så flippade jag ur den här lördagen också

ballerina kladdkaka

väderstationen är död

den dog igår förmiddag

har gjort allt man ska göra men inget hjälper

sensorn funkar men det finns ingen kontakt mellan den och själva apparaten

tänker på vad terapeuten sa till mig i torsdags

att det jag varit utsatt för är bland det värsta som kan hända

för att han inte var så jättemycket äldre än jag

för att hans familj var de enda vänner som min familj hade

för att det pågick så länge och så ofta, hundratals gånger

för att jag hade en sådan familjesituation som jag hade

för att det hände när jag var så ung och pågick upp till och under puberteten

osv

jag blir så ledsen och det känns så hopplöst och omöjligt

men på ett sätt känns det skönt

skönt att ångesten jag har för att jag bara mår så dåligt lättar lite

blir inte lika stor påfrestning för jag behöver inte klandra mig själv för att jag inte mår bättre även om jag ger 200%

men det är sorgligt

terapeuten frågade om jag funderat mer på att anmäla honom

men nej, det kan inte komma något gott ur det

finns inga konkreta bevis, och dessutom skulle alla få reda på det och det skulle pratas överallt

med andra ord skulle det bara göra mer skada

funderat på att ta bort en av leverfläckarna som både irriterar mig och som växer, är ojämn och har lite konstig färg

men jag struntar i det

om det är meningen att jag ska leva så kanske någon lyssnar på mig en dag

någon som jag kan känna förtroende för så att jag kan låta någon se och känna på min kropp

minns när de skulle ta ekg på mig inför sövningen

rena turen att AJ körde "traktorvarianten" först, för jag var skiträdd minst sagt

att ligga "platt" ner när en annan människa står brevid mig gör mig så in i helvete rädd - då är jag verkligen i underläge och då kommer alla flashbacks och känslor tillbaka

och jag är livrädd att smutsa ner någon med min egen smuts, så därför klarar jag inte att någon tar i mig för att "särskåda" mig

och att ta av mig kläder - det är rena skräcken

därför som de fick söva mig med alla kläder på inför gynundersökningen och ta av det som behövdes tas av medan jag var knockad

var erbjuden att fara till två andra kliniker för att försöa få hjälp med det jag anser vara skador från övergreppen

men eftersom de är mindre sjukhus så kommer de aldrig att säga ja när inte den här kliniken på stora sjukhuset säger nej

fick dessutom inte reda på hur resan dit skulle gå till, vem som skulle följa med mig, sövning...... ingenting

det var bara den här klinikens sätt att värja sig mot den DO-anmälan jag skrivit ihop och var redo att posta

så jävla genomskinligt

helt värdelöst

nej, jag har verkligen lärt mig den hårda vägen att det man som patient inte kan lita på människor inom vården

och att om man har det minsta att göra med psykiatrin så får man ingen somatisk vård

nu ska jag lägga mig i sängen och se lite på tv

magen är full av ballerinakex   

klockan är just nu 16:58

ångesten kommer som på beställning

jag fattar inte varför det ska vara såhär - magiska kl 17

längtar till stallet så jag dör

har redan mailat handläggaren på FK och frågat om jag får skicka in en ansökan om förlängning

kan inte andas

inte tänka, inte tänka, inte tänka

bara känna hans huvud och mjuka mule mot min axel

den vaggande känslan när jag satt på hans rygg, stackaren

de ömma ord jag viskade till honom när jag stod nära, och han såg på mig och lutade sig mot mig

fjärtarna när jag ryktade honom och kratsade hovarna.......   

kramen innan jag hoppade av honom..................  

h*lvete................ jag skulle göra vad som helst för att få ta hand om en häst........ om man kan längta ihjäl sig... så kommer jag att göra det............

 ♥     ♥

fy fan vilken bussresa

folk stod upp redan när jag gick på

avvägde att gå av vid nästa hållplats

men insåg att jag skylle vara halvvägs till stan

satt kvar

köpte ett mjukisdjur på myrorna

hela lägenheten svämmar snart över av alla bukowski-nallar och andra mjukisar

men jag tror att det är lugnande för mig att ha dem

som att jag får ett mjukt, varmt och mysigt hem

var inne i en sportaffär och hamnade i "fel" kö

tog säkert en kvart innan det var min tur att betala

det gjorde att jag missade bussen

jag bestämde mig för att strunta i det och gå ner på stan därifrån

men halvvägs dit började jag fundera på varför jag egentligen skulle dit

så jag gick hem istället

känns ju helt värdelöst att gå ner på stan för att ta en buss hem, när det är nästan lika långt

hade blåsten i ryggen nästan hela tiden, så jag förfrös inte kinderna

kinderna är den enda kroppsdel som jag brukar frysa om

.....skaver efter promenaden i jeans......... men..... jag är van.......... och jag vet ju att jag aldrig kommer få hjälp med det.............. ska ordna det själv på egen hand...........................

hann tänka en hel del på vägen hem

har insett att jag inte är så nojig som tycker att jag öser i mig piller - för det gör jag verkligen

cymbalta - 1st på morgonen, silica - 2st morgon och 2 st kväll (för håret eftersom jag tappar så mycket), alli - 1st vid varje måltid (mot biverkningen att gå upp i vikt), atarax - 2st max 3ggr per dag (svagt lugnande som inte har någon effekt...), stesolid - max 2 per dag, men är flexibelt (starkt lugnande), vitaminer - 1st på kvällen (mot biverkning av alli), propavan - 1st (för att kunna sova), stilnoct - 1st (för att kunna somna), och "viktkontroll" - en per dag (för att minska sötsuget och öka förbränningen)... dulcolax - antal varierar beroende på hur mkt jag ätit och hur mycket ångest jag har............

har jag nämnt att jag HATAR piller..............

tänker inte hålla på med det här längre för jag orkar inte!

och eftersom mitt liv ändå kommer se ut såhär och jag kommer vara ensam i resten av mitt liv - vem gör jag då det här för???

jag vet, det är ett annat sätt att hantera all ångest istället för att skära mig..... men.. någon gång får det vara nog.

har unnat mig en micropizza och lite nötter och choklad idag

är helt slut så nu ska jag lägga mig under bolltäcket en stund

har ont i kroppen av alla spänningar

funderar på att ta med mig tilda och gosa i sängen

närhet = tröst

ska försöka våga mig ut idag trots att det är mitt på dagen och lördag

en sväng förbi stan och en bit längre

ska ta bussen för det är så kallt

kändes ok först på morgonen, men nu i och med bussen så kommer panikångesten

det kommer vara packat med folk

jag förstår att det bara blir värre ju längre jag väntar

ändå kan jag inte förmå mig till att gå innan stesoliden börjat verka

andas

bara andas

....kan fortfarande förnimma rörelsen av att sitta på hästryggen...... som att bli vaggad...... av världens finaste hästkille......... jag vet inte hur eller varför.... men jag känner mig så trygg....... så lugn....... och..... jag vet inte, men alla bekymmer... och resten av världen... försvinner.......... allt det som känns så jävla jobbigt varje timme, varje minut.. bara försvinner......... tror att jag är nervös och har ångest innan jag far till stallet... för jag tror inte på sagor.. eller magi.......... men ändå.. varje gång jag kommer dit... så hamnar jag i en förtrollad värld....... där jag faktiskt får vara jag... där det är ok att göra fel... där jag inte skäms så förbannat för mig själv.... där jag inte lever i mina flashbacks och ständigt känner mig våldtagen och äcklig.....

...och ridterapeuten är så lätt att  prata med... vara med... för hon.. verkar inte tycka att något är konstigt........ så jag känner mig inte som stans största psykfall.. eller ufo.. eller en vandrande sophög.. som jag alltid gör annars........

jag vet inte hur jag ska kunna tacka...... hur jag ens ska kunna försöka förklara hur mycket det här betyder för mig.......... och det värker i hela hjärtat.. för det är så stort och varmt... och jag kan inte dela med mig av det här på något sätt............

..har inte behövt ta något lugnande.... ingen känning av panikångest.... inga flashbacks......... tänker inte ens på eller bryr mig om tex läkarproblemen.. för vad spelar det för roll - egentligen...... som min ridterapeut säger - ingen dör av det!

......det känns så orättvist att jag mår så bra när andra mår så dåligt........ men.. jag försöker tänka att.. jag faktiskt måste tillåta mig att få ha bra stunder........ och.. ju bättre jag mår, desto mer och bättre kan jag hjälpa och stötta andra......

Lycka för mig är att känna att jag faktiskt klarar av att mocka en box hyfsat, att jag kan gå och hämta "min" lilla hästkille själv, rykta honom och göra honom fin, att jag lärt mig att tro på mig själv att han lyssnar på mig och vad jag vill att han ska göra. Och så idag..... kom pricken över i......... JAG SATT PÅ HÄSTRYGGEN !

Visst, jag var lika smidig som en elefant i ett glashus när jag slängde över benet, och täckbyxorna hakade med sig skumgummit som skulle ge stadga. Men vad spelar det för roll - det var helt underbart! Värmen i själen och värmen från lille killen, rytmen, benen som bara fick hänga... vara en del av hästen... Och sen innan jag hoppade av.... att bara luta sig fram och krama om honom...... Storgråter av lycka...... finns inga ord......

Alla år som jag väntat så på det här. Det går inte att förstå. Jag förstår inte. Ingen kan förstå. Hur det känns. Hur det känns att släppa allt, strunta i omvärlden och tex om någon går förbi och tittar. Var tvungen att hålla tårarna tillbaka, som så många gånger. Men jag fick veta av ridterapeuten att en del fällt tårar när de ryktat en häst, och den vetskapen kommer göra mig ännu friare. Hon är så hjärtlig, och hon verkade inte tycka att det var något konstigt med att gråta i kontakten med hästarna. Så jag behöver inte skämmas för mina tårar. Jag får släppa fram dem. Det finns en plats som bara är min, där jag kan vara. Och andas.

Jag tänker inte släppa det här. Aldrig. Det här är bättre än all medicin i världen. Det är ovärderligt. Och jag vet inte vad jag gör om jag inte skulle få fortsätta för FK. Jag tänker öppna ett nytt konto, ett sparkonto till nästa år så att det inte bara tar slut då.

Luktar häst om händerna...... och det är underbart.

Ringde terapeuten direkt när jag kom hem. Grät som ett barn medan jag berättade om idag, och hon blev alldeles rörd över hur lycklig jag var - och är. Allt i mitt liv har varit ett helvete, och nu helt plötsligt så kommer något gudomligt i min väg. Finns inga ord som räcker till. Det går inte att värdera i pengar. Hur ska någon kunna förstå. Dels hur jag känner och dels hur  mycket det betyder för mig.

Är livrädd att det ska ta slut. För ju mer man har, desto mer har man att förlora. Och förlorar jag det här................. ...... ........... ............då är jag slut.

Längtar redan till nästa fredag. Samtalsterapi och min terapeut i all ära, men ridterapin.... är något helt annat.

har supermega ångest......... vill inte bli skjutsad av mitt PO.................

fan vad jag hatar det här............... och jag får inte byta heller..... för hon fattar inte...............

och läkarproblemet ligger kvar precis som det är....... för hon är i stockholm och kommer inte hit till stan förrän på måndag.............

mår illa av ångest men har tvingat mig att äta en smörgås............

allt är skit

SKITSKITSKIIIIIIIIIT

nu får hag panikångest

Om 15 timmar och 30 min far jag till stallet!!! ♥