mot den destruktiva sidan av mig. Ett krig som behöver börja nu. Inte om 2-3 veckor eller längre pga att det är en dum långfredag den här veckan...
 
*min t* sa att hon ska göra vad hon kan. Vet inte om hon försökt nå dig eller vad hon tänker göra. Hon tyckte i alla fall att jag kunde skicka ett mail till dig, och fråga om det verkligen inte finns något sätt som ni kan hjälpa mig på.... något utrymme för individen.. Jag har redan böjt mig och gjort saker som jag inte klarar av. Det verkar på ytan som att jag klarar av det, men ingen vet vad som händer inom mig när jag kommit hem och låst dörren. Då "betalar jag priset" för att jag utplånat mig själv för att passa in i mallarna som finns... alla "krav".. oavsett vad man har för bakgrund eller personlighet..... Jag tror inte att det är så enkelt att man kommer till er med enbart problem kring maten... utan det måste ligga något djupare bakom...... och jag tycker att.. man borde ta hänsyn till det..... Vi är människor.. inte robotar med ett (person)nummer eller streckkod....
 
Så nu gör jag något som jag aldrig gjort förut... Jag bönfaller dig att försöka hjälpa mig så att jag får komma till er nästa vecka eller senast veckan därpå........ Jag har ingen rätt att be om det.. och du har alla anledningar i världen att säga nej....... så förlåt mig...... Men det här är mitt enda och sista sätt att be om hjälp........... Jag är ensam.. har inga vänner i stan, ingen familj.... Det är storhelg... alla ska äta påskbord och godis i minst en vecka, och umgås med "nära och kära"......... Och det enda jag tänker på är att jag bara kommer ligga i min säng i min pyjamas 14 dagar i sträck... ensam.... och med så mycket ångest att jag inte kan gå och öppna kylskåpsdörren...........
 
Förlåt mig..... men... snälla, snälla, snälla.. se om det finns något sätt du kan hjälpa mig ta mig igenom den här påsken....
 
Desperata men varma hälsningar,
Maria
 
P.S Skickar kopia till *min t* ifall ni kommer ha kontakt... Om jag skrivit något konstigt eller dumt så kan hon säkerligen förklara det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...