Susanna

24 april 2011 21:47

*kramar om*
Finns på telefonen om det är något! <3

Maria

24 april 2011 22:14

Du är så gullig! ♥

M

24 april 2011 22:16

Känner igen sådana här dagar, då tårarna trillar åt precis allt. Men det är okej vännen, det är nog rätt bra för själen att få ut lite överflödiga tårar och känslor..
Jag tror att den du är innerst inne är världens finaste, och den ska du skydda och även den kan nog värja sig mot elakheter. Jag är också livrädd för att komma ut bland cicilisationen utan mitt hårda skal som fanns förut, men det är ju mitt riktiga jag som är framme nu och det kommer nog ta tid att vänja sig..
Och du måste ingenting, sänk ribban fröken, en sak i taget..... just nu är det flytt ;)

En riktig varm kram från Trolltyg <3

Maria

24 april 2011 23:04

Det är bara så konstigt. Jag gråter och det gör ont, jag gråter för att jag blir glad, gråter för allt. Önskar bara att jag var i stallet. I ridterapin fick jag blunda och känna på en av hästarna, överallt, och gå runt hela honom. Har aldrig upplevt en så stark tröst, varken före eller efter det tillfället. Tårarna bara rann och jag kan inte förklara det. Han bar mig. Tårarna var inte tunga, gjorde inte ont.
Är så rädd att inte duga som jag är. Har alltid varit "högpresterande". Allt annat än full pott på en tenta var inte tillräckligt. Helt sjukt egentligen. Vill bara känna att jag duger som jag är - med alla mina fel och brister. Sen har ju psykiatrin lyckats ganska bra med att bryta ner mig och det jag försökt bygga upp.. så det tar extra lång tid att ta sig någonstans...
Är rädd för ilskan jag bär inom mig också. Hur det skulle vara att VISA att man är riktigt förbannad istället för att bara vara tyst... Den riktiga Maria är ganska rapp i käften och har för det mesta "svar på tal". Men hur är det att ta fram den biten och låta den finnas...
Många funderingar..!!
Känner mig så stressad, eftersom jag fått uppskov med studiestarten på ssk-programmet till hösten 2012. Börjar jag inte då så kommer jag inte komma in någon annan gång senare - pga vår äckliga regerings bestämmelser om meritpoäng och att gamla kärringar som jag inte får tillgodoräkna mig några, trots att jag läst kurserna som ger alla andra "extrapoäng"...
Men du har rätt - en sak i taget! Lättare sagt än gjort! Det är som med ridningen - jag vill kunna ALLT, PÅ EN GÅNG..! Då föds idén om att gå på dubbla ridskolor!! *ler åt mig själv*

Gigantisk varm kram tillbaka vännen! ♥

Susanna

24 april 2011 22:37

Vill bara visa att jag bryr mig, kära du <3
Förstår om det känns konstigt att pilla iväg ett sms till någon okänd, hah :) <3

Maria

24 april 2011 23:06

Det värmer - mer än du anar!
Jag är dålig på att höra av mig till någon överhuvudtaget när det är såhär. Det är som att orden försvinner. Springer mellan alla möjliga saker och göromål och glömmer bort hälften av det jag påbörjat... *snurr, snurr*

Susanna

25 april 2011 11:14

Ingen fara, ta en sak i taget och glöm inte att andas, det är jag själv riktigt dålig på.
Läste svaret till ovanliggande kommentar, att du är "rädd" för din inre ilska.
Det är jag med, för min alltså.
Kan också vara ganska rapp i käften, rentav elak ibland, men nu är jag mer tyst.
Blir jag arg eller förbannad så håller jag käften.
Kommer aldrig att glömma när min syster retat mig till bristninggränsen och den är riiiiktigt svår att nå. Riktigt svår.
Hon lyckades, kommer inte ihåg något, allt blev svart, "vaknade" till efter en stund och såg att jag kört en kniv igenom handen på min syster.
Sedan dess håller jag tyst och gömmer all ilska.
Inte för att jag direkt bryr mig om min syster, det har jag aldrig gjort.
Hon och jag har aldrig någonsin kunnat vara i samma rum utan att bråka eller försöka slå ihjäl varandra. ALDRIG!
Inte ens nu på "äldre dar" när man är mognare än vad man var när man var liten.

Är rädd för att skada någon annan, eftersom allt blir "svart" när jag väl släpper ut ilskan.
Jag vet ju inte vad jag gör.

Hah, låter som om jag är världens psykopat..

Kram!

Maria

25 april 2011 12:35

Förstår hur du menar, och nej, du är allt annat än en psykopat!! Tror att man måste öva sig på att släppa ut lite ilska i taget och på rätt ställe. Lättare sagt än gjort...
Om det är till någon tröst så kan jag berätta att min lillebror retade för att jag grät. Jag tog mammas gigantiska hårborste med tjockt skaft och sprang efter honom - inkl några väl valda svordomar gissar jag - och slog till honom rakt över ryggen med borsten... Den gick av... Det var första gången - och sista - som jag lät min ilska synas. Numera blir jag bara arg på mig själv. Vill göra mig själv illa. Allt detta självhat... Sen kan jag "bita ifrån" om jag hamnar i en sådan situation att det krävs, men det blir ingen "mogen" reaktion. Inget "Nu är jag arg.", utan "Fattar du trögt jävla idiot! Jag blir så jävla arg - och ledsen!".... och så rinner tårarna och jag vet inte om jag är arg, ledsen eller båda dera... Förmodligen en blandning.
Min pappa och jag tål inte varandra. Förra sommaren/hösten slängde jag i princip ut honom från min lägenhet och sa att jag aldrig mer tänker fara och hälsa på honom och mamma... Att jag var ensam över julen i år kanske har fått honom att tänka till. Växa upp lite - förhoppningsvis. Han är en människa som misshandlar sina nära och kära verbalt när de är större än barn.... Förra sommaren skrev jag ett brev till honom när jag var hos dem. Skrev att han är precis som sin egen pappa som skriker, svär, hotar och slår, och det enda som "saknas" är spriten. Skrev också att jag kan ta hans skit för jag är van, men när han misshandlar min MS-sjuka mamma - ja, då jävlar blir arg! Det är MIN MAMMA, hon som ska föreställa hans livspartner.
I alla fall.. det hände ingenting. Han har aldrig nämnt brevet eller det som stod där - för någon. Som vanligt... Gräv bara ner skiten så att den inte syns så finns den inte...