.........jag har sådan jävla mensvärk så jag dör............................ sväljer och sväljer...... känns som att jag kommer spy...................... har tagit ipren + alvedon, men det hjälper inte............................

puh......... med en drös stesolid och löfte om att få träffa någon av de som jag redan träffat under operationen... så klarade jag att ta mig till plastiken..........

så nu är de 25 stygnen borta......... fick träffa den bästa av de två kvinnorna....(!)

..och all min ork har runnit ut nu............ ska bara orka ta mig till terapin idag......... och sen kan jag sova..................

har inte sovit på två nätter nu........ och stressen ovanpå det.................. ja.... jag är helt slut.............

tack och hej leverpastej......

hemma....... skitdålig film.......... är så besviken...................

höll på att dö medan jag väntade på att få gå in........... gick in först av alla.......... tycker det gör saker och ting lite lättare................ alla stirrar inte på mig lika mycket då....................

vi var 8 eller 10st där............... har insett att bio går man på 2 och 2 eller fler...........

en kille satt och smsade hela tiden............ och vad paret bakom mig gjorde vill jag inte veta..........................................

namn och story verkade lik första filmen med namn och allt.......... men resten var ju SKIT................. hatar dataritade specialeffekter................... känns som lite "Tom & Jerry"-varning på det hela då...................

med andra ord - filmen var askass................. MEN......... jag har varit på bio - SJÄLV!

nu ska jag försöka sova

upp imorgon bitti kl 6

och äcklet har kommit också............ jippi.........................

är helt avslagen nu.................... måste sova..............................

snart faller ögonen ihop..........................

"1, 2, Freddy's coming four you........ 3, 4, better lock your door......... 5, 6 grab your krucifix..................7,8 gotto stay up late..................... 9, 10 never sleep again..................."

men det är precis vad jag ska göra........... natti natti.......

.  .  .  .  .

det här kommer aldrig gå.............. hur ska jag kunna ta mig dit........... få ut biljetten.......... gå rätt..................... jag är KÖRD!!!!!

terapeuten har ring till plastiken och har blivit lovad att jag får träffa någon av de jag träffade vid operationen................. känns som en ogenomtränglig mur som är så hög att man inte ser slutet...............................

mår illa.......... har tvingat mig att äta för att inte svimma..................................

jag vill dö.................. vet att det låter knäppt... men..... det vore lättare jämfört med att gå på bio och gå till plastiken själv och anmäla sig i receptionen, osv............................. det vore VERKLIGEN lättare att dö.......

jag vill bara skrika............ har verkligen trillat ner på jorden igen.................

vill bara ha bort den här jävla äckliga tejpen på armen..........

har suttit där i två jävla veckor snart....... kommer väl att få en ny oavsett om de kan ta stygnen eller ej......... men jag vill ta bort den NU........ NU!!!!

telefonsamtalet till föräldrarna gick precis som väntat.............. gjorde chokladbollsdeg efter det.......... och tog laxertabletter...................

....det är ju tur att jag inte har ätstörningar......... annars skulle jag ha problem.....................................  

Har drömt väldigt konstiga drömmar inatt. Vet att jag tänkte att "det här är inte på riktigt". Drömde om hästarna i stallet, och en bilolycka. Minns inte att det fanns något sammanhang alls, men jag vaknade nog till mellan.

For till stallet vid lunchtid. Var "plattan-i-mattan"-chauffören som körde. Kunde inte bestämma mig för om det var varmt eller kallt. Solen värmer, men det är inga ljumma vindar direkt... Blev så glad när jag kom och gick på vägen mot gården, för då såg jag att den nya hästen stod och kliade och "pratade" med en av hästtjejerna. Han har varit lite utanför flocken, men verkar komma in mer och mer och bli accepterad. Känns skönt, för det var hjärtskärande att se honom bli jagad till ena hörnet av hagen och få stå där alldeles själv.

Ridterapeuten berättade att vi skulle göra en utflykt idag, och att jag skulle hämta min dagbok. Gjorde det, och så hämtade vi in varsin häst. Jag hade min lille P ♥ . Lyckades lyfta på sadeln idag. Hur bra det var för armen vet jag inte... ser ut som att det blödit lite under häftan. Men eftersom jag inte kände att det gjorde ont så är det väl ingen större fara. Det dumma är att jag är så smärttålig så jag vet egentligen inte vad som "är" ont.

Red ut i skogen, lite terrängridning - kul! Men GUD vad P var beräknande! Han snubblade fram över stenar och pinnar i jakt på "grönt godis". Jag blir så sur då, så jag kortar tyglarna mer och mer för varje gång. Till slut måste jag tala om för honom att han får skylla sig själv, för om han hade skött sig så hade jag inte haft så korta tyglar (han fattar ju inte det, men jag pratar ju med alla djur som om de vore människor...). Vi kom till gläntan vid ån som vi ridit förbi förut. Satt av... och ridterapeuten till och med "låg av"... hon snavade och ramlade omkull på backen. Och jag kunde inte låta bli att retas lite med henne och sa att hon ju måste bjuda på tårta nu - man måste ju det när man ramlat av hästen, och det där tyckte jag var ganska nära det...   

Vi tränsade av och hon satte upp en provisorisk hage. Och så hade hon fika med sig - gulliga människan! Satte oss på en bänk vid ån och fikade. Sen ville hon att jag skulle läsa vad jag skrivit i dagboken efter varje besök. Var nervös för det så jag skakade, trots att det inte fanns någon anledning. Tror att jag insåg idag att jag är så fast i mina mönster att jag inte kan reagera på något annat sätt trots att situationerna är olika. Jag har inget att skämmas för, det var inte ett "test" på läskunnighet. Så trots att jag var fri, så reagerade kroppen med "flykt/kamp".   

Jag garvade så jag höll på att dö när jag läste och mindes de olika gångerna och vad som hänt! Ridterapeuten verkade ganska road hon också! Jag är ju ganska självironisk och beskrivande... och det tillsammans med min enorma fantasi... kan bara sluta på ett sätt. Vi satt där och drack saft och åt kakor i solskenet medan jag läste och vi mindes tillsammans. Helt plötsligt säger hon "gick dem igenom nu". Jag fattade ingenting och vände mig om... för att se två glada hästar springa glatt in i skogen!   

Hade det inte varit för det otäcka scenariot att de kunde fastna med sadeln någonstans - stigbyglarna hängde lösa - så hade jag bara ASGARVAT, för jag tyckte bara att det var så DJÄVULSKT KOMISKT! Där knatade vi genom skogen och ut till vägen med träns och hjälm i händerna, medan hästarna hade blivit uttråkade och dragit hemåt!    Jag garvade så jag satte en kaksmula i halsen! Och jag kunde inte sluta!

Efter en bits promenad så fick vi syn på de två rymlingarna. De stod brevid vägen i diket ner mot en tomt där förmodligen ingen bodde, och mumsade för fullt på maskrosor och drivor av grönt gräs. När vi kom där och gick så tittade de upp som om "jaha, där var det kalaset slut". Det hela var så komiskt just då så jag kunde inte sluta fnittra! Det kom en bil så vi skyndade oss att tränsa (jag = dålig ledare = tar en evighet att tränsa en häst som vägrar släppa kontakten mellan gräs och mun........). Och så var det bara att knalla hemåt. Jag började fnittra så fort det blev tyst... för tänk, när det vankades grönbete så var inte P någon riktig "matte-gris" längre!   

Jag tappade taget om P i stallet för EN sekund - bara för att jag inte tagit till mig att det är HÄSTEN som ska flytta på sig, inte jag. Han försvann ut genom stalldörren, och jag gick efter och asgarvade. Kunde bara inte vara seriös! Lille P stod där ute på planen och såg nöjd ut, och jag tog honom bara i grimman och sa "kom nu" så följde han lydigt med. Det är som att han MÅSTE ha sista ordet! Gaaaah!   

Vi satte oss i varsin stol i solen när hästarna var utsläppta, och så läste jag färdigt. Men det var en så tokig dag att det kändes som att jag skulle brista ut i skratt hela tiden! Har till och med asgarvat nu när jag skrivit det här!

Det är så roligt att ha någon att ha kul tillsammans med. Särskilt en sådan människa som ridterapeuten är. Hon påminner om den person jag vill vara, och bitvis är inuti. Vi har båda enorm ironi och har egenskapen att dra saker och ting till sin spets. Vi delar också förmågan att fantisera, och att kunna skratta åt sina egna tokigheter och inte ta sig själv på totalt allvar hela tiden.

Hon är en ängel - helt enkelt! I alla fall för mig! Hon är guld värd, och jag önskar bara att hon förstod det själv.

Nu ska jag ringa till "föräldrarna". Har lovat det. Så nu är det bara att göra sig redo för att sjunka...