Min t skrev att hon och den där chefstanten försökte "nå varandra". Jag sket i vilket för jag var så less och hade redan gett upp. Liksom, be MIG av alla att hålla på och ringa och söka en människa som är oanträffbar. Fint...

Medan jag höll på att packa till stallet så skrev min t till slut att hon fått tag på chefstanten, men att hon var tvungen att prata med mig om det innan imorgon bitti. Så hon skulle rina mig "om ungefär en timme". Upplyste henne då för tionde gången idag och hundrade gången totalt att jag har RIDSKOLA PÅ ONSDAGAR. Skrev som det var, att jag var på väg att packa och byta om för att ge mig iväg. Att jag inte skulle komma hem förrän runt kl 20. Då skriver hon att hon ska ringa mig hemifrån. Visst, jag känner mig "hedrad" att min t kan bry sig så pass att hon till och med kan ringa hemifrån en kväll. MEN - så tänker jag på vad den där jävla "överläkar-gurun" sa... att jag MANIPULERAR min stackars t till att göra saker som hon inte borde och som går utanför hennes arbetsområde. Så jag ville INTE att hon skulle ringa hemifrån (jag vet, man ska skita i vad sådana idioter säger, men vissa saker etsar sig fast ändå). Skrev att det vore bättre om hon kunde ringa INNAN jag for till stallet. För samtidigt började jag fundera på vad och hur mycket hon behövde prata med mig om..!

Och helt plötsligt ringer hon. Hon som var så upptagen..... Jag kunde knappt prata, viskade i luren. Ville inte att hon skulle höra hur jävla dåligt jag mådde och hur rädd jag var. Hon trodde att det berodde på att hon hade sitt fönster öppet, men jag vet bättre... Skit samma. Hon hade pratat med chefen på ÄS, och de "förstod vårt dilemma". Vårdpersonal säger alltid att de "förstår", det är ju som en reflex, så jag lägger inte så mycket vikt bakom de orden. I alla fall hade hon sagt till min t att hon skulle prata med de som hon ev trodde kunde träffa mig redan nästa vecka. En av dem verkade mer eller mindre ok med det och att de inte hunnit haft någon "rond med läkare". Den andra var mer tveksam. Anledningen till att min t behövde prata med mig var att... den som troligen kunde tänka sig att träffa mig redan nästa vecka.. är en man......... Och som om inte det vore nog så heter han samma sak som den där jävla "överläkar-gurun" (inte för att det spelar någon som helst roll - egentligen)....

Jag sa i alla fall som det var.... Att jag helst såg att jag fick den KANS som läkaren föreslagit, eftersom hon var både terapeut och sjukgymnast. Men att jag är totalt desperat, och alla män kan inte vara rötägg. Och kanske, kanske, skulle det vara nyttigt för mig med en manlig kontakt. Någon som blir någon slags "positiv förebild", så att jag inte bara har misshandlande och våldtäkter som refensram. Och jag sa att min närmsta vän som jag känt längst har en manlig psykolog som hon avgudar... så.. jag ger den här mannen en chans - om han vill. Min t blev så glad över min reaktion, för det var precis det hon hoppats på, att jag hörde hur hon nästan blev tårögd. Fick så dåligt samvete för vad jag skrivit till henne tidigare... men å andra sidan.. hon måste ju ta ansvar för sig själv... och skriver hon något så kan hon ju förvänta sig svar på tal - i alla fall när det gäller mig, och det vet hon mycket väl.

Hon ska prata med chefen kl 8 imorgon bitti, och så får jag besked när jag träffar henne kl 10. Är så slut att jag inte kan tänka, så just nu skiter jag i allt. Men det låter ju hoppfullt. Det är bara så tragikomiskt att man måste dra ut i krig för minsta lilla jävla skitsak. Inte undra på att människor är långtidssjukskrivna, sjukpensionärer eller tar livet av sig.

Sa hejdå till min t efter att ha tackat henne för all hjälp. Och så gick jag till bussen. Passade på att ladda busskortet - med pengar som jag inte har råd med. Så for jag ner på stan och gick på biblioteket. Hämtade ut 3 st gigantiska böcker; en atlas över människokroppen, en anatomi & fysiologi, och så en omvårdnadsbok (och ja, jag låtsas att min dröm kan bli sann.. jag klarar inte att läsa böckerna, men likt förbannat lånar jag dem gång på gång...). Gick runt lite på stan med min gigantiska ryggsäck. Märks att det är vår. Folk sitter på "samlingsplatsen och fikar, det spelar musik, och stämningen är sådär lugn och avslappnad. Ingen brådska, inget knuffade, inget jäktande, ingen som stirrar på utbytesstudenter eller människor som sitter i rullstol, och folk skiter i om de ser någon med shorts och t-shirt när det är tre plusgrader. Därför gillar jag den här stan - oftast. Köpte ett påskkort till K i stallet. Tyckte att det var lite roligt med en höna som hade randiga strumpor på sig och som låg och halvsov emot ett ägg.

På bussen mot stallet. Ryggsäcken vägde bly pga böckerna. Men skit samma det, tänkte jag. Klev av bussen och träffade K på gårdsplanen. Hon hade redan tagit in hästarna och gett dem mat. Fick reda på att vi bara skulle vara två elever idag, och att ingen från gruppen efter skulle komma. Fick tillbaka min ridhjälm och mina grejor. Var så skönt att det var just han och jag som var där. Han är liksom lite mer "normalt pratglad". Vi skulle passa på att öva att sitta ner i trav och att ge galopphjälper. Jag tänkte - överlycklig - att "idag blir det dagen då jag får galoppera". Tog gamle P, för jag känner honom bättre. Honom kan jag rida utan tyglar för han är liksom så "bastant" och trygg. Fick höra sjuhundrafemtioelva gånger att jag skulle korta tyglarna och LUTA MIG BAKÅT. Men jag var så jävla rädd att slita honom i munnen att det inte gick. Till slut frågade jag om jag fick släppa tyglarna och hålla mig i sadeln, och DÅ satt jag som klistrad i sittande trav. Dock blev det ingen galopp idag heller. Det går bara inte, och jag blir så JÄVLA FRUSTRERAD!! Tydligen var jag inte ensam om det.. men den andre eleven kunde i alla fall sätta H i galopp även om han studsade som en fjäder i sadeln. Det "roliga" med den förbannade jävla helvetes galopphjälpen är att JAG HAR SÅ JÄVLA KORTA BEN ATT JAG INTE NÅR ATT PETA HÄSTEN I SIDAN DÄR FRAMME!! Jag frågade K var fan jag tryckte - och OM jag tryckte överhuvudtaget, för jag känner inte det - och fick det FANTASTISKA SVARET ATT JAG GAV SKÄNKELHJÄLPEN PÅ SADELGJORDEN.....................

JIPPI......... Jag är så jävla bra..........

Hade i alla fall jätteKUL, trots att jag blev arg på mig själv. Så var det bara att hoppa av och gå in med hästarna i stallet. Den andre eleven frågade inte om jag ville ha skjuts och jag sa inget. Frågade K om jag fick borsta lillen, A, och det fick jag. Tänkte ta bussen hem, men utan att säga något om det. Men jag är ju dum i huvudet så jag pladdrade på om det, och fick höra att jag minsann kunde behöva en promenad i det fina vädret........ Ätstörningssidan av mig JUBLADE; här ska det brännas kalorier!! Samtidigt som jag var svimfärdig efter allt lugnande och medicinen mot social fobi. Den är lite jobbig, för den sänker mitt redan icke-befintliga blodtryck och sänker pulsen och saktar ner blodcirkulationen. Så jag förstod att det inte skulle bli lätt att GÅ hem. När jag borstade lillen upptäckte jag att ena skon satt helt lös. Hade tur och haffade K's man och talade om det för honom, och han ordnade det på fläcken och tackade mig flera gånger för att jag sett det. Han ska sko om hästarna i helgen, men det är ju aldrig bra att en häst går med en dinglande sko. Särskilt inte när han är halt och har ringsko på andra hoven fram. Samlade ihop utfodringshinkarna. Tycker att det är så mysigt att gå in till hästarna i sina boxar, och särskilt de som anses "svåra". Jag vet inte, men jag ser på dem vilket humör de är på, och eftersom de respekterar mig så gör jag det jag ska helt enkelt. Skulle någon "bråka" så skulle jag såklart inte gå in och riskera att få en spark eller bli mosad mot boxväggen, men jag ser ju på dem att de är vänligt inställda. Så jag går bara in. Backar dem från boxdörren, pratar lite, och går och hämtar hinkarna.

Så började jag gå hem. Efter några hundra meter började jag må illa och blev yr. Kändes som jag skulle svimma och blev rädd. Flåsade som en idiot. Hjärtat dunkade. Svetten rann och tårarna började samlas. Fick syn på hur lerig och jordig jag var om händerna, men vad spelar det för roll när man gråter. Var svartrandig i hela ansiktet efter att ha torkat tårar. Tänkte att jag skulle gå och gömma mig och vänta på bussen, men vågade inte. Så jag gick. Fort. Måste ha sett berusad ut för jag höll på att hamna i diket ett antal gånger. Så kom jag på min räddning - en stadsdel där jag vet att det går bussar ifrån lite tätare. Raskade på stegen och fick knappt luft. Kom fram till hållplatsen och sjönk ihop - med hela min jävla tunga packning med bl.a böcker (!). Mindes att jag borde ha en Mer Apelsin tetrapack med mig. Brukar alltid ha det så att jag kan ta stesolid i nödfall. Hällde i mig den och hoppades på sockerkick. Men jag tror att den uteblev... Bussen kom och chauffören stirrade på mig som fan. Folk stirrade. Tänkte att det berodde på att jag såg ut som en lerig zebra i ansiktet, men när jag väl kom hem så fick jag syn på mig i en spegel. Såg ut som att jag sprungit för mitt liv... Knallröd, skitig, ögon som såg helt desperata ut - som om de skulle hoppa ur skallen, håret som stod rakt upp...... Jag förstår att de stirrade. Kom till slut innanför dörren och bara dog.

Sedan dess har jag hunnit lyssna av mobilsvar där nästa hyresgäst i min lägenhet undrade om hon kunde få veta något om lägenheten innan hon flyttar in. Så sen har jag skrivit ihop och skickat en beskrivning av lägenheten tillsammans med ca 20 bilder, som jag mailat till henne. Jag som bad att få kontaktuppgifter alt att de vidarebefordrade infon som jag skrivit ihop om lägenheten med tillhörande bilder. Ett jävla skitbostadsbolag är vad det är!

Det är allt jag gjort sedan jag kom hem.

Har inte orkat duscha, inte orkat köra ner flyttlådorna till förrådet. Ingenting.

Axlar och nacke värker så att jag håller på att dö. De sjunker när jag är i stallet, och så klarade de väl inte av att bära en så övertung ryggsäck i 3½ km + sträckan från busshållsplatsen.

Jag borde sova nu, men jag har så jävla ont och är så trött så jag vet inte om jag orkar ta mig till sängen eller ens byta om. Har missat Grey's och Off the map. Suttit med annat. Får se repriserna istället.

Nu ska jag natta ninisarna. Och sen mig själv antar jag. Ska bara läsa lite först...

 

Susanna

21 april 2011 02:30

Låter som en riktigt jobbig dag vännen.
Hatar också att behöva ringa runt.
Så jobbigt om personen råkar vara upptagen med annat.. Paniken bara sprider sig i hela kroppen.

Förlåt, men jag skrattade lite när jag läste om att du gett galoppskänkeln på sadelgjorden..
Den missen har jag också gjort, speciellt på stora hästar, eftersom jag själv är så kort.
PINSAMT! om något, ifall någon skulle se...

Ett tips, du kan ju luta dig bakåt men ha lösa tyglar, lättast om du har enhandsfattning.
För att styra så höjer du handen du håller tyglarna i, och "trycker" lätt med tyglarna mot hästens hals.
Dvs, inget dragande i bettet = Avslappnad maria (du)

Har själv jätteproblem, just med att luta sig bakåt.
Eftersom man omedvetet manar på hästen om man lutar sig framåt. (speciellt på känsliga hästar)
Var fodervärd på en 27årig new forest för ca 3½ år sedan, han var mer 4 år än 27.
Bara spring, spring och spring fanns det i hans huvud. När man skrittade med honom så taktade han.
Jag hade då inte riktigt fattat detta med att man manar på hästen när man lutar sig framåt.
Han stack med mig, x antal gånger.
Fick tipset om att luta mig bakåt, en massa massa.
Behövde inte direkt dra i tyglarna, bara luta mig bakåt.
Kändes som om bakhuvudet skulle nudda hästens rumpa. Så långt bak lutade jag mig.
Fick stopp på hästen iallafall, haha.

Jobbigt med stirrande folk, men man kan ju inte hjälpa hur man ser ut.
Brukar själv se ut som om jag sprungit ett marathonlopp trots att jag bara gått en liten promenad.
Men det är för att jag spänner mig så otroligt mycket, är så ängslig..
Iallafall när jag är ute själv.

Skickar en massa massa styrkekramar kramar till dig <3

http://mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

21 april 2011 09:06

Haha! Ja, grejen är ju den att jag extremt korta ben, så när jag har den störste killen så måste jag ha spö, för jag når inte nedanför schabraket... Ridläraren försökte tala om hur jag skulle göra för att få fram hälen och INTE träffa sadelgjorden, men jag når helt enkelt inte.. :S Får lägga mig i sträckbänken tills nästa vecka! ;)
Rusande hästar är aldrig kul, men en utmaning. En av de hästar vi använder är benägen att bara rusa iväg (samma kille som gillar att bocka..), men jag har lärt mig att ge efter och ta tygel så pass att han lugnar ner sig. Och i värsta fall tvingar jag honom att göra en volt för då måste han sakta ner och får annat i tankarna. Det finns något som kallas typ "kyssa stigbygeln" (minns inte exakt..) och det är en slags nödbroms/nödstopp. Hästen måste vara mjuk så att man inte gör den illa i halsen, och så ser man till att hästans huvud dras åt ena sidan - "kysser stigbygeln" - för då kan den inte fortsätta springa.
Ska testa ditt tips! TACK! Det är ju inte varje dag man har en häst som man kan släppa tyglarna på helt och hållet och bara hålla sig i sadeln och styra med ren tankekraft!

Kramar tillbaka!

 

M

21 april 2011 02:35

Tack för din uppmärksamhet Maria. Har inte ens tänkt på det :/
Och ja..tyvärr finns det ju idioter bland vår befolkning. Ska försöka göra en redigering..

Kram på dig, tappra och modiga krigaren <3

http://trolltygensgalenskap.bloggplatsen.se

Maria

21 april 2011 09:09

Du behöver inte tacka mig vännen. Egentligen borde man inte behöva tänka på sådant, men som världen ser ut så måste man skydda sig så gott det går. Ser i alla fall jättefint ut nu! Din lilla pärla är lika fin för det! :)

BAMSEKRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...