Har varit gråtfärdig nästan hela dagen idag - samtidigt som jag njuter i fulla drag av att vara i stallet. Det blir liksom lite konstigt; dubbelt. Höll på att smälla av när jag fick syn på min t vid busshållsplatsen. Tänkte att "är det SÅDÄR hon klär sig i oömma kläder???". Men jag sa inget. Pratade lite allmänt om vad den här dagen innebär för mig. Jag blev ledsen så tårarna rann, men jag brydde mig inte - folk får väl glo då. Jag har inte mycket att leva för här i livet, och nu förlorar jag det som hållit mig vid liv i över ett år. Så stirra på bara.

När vi kom till stallet så var den lilla funktionshindrade tjejen där som vanligt. Hon är så djävulskt duktig. Är avundsjuk på henne, för hon kan trava och sitta som klistrad i sadeln. Hon kan inte "rida lätt" pga benen (eller fötterna), så hon sitter alltid ner i trav. Jag försöker snappa upp rörelserna för att lära mig hur man gör, men det går inte.

Gick in och bytte till mina termoridbyxor, och min t klädde på sig lite mer kläder - tack och lov. Sa till henne att jag VET att hon kommer sitta på en häst innan vi far därifrån. Hon skrattade åt mig och sa "aldrig" och "inte" för femtioelfte gången - och drog till med att det "bara är mina fantasier". Jag skrattade tillbaka och sa att vi får väl se... och så var det dags att börja.

Fick hämta in surpuppan S. Min t babblade så jag höll på att dö - "vad gör hon nu, jaha", "det är den hästen där förstår jag", och gud vet allt hon babblade på om. Medan jag gjorde iordning S så sa ridt till henne att hon skulle gå bort till henne, och det var knappt så att hon ens vågade gå förbi hästen i stallgången. Ridt tog ut A - som står på boxvila - och så fick min t prova att borsta honom. Jag slängde ett öga då och då, och först stod hon så långt ifrån lillen som möjligt. Tyckte nästan synd om henne för att hon var så rädd. Det är ju inte som att hästen är ute efter att göra henne illa. Hörde hur ridt sa till henne att hon skulle känna på hans päls och känna värmen. Tror inte att hon förstod den själsliga biten av det, men kanske kommer det senare när "chocken" släppt. Jag sadlade min ädle springare, och så satte jag på repgrimma. Körde lite horsemanship först. Jag skulle förklara för min t vad jag gjorde, men det var svårt för då tappade jag "bubblan" som jag och hästen var i. Vill ju inte verka som någon besserwisser heller. Backa, kalla in, flytta bakdelen och så leda hästen i den takt som jag bestämmer och han ska hålla rätt avstånd, och så halt, backa, framåt, osv.

Sen tränsade jag och satt jag upp. Gick hyfsat att skritta runt på fyrkantsspåret, men spårade ur när jag skulle trava. Han tar ett par travsteg och sen lägger han av oavsett hur mycket jag manar på. Eller så gör han en övergång till arbetstrav för att sedan rusa fram. Det i kombination med att han snubblar på sig själv och platta marken, och har olaten att rycka tygel för att få sig ett par höstrån gjorde att jag hade för korta tyglar. Trots att jag fattar att jag har större "felmarginal" om jag har lagom tygellängd och sitter rak i sadeln. För då hinner jag ju ta mantag - tex. Så fick jag göra en övning; skritta och trava utan att hålla i tyglarna medan ridt longerade. Jag har ju klarat det förut med en annan häst, så jag blev förvånad över hur dålig jag var på det.

Jag måste öva upp mina skänklar, men jag vet inte hur, för jag vet inte vilka muskler jag ska träna och hur jag ska göra för att träna dem. Vid en "tjurig sväng" så blir jag helt slut i foten för att jag tar i så mycket. Vill ju helst inte använda tygeln.

Så satt jag av, och så var det min t's tur att prova sitta på en hästrygg. "Nej, jag kan inte" och blablabla, men så sa jag att hon kunde prova att sitta upp och sen bara sitta av, och ridt peppade henne ordentligt. Och till slut GJORDE HON DET! Hon var helt vettskrämd och stel som en pinne, men samtidigt undrar jag om hon inte var lite höjdrädd, för hon tittade aldrig ner utan bara rakt fram. Jag var snabbt framme med kameran eftersom jag lovat att hon skulle sitta på hästryggen och att jag skulle ta kort så att hon fick bildbevis. Och hon inte bara satt där, utan ridt ledde runt henne sakta på planen. Och jag var SÅ JÄVLA STOLT!!! SÅ STOLT ÖVER ATT HON GJORDE DET TROTS SIN ENORMA RÄDSLA! För mig var det ytterligare ett bevis för vilka mirakel som kan ske i det där stallet! En 63-årig tant som är livrädd för hästar och aldrig varit i närheten av en, satt upp på en häst!!!

Sen sadlade och tränsade jag av S och släppte ut honom, och vi satte oss i elevbaracken för att fika. Pratade om hästar och vad de kan göra för människans själ. Men sen höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag hade just tagit en klunk te i munnen när min t säger att "en häst är ju inte farlig på samma sätt som en rottweiler". Min ridt har världens goaste rottistjej så jag höll på att spruta ner min t med te för att jag började skratta så, och det rann nästan ut ut genom näsan på mig! Ridt log BRETT och sa till mig att jag inte fick säga ett ord, och så ursäktade hon sig. Jag förstod preciiiiiiiiis vad hon skulle göra, och det var skitsvårt att hålla masken mot min t och prata på om annat. Så säger min t att "nu kommer hon igen och hon har hundarna med sig". Jag väntade på reaktion. Men det kom ingen. Rottistjejen sprang fram till min t direkt och hälsade och var go och glad, och vovvekillen satt hos mig och pussades. Så frågar min t "visst är det en labrador?" om rottistjejen, och jag höll på att dö! Alltså, hon ser verkligen ut som en rottis! Tror att min t blev ganska chockad över att en så "farlig hund" kunde vara så snäll och go.

Så var det dags att gå till bussen och fara hemåt. Ville krama min älskade ridt, men jag vågade inte för då hade jag börjat storgråta, och jag hade aldrig kunnat sluta. Väl på bussen så frågar min t mig om jag inte tänker på att det är farligt, och att folk kan skadas rejält av hästar, men nej, jag tänker inte så. Själv hade hon tydligen tänkt så långt att hon funderade på rehabilitering och hur den skulle se ut och hur lång tid det tar. Det kan jag säga att jag ALDRIG haft en endaste tanke på. Berättade också för henne att jag är lite knäpp, för när något "ev farligt" händer så blir jag cool lugn. Tänker efter och gör inget överilat. Men det gäller inte bara i stallet, utan även i allmänhet. Hon förstod nog ingenting av det.

När jag kom hem så ringde ridt efter ett tag. Hon frågade om det kändes ok efter idag, och det gör det - på ett sätt i alla fall. En fin avslutning. Sen frågade ridt om min t alltid pratade så mycket. Jag skrattade och sa att ja, det gör hon! Hon är sådär så att hon måste förtydliga och greja, och ärligt talat så tror jag att till och med min ridt tyckte att hon var babbligare än vad JAG är i stallet!

Sen fick jag några länktips till youtube. Hur det kan se ut när man rider. Huvudet som pekar neråt, men mulen uppåt. Medan en annan ryttare knappt höll i tyglarna och det var hur vackert som helst.

Nu sitter jag här och har fått 9 svar på min annons, och det sista svaret var det roligaste! Fick tips från någon som hört om ett bra stall med bra ledare och bra hästar - och det var det stall där jag har gått i över ett år nu! Var tvungen att smsa min ridt och berätta det!

Just nu är det blandade känslor inom mig. Jag är stolt över min t, tacksam för min ridt, glad att det blev en så lyckad avslutning, och ledsen för att allt är över - för gott, oavsett vad som än händer. Men jag ska maila till en kvinna och höra vad hon vill ha hjälp med i stallet och hur ofta och vilka tider.

Gjorde förresten en miss med avslutningen. Hade velat bjuda dit några fler, men var rädd att alla skulle säga nej - och så vill jag ju inte visa upp MIG, utan vad ridterapi kan göra. Mailade min handläggare på FK, och det visade sig att hon hade kunnat och velat komma om jag hade frågat henne. Det är ju hon som gjort allt det här möjligt, så jag funderade på att fråga henne om hon ville komma och se VAD hon beviljat ersättning för. Men jag trodde inte att FK's anställda kunde/fick lämna sin arbetsplats för sådant. Så det var ju en miss. Och visst, som hon skrev så skulle det ha varit SKITJOBBIGT för mig att ha en människa till där, och en som jag aldrig träffat dessutom. MEN - när jag är med en häst så försvinner ju världen. Hästen lugnar mig, bär mig. Han "skyddar" mig mot allas blickar. Folk kan stirra så mycket de vill - det är hästen och jag. Och jag är inte ensam.

Nu ska jag gråta lite... sorgen över ridterapin är så stor och tung...   

lade ut annonsen igår kväll - och har redan fått fem svar!!

har fastnat särskilt för ett där personen lät mogen och jordnära - någon med vanligt hederligt sunt förnuft! och inte långt härifrån heller!!

tänk OM det blir något..........