Tog en Inderal och promenerade/halkade mig ner till Maxi. Började må illa och kände att magen vände sig ut och in. Kunde erinra mig något om "biverkningar" och "kräkningar" och "diarré"....... Fick halv panik, men bestämde mig för att låtsas att det bara var psykiskt. Hasade runt där och när jag hade gett upp så började det plötsligt kännas lite bättre. Bestämde mig ändå för att ta bussen hem. Stod där och väntade och fick till min skräck ett "PMDD-ögonblick"...

En äldre dam kom fram och sa "Ursäkta, vad har du på din klocka nu?". Jag fattade ingenting först, men det tog en tiondels sekund innan poletten trillade ner - hon undrade vad klockan var. Helt enligt sann PMDD-anda hade jag lust att vråla åt den söta tanten att "VAFAN DU ÄR VÄL VUXEN! SKAFFA DIG FÖR I HELVETE EN EGEN KLOCKA ELLER RING TILL FRÖKEN UR OM DU NU ÄR SÅ JÄVLA DUM!! KÄRRINGJÄVEL!!!!"...

Men - självklart log jag sådär älskvärt och sa att "Den är ungefär 22 min i, så bussen går inte än på ett tag".

Nu kan jag skratta åt det, men just då är det som att det bara rinner över och DÅ är det inte kul. Tänk om jag hade skällt ut den lilla tanten.......

Tror att Inderal kan fungera lite mot skakningarna, men jag känner mig trött och seg. Och händer och fötter är kritvita och stelfrusna, trots att jag kom hem för länge sedan. Höll på att tuppa av när jag knytit av mig kängorna och reste upp huvudet. Så det är väl på vippen att jag kan ta den här medicinen..... å andra sidan tog jag bara 1/3 dos och fick så stark reaktion... Men man ska ju inte ta den om man har problem med tex lågt blodtryck, dålig blodcirkulation och lätt fryser om händer och fötter. Men jag får väl testa mig fram och se vad som händer. Tycker att det är lite... sådär.. eftersom det är en hjärtmedicin... en betablockerare... Det säger  mig inte jättemycket, men jag vet på det stora hela vad det innebär...

Nu ska jag försöka värma upp mig lite....... utan att vråla rakt ut.. helst.

Trött. Så trött. Har knappt sovit något inatt heller. Tror det beror på PMDD. Har för mig att jag läst att man kan få sömnsvårigheter då. Tror det är ett av kriterierna till och med. Känns som att jag är ensam, trots att jag vet att det finns andra som har det som jag. För det pratas aldrig om det. Hur många talar om att de förstört långa och fina relationer, inte orkar göra någonting och kan inte sova, tex - pga PMDD.

100% av de gånger jag blivit inlagd så har det varit PMDD då. Känns förjävligt. Medicinen jag stod på förut, men som gjorde att jag gick upp massor i vikt, kunde hjälpa mot PMDD. Och för mig fungerade det bra. Men det var inte värt att gå upp 23kg. Och sedan ett kilo per dag om jag inte tränade i 4 timmar. Min "kära" läkare som jag hade då vägrade inse att det var en biverkning. Det var "bara för dålig kost och för lite motion". Det tjafset gjorde bara min ätstörning ännu värre, men enligt henne så kunde hon inte säga något alls om hur jag mådde eller varför, bara för att jag inte var "utredd". Hon satt och sa att "man måste ta prover på själen för att veta vad som är fel, precis som ett blodprov". Minns det som igår, för det var på ett vårdplaneringsmöte när jag var inlagd, och jag hade före mötet sagt till personalen och min t "min läkare fattar inte att en människas psyke inte är som en människokropp". Kan säga att det blev KNÄPPTYST efter att hon lagt fram sitt krav på "provtagning på själen". Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv... och tycka synd om människan som är så insnöad och trångsynt.

Leker med tanken på att... be min läkare skriva ut en årsförbrukning av mediciner medan hon är borta.......... bara för att vara på den säkra sidan... Jag tänker inte ta mer skit eller bli illa bemött och behandlad av en läkare igen... Då tar jag livet av mig, för jag har haft mer än nog med sådan skit, och tänker INTE börja om igen.

Min läkare skulle aldrig göra en sådan sak, men leka med tanken kan man ju alltid. Ingen läkare skulle göra det. Min t tycker att jag ska fråga henne......... men det finns ju gränser för hur långt man kan gå... eller.. hur lågt man kan sjunka.......

....har ändå en känsla av att jag kommer fråga henne sen...... när det börjar dra ihop sig...........

Imorgon är det neurostatus... och försöksperson för screeningtest........ Hade jag inte haft den läkare jag har så hade jag aldrig tänkt tanken på att ens försöka genomföra det.

Vill gå ut. Promenera. Men det är rena skridskobanan ute. Visst, jag har broddar, men ändå. Å andra sidan, då skulle jag kunna testa Inderal...

Får se hur jag gör... en tanke vaknade i alla fall till liv nu.

Det här är jag.

Mådde SKIT men tog mig iväg till läkaren och min t trots allt. Var skitnervös för hur det skulle gå hos läkaren. Jag blir fortfarande livrädd, trots att jag vet att det inte är någon fara med den här kvinnan. Hon vill mig inget ont.

Satt och väntade, skakade. Så kommer hon och vinkar och ler och säger nästan som "komsikomsi" med pekfingret. Då släpper allt. Jag känner hur molnen skingras och hur mitt ansikte ler som en sol. Det är något med henne som gör att man bara... ja, jag vet inte. Hon tycker inte att jag är knäpp. Hon dömer mig inte. Hon analyserar inte varje liten rörelse och varje litet ordval. Hon kör inget diagnos-VM. Och - hon skriker inte åt mig, kallar mig inte för öknamn, hotar inte, struntar inte i mig och min åsikt. Jag är SÅ ovan vid det så jag blir LYCKLIG varje gång jag träffar henne.

Hon höll dock på att skrämma ihjäl mig idag, och det såg hon... Hon började med att säga att "Det är såhär att jag måste...."......... och jag blev helt lamslagen. Ögonen rann över av tårar, jag skakade, höll på att svimma och såg förmodligen ut som ett lakan i ansiktet... Hon blev alldeles chockad och stirrade på mig och var tyst. Jag säger då att jag kan gissa vad hon ska säga; att hon ska sluta nästa vecka.. typ....... Hon brister då ut i ett stort leende och säger att "Gud nej, nu skrämde jag dig, förlåt, jag vet ju att du är rädd för det. Jag borde ha formulerat mig bättre från början!"..... Jag satt där och tårarna rann. Chock. Så sträcker hon fram sin fot och petar till min och säger att "Du, jag ska ingenstans förrän efter sommaren! Förlåt! Jag såg hur hur du bara... *hon visar med sitt ansikte hur jag såg ut.....*, men du kan vara alldeles lugn". Och vad händer då? Jo, jag börjar självklart gråta av lättnad istället.

Hon berättade i alla fall att hon ska öva på screeningtest på patienter (fråga mig inte vad det är...) och undrade om jag ville vara med och hjälpa henne med det. Jag skulle alltså bara vara försöksperson. Det var allt hon ville! Sa att det är inga problem alls, så jag ska träffa henne på onsdag morgon.

...och så ska hon kolla "neurologisk status" på mig samtidigt.. eftersom jag inte kan släppa tanken på att jag kan ha MS... bara för att den störda psykläkaren påstod det. Jag VET att han inte kan ett skit och att MS inte är ärftligt, men sedan han väckte tanken så har jag inte kunnat släppa det. "Man kan bli sådär då", sa han. "Är hon ordentligt utredd?". Jag hade lust att ställa mig upp och SKRIKA för full hals att "JAG ÄR FAKTISKT NÄRVARANDE OCH INTE DUM I HUVUDET, SÅ DU FÅR FAN I MIG PRATA MED MIG OCH INTE ÖVER MITT HUVUD!"... men, det gjorde jag såklart inte...

Hon kommer vara borta ett år. Försvinna i ett helt år. Vara på Geriatriken och BUP. Sen kanske hon kommer tillbaka... Hon sa att.. oavsett var hon hamnar på psykklin sen, så har hon tänkt att om jag vill, så får jag tillbaka henne som läkare då. *störtgråter* Ett helt år. Men i och för sig - bättre det än aldrig... Och NÅDE den där jävla verksamhetschefen om hon förstör det här!! Då tycker jag jävligt synd om henne, för i så fall lär hon få veta att hon lever! Har hon aldrig sett på fan förr så lär hon göra det då! Kärringen har förstört så mycket för mig och gett mig skador för livet.

Jag vet inte om man kan älska en läkare, men om man kan det så gör jag det...

Sen gick jag direkt till min t. var en kvart försenad... Det är så lätt att prata med min läkare, och hon babblar på precis som jag, så tiden bara rinner iväg.

Min t var stressad och hade inte tid att fullfölja vår uppsatta tid ens..  inget nytt men ändå... så vi tassade bara runt och "babblade". Hon ville väl inte utmana ödet och riskera att jag skulle bryta ihop och sedan slänga ut mig... Hon frågade vad jag mår bra av, hur jag slappnar av... Skämdes ihjäl, men sa som det var - att jag aldrig upplevt hur det är att må "bra" och "slappna av" innan jag började i ridterapi, men nu är ju det slut... Hon frågar mig hela tiden om vad jag ser och känner som "lustfyllt".... är så less på det. För jag får liksom inte känna lust, eller glädje, lycka, välmående...... Och efter att vi pratat... om det svåraste.... det hemskaste.. det värsta.... det äckligaste...... så har hon blivit som besatt av ordet "lust".......... Och jag vill bara spy varje gång..... för jag kopplar det till... övergreppen......... Hur kroppen... "reagerade".. trots att jag inte ville......... verkligen inte ville...... och det gör allt bara ännu värre.... *och nu skäms jag ihjäl och dör* Känns ännu smutsigare och som att det verkligen var mitt fel......... Sen att jag fortsatte på samma bana.... plågade mig....... gör att jag bara vill ta livet av mig........ Min t säger att jag var fast... att det var det jag var van vid, så det är inte konstigt att jag plågade mig..... Det är tydligen "normalt" för sådana som jag att reagera så som jag gör... känna det jag känner..... och att jag gjorde det jag gjorde.... Men jag tål inte att höra det. Jag fattar att min t vill "omprogrammera" mig så att ordet LUST inte brhöver göra mig illamående, och att jag ska kunna tillåta mig att känna glädje - och lust. Men det är svårt. Så svårt.

Inatt gjorde jag en UNDERBAR upptäckt! Gissa vem som missat att ta sin morgonmedicin för första gången på FEM ÅR??? Jo, moi! *tadaaaaa*

Har aldrig gjort en miss förut, så jag fattar inte varför jag skulle göra det igår morse! Försökte gå tillbaka till vad fan jag gjorde som fick mig att tappa fokus helt och hållet - och jag vet inte. Jag vet inte! Kan svära på att jag tog medicinen som vanligt, men det är omöjligt för den ligger där i dosetten.

Visst, det är ingen fara - jag är inte känslig och många missar ju att ta sådan här "depot-medicin" lite då och då. Så jag kommer inte att känna av det på något sätt. Ändå blir jag både förbannad, ledsen och rädd. Ska jag behöva ha påminnelse på mobilen nu eller??? Eller köpa en sådan där dosett som typ piper?????

Det är bara att inse; jag är senildement, sur gammal kärring!

Min t har svarat på mailet jag skickade i helgen. Hon är sin vana trogen och låter lika engagerad som ett kylskåp. I sann PMDD-anda vill jag bara skälla ut henne och vara en jävla omogen "drama queen", men det är ju inte vad jag vill - egentligen. Jag vill bara en sak; få HJÄLP. Men som min t skriver; vi har inte lyckats hitta något som hjälper. Är det inte underbart att vårdpersonalen själva börjar inse hur jävla dåligt ställt det EGENTLIGEN är!! Men INGEN törs säga ifrån eller klaga. VARFÖR???

Har träningsvärk från igår. Tog nog i en hel del när jag tränade, trots att jag försökte ta det lugnt pga operationerna. Eller så har min kondition och mina muskler dött fullständigt sedan jag tränade sist. Har ont i höfterna också, men det är ingen träningsvärk. Det är mina höftkulor som tar i när jag ligger på min utslitna pilatesmatta och tränar ryggen... Innan jag gjorde uppehåll så fick jag blåmärken... Hade tänkt att köpa en ny träningsmatta - som är tjockare - men man ska ju ha RÅD också... Måste spara på det mesta nu. Ångrar att jag unnade mig en ny mobil. Hade varit bättre att köpa ett nytt skal till den gamla så att jag bara kunde se siffror och bokstäver igen. Visst, batteriet var halvdött men det hade fungerat. Det finns ju laddare.

Har eftermiddagstid hos min t idag. Ska träffa läkaren först. Be om recept på panodil och ipren så att jag har råd att kunna ta värktabletter mot mensvärken som brukar knocka mig totalt. För att inte tala om migränanfallen.

Jaa, skål och välkommen in i helvetet!!

jag hade gjort en lista med ikea-saker att handla och titta på

de klarade varken att läsa listan eller ta in vad som stod där

sen ringer de och kräver att jag ska köpa det dyraste - precis som vanligt

förklarar att jag inte har råd

och så får jag höra - igen - att de betalar mellanskillnaden

jag vet inte hur många tusentals kronor de är skyldiga mig för saker som de aldrig betalat som de lovat - för annars hade jag inte köpt skiten

och jag är SPYLESS på att JAG aldrig får bestämma vad JAG ska ha i MITT hem

jag har fan inte ens valt min egen dammsugare!

sa det till min sk mamma, och hon började fejkgråta och sa att hon var "förtvivlad"

hon fattar inte att jag INTE HAR RÅD - och allra helst inte pappa

till slut började jag storböla och försökte FÖRKLARA hur det är att leva som jag gör

skrek till slut bland alla tårar att jag för fan är vuxen och mår skit av att ta emot deras jävla allmosor

och att jag INTE ORKAR - JAG ORKAR INTEEEEEEEEEE

så då skiter jag i det

mamma slutade "gråta" då, och sa att hon förstod

sa att "det är ju ditt VAL"

grät och vrålade att det INTE ÄR NÅGOT JÄVLA VAL - DET ÄR SÅ DET ÄR

pappa stod bredvid och skrek

ALLT PRECIS SOM VANLIGT

skulle kunna skära ihjäl mig nu

tagit en stesolid men det hjälper inte

gissar att det är pmdd som bidrar till allt - men det gör ju ingenting bättre

får man hata sina föräldrar??

jag har aldrig älskat dem

aldrig någonsin

och jag tror inte att de har älskat mig heller

för då skulle jag känna någon sorts jävla värme från dem - någon gång

men nej, det enda de "älskade" var väl mina betyg - man måste vara PERFEKT

särskilt när man ska väga upp för sin gravt utvecklingsstörda och handikappade storasyster

det har snart gått 5 år sedan hon somnade in, och sedan dess har det inte funnits en endaste droppe kärlek eller värme någonstans

störtgråter

måste ta en stesolid till

jävla SKIIIIIIIIIT!

Har knappt sovit inatt heller. Kan inte slappna av. Är så djävulskt trött. Vet inte vad jag känner. Känner allt; lite av varje. Och det gör bara att gröten blir ännu kletigare och sväljer mig som kvicksand. Hela natten har jag haft snudd till panikångest. Känner hur hårt hjärtat slår. Kan inte tänka på det, för då blir det bara värre. Då kommer paniken. Försöker tänka att jag har stesolid om det blir värre eller om jag inte orkar. Har inte tagit någon sedan i torsdags, eftersom jag är så rädd att bli beroende. Jag vet, medicin är till för att tas. Har man en vid behovs-medicin så är den till för att tas vid behov. Men jag vet ju att jag måste lära mig att hantera det här. Så gott det går i alla fall.

Imorgon ska jag träffa läkaren. Hoppas att jag kan få den där medicinen som gör att skakningarna av min sociala fobi blir mindre. Trots att jag har lågt blodtryck.

Är så trött. Så trött.