jag har fatta ett beslut

jag kommer göra "ingreppet" själv

ensam, hemma

jag har varit på väg förut

stoppat blodflödet så gott jag kunnat

men min terapeut har övertalat mig att vänta tills den dag jag var redo att be om hjälp på kvinnokliniken

nu har jag varit där 3 ggr

och fått nej

så nu måste jag ta saken i egna händer

ska skriva ytterligare ett brev till gynekologen och berätta

jag förväntar mig inte att de ska ändra sig eller känna någon empati

men kanske blir nästa kvinna tagen på allvar och får hjälp

Träffade terapeuten kl 10 imorse. Kroppen bar mig inte så hon kom till soffan där jag satt och stod där en stund. Kunde inte andas. Hon såg på mig hela vägen till hennes rum som om hon var rädd att jag skulle falla ihop när som helst. När hon stängt dörren om oss kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De flödade fritt. När vi sedan började prata så flippade jag ur, som vanligt. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan låta en människa leva ett liv fyllt av så stark fysisk smärta - ovanpå den psykiska. Hur man hellre krossar alla drömmar om arbete och familj, och istället visar vägen mot ett liv som sjukpensionär och ensam. Särskilt när man gått igenom så mycket som jag har - både inom och utanför vården.

Det var inget bra möte. Det blev fel som det alltid blir när vi ses och ingen av oss vet hur vi ska handska krisen. Jag skriker och gråter och talar om att jag ska ta livet av mig och lämna ut all info till massmedia, och hon säger att hon blir rädd och inte vet om hon kan fortsätta arbeta med mig om jag ska ta livet av mig. Vi förstår båda två varför vi gör som vi gör, men ingen av oss kan hejda oss. Och så kom frågan igen - "vill du ha kvar mig eller vill du byta samtalskontakt". Vet inte hur många gånger jag måste tala om för henne att JAG SKULLE VARA DÖD UTAN HENNE. Och hon pratar om att hon är tveksam till att hon kan hjälpa mig eller bidra till något konstruktivt. Det gör mig förtvivlad och vansinnig och jag vrålade rakt ut att HON HÅLLER MIG VID LIV. Räcker det som "hjälp", kan det räknas som "konstruktivt". Eller behöver hon något mer, något handfast "framsteg" som hon kan skriva in i journalen.

Ja, som sagt - ALLT blev bara fel. Och jag fick ingen kram när jag skulle gå. Höll på att falla ihop vid hennes dörr för att jag grät så. Hon stog precis bakom mig. Men jag tror inte att hon ens vågade lägga en hand på min axel för att hon var rädd att tränga sig på och få mig att må ännu sämre. Det var vad jag hade behövt, men jag kan inte kräva att hon kan läsa mina tankar.

Kom hem och ägnade 45 min åt att skriva ett mail till henne om alltihop. Har lättare att samla mig när jag inte har en villrådig terapeut sittandes ansikte mot ansikte. Skrev att jag förväntar mig att få smärtstillande mot smärtan i underlivet om jag ska orka överleva och ha en chans att vara en del av den här (jävla) världen. Får jag inte det måste jag be att få en rullstol. För jag har stått ut med den här smärtan i 20 år - enbart för att jag TRODDE att jag skulle kunna få hjälp en dag om jag bara vågade be om det. Men om jag ska säga vad jag tror så tror jag inte att jag får ett skit - varken smärtlindring eller hjälp att röra mig.

Efter lunch kom mitt PO och vi for och köpte vete... ska försöka sy vetevärmare..... och sedan till Coop och köpte pizza, choklad och annan godis. Eftersom jag aldrig kommer få ett liv utanför min lägenhet så spelar det ingen roll hur jag ser ut eller vad jag väger.

Ska träffa terapeuten imorgon igen kl 10. Sen är det helg. Helg = helt ensam = kris = risk att jag gör något riktigt dumt, särskilt efter den här veckan.

nu vet jag

har tagit reda på

de har bra statistik i mitt landsting

därför gör de inget som garanterat inte blir bättre

utan då får man som patient bli sjukpensionär istället

grattis maria

jag kommer skära mig

fast det är ganska dumt

ska stoppa in rakblad i mig istället

och skaffar den där sekatören så att jag kan ta bort smärtan

det blir säkert ännu värre när jag gör det själv

men allt är bättre än det som är nu

går det inte bra och jag hamnar på akuten (om någon skulle larma, för jag gör det ALDRIG) så kan de bevisligen dra åt helvete med sina jävla etiska riktlinjer och fina statistik

jag kommer få bära skadorna efter övergreppen i resten av mitt liv

känna smärtan varje dag

känna smutsen och äcklet varje minut

aldrig kunna vara med i en grupp

aldrig ha en chans att få ett liv värt att leva

alltid vara sjuk

aldrig utbilda mig eller ha ett jobb

aldrig kunna vara intim med en man även om jag skulle våga och vilja

så det blir ingen familj, barn, jobb

ingenting

och så "måste jag acceptera att det är såhär"

höll på att slå sönder dörröppnaren till ytterdörren på vägen tillbaka till terapeutens rum

folk stirrade som fan

kände "bordeline-blodet" pulsera i tinningarna

viljan att vråla rakt ut, slå på dörrfönstret med knytnäven så hårt jag kunde, dunka huvudet i betongväggen, skära upp både armar och lår och fortsätta till underlivet och skära bort alltihop, skrika till alla jävla människor som stod där och var "normala" eller åtminstone hjälpbara att de kan dra åt helvete, slå sönder min dator, dundra handväskan i trappen tills det bara var skit kvar av den och innehållet, osv.............

men nu ska jag inte göra sådant

nu ska jag vara SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jävla förstående och empatisk

förstå hennes situation och varför hon sa nej, bara svälja att hon jämförde mig med andra som har det värre än jag men som inte upplever någon smärta alls, och att jag bara är EN JÄVLA BARNAHORA TILL PSYKFALL!!!!!!!!

och så ska jag skriva tack-brev till henne för att visa på¨min JÄVLA "MOGNAD" och icke-borderline beteende

*SPYR*

"Hej *läkarens namn*,

Jag vill bara återigen tacka dig för att du tog dig tid att träffa mig. Vet inte om du hörde att jag sade det genom alla tårar när jag gick, så därför skriver jag det igen. Jag förstår att du har massor att göra och att det är svårt att frigöra tid, så jag är verkligen tacksam.

Jag vill be om ursäkt om du upplevde att jag var arg på dig eller inte respekterade ditt beslut. Jag är inte arg på dig och har aldrig varit det, och självklart förstår jag att du måste rätta dig efter de regler och riktlinjer som ni kommit överens om. De jag är besviken på är de som suttit på möten och skrivit ihop rekommendationer och lagar utan att ens träffa patienterna och lämna utrymme för lidande individer.

Undrar mer vad exakt du rekommenderar för att lindra skavet..? Jag kanske har köpt fel vaselin och använt fel trosskydd, och därför har det kanske inte hjälpt. Dessutom har jag så dålig ekonomi att jag inte direkt kan köpa allt möjligt och prova eller ens har råd att använda det så ofta som jag behöver, men det kanske går på högkostnadsskyddet..? Tänker att om man blir nekad försök till smärtlindring genom operation, så måste det gå att få hjälp som faller under högkostnadsskyddet. Där antar jag att sista utvägen är smärtstillande medicin, men det är inget jag vill ha. Innan jag började medicinera tog jag nämligen inte ens en huvudvärkstablett, så varje piller jag stoppar i mig känns jobbigt.

Jag vet inte om det framkommit riktigt, men jag vill tala om att jag inte litar på resultatet av undersökningen som gjordes under narkos. Och jag undrar om jag i fortsättningen får komma till dig för cellprovstagning, men under narkos då..? Tänker att jag måste ha lika stor rätt att bli undersökt och man tar prover som man gör på alla andra som inte har mitt ”bagage”. Och om/när den dagen kommer så kanske du kan passa på att göra nytt VUL och vad mer som undersöktes när jag var sövd. Det kan nog också vara bra med ett ”återbesök” ur svampsynpunkt, för jag tror att jag kommer få dras med det hela livet. Jag har köpt ”Intim-olja” på Apoteket så jag använder inte längre vanlig tvål när jag tvättar mig – allt för att försöka förebygga återkommande problem. Men jag tror att jag pga mitt fysiska utseende alltid har det väldigt ”tätt” och ”fuktigt” där nere, så jag tror att infektionen kommer att återkomma trots att jag fått Fluconazol i 6 mån. Det är bara min egna icke-vetenskapliga teori, men är kanske värt att kontrollera ändå.

Det är ju inget som ”brinner i knutarna” och jag vet och förstår ju riskerna med att bli sövd, så jag tänker att det får vänta i så fall så att man kan göra allt på en gång. Jag tyckte inte att det var så farligt jobbigt att bli sövd, utan jag var mest rädd att möta kvinnan som skulle undersöka mig. Men dig har jag ju redan träffat och det har gått bra trots allt, och jag har sett och känt att du är en bra person och det gör dig till en bra läkare i mina ögon.

För att till sist återknyta till i onsdags så… jag fick uppfattningen av att du förstår min smärta och vånda även om du till viss del är övertygad om att den är psykiskt betingad. Men jag tror ändå att du hade gett mig chansen att genomgå operationen om det bara varit upp till dig själv, för jag tror verkligen att du vill hjälpa mig och inser allvaret – både med min smärta och de problem det orsakar i mitt framtida liv. Men jag har inget annat val än att, precis som du och mina andra behandlare, acceptera att du och dina kollegor agerar enligt alla föreskrifter och råd. Jag har trots allt en misstanke om att om jag inte haft en historia fylld med övergrepp och/eller psykiatri så kanske beslutet hade varit annorlunda, men det kan egentligen ingen sia om. Utan det är som det är, eller kanske snarare blivit – 4 års hårt arbete med blod, svett och tårar utan egentliga framsteg. Jag klandrar inte dig, min terapeut eller ens min nuvarande läkare (som aldrig trott på något jag sagt) för någonting. Jag borde ha förstått bättre. Men det är inte lätt när alla dörrar stängs och bara en enda finns kvar – för hoppet är trots allt det sista som överger människan. Och jag vet att du vill mitt bästa, oavsett det ödesdigra beslutet.

Du får gärna svara på mina funderingar om/när du har tid och lust. Det är som sagt ingen brådska – jag är ju kvar här på samma ställe.

Passar på att önska dig en riktigt God Jul och Gott Nytt år (tidigt, jag vet, men jag vet ju hur upptagen du är) !

Vänliga hälsningar,

*mitt namn*

P.S

Om era direktiv eller åsikter förändras så förväntar jag mig att bli underrättad omgående så att jag får en chans till smärtlindring så snart som möjligt.

Har kontaktat Socialstyrelsen för att få klarhet i de regler och rekommendationer som du talade om i sådana här fall, samt frågan om att man som patient har rätt till lika vård i alla landsting.

Jag är också skyldig att informera Försäkringskassan om detta, eftersom det raserar 4 års terapeutiskt arbete – milstolpen och målet blev till en spark i magen istället – samt omöjliggör de aktiviteter som jag redan beviljats ersättning för i rehabiliteringssyfte. Dessutom påverkar ert beslut hela min framtid, eftersom jag måste lära mig leva med ett fysiskt funktionshinder som begränsar mig enormt mycket.

Jag kommer i framtiden även att meddela er om konsekvenserna av ert beslut att neka mig vård, så att förhoppningsvis ingen annan ska behöva leva ett liv i smärta som påverkar vardagen så mycket att det är ett funktionshinder. Så även om jag inte fick hjälp så hoppas jag att andra i framtiden skall få en chans till ett mer normalt liv.

Jag måste acceptera ert beslut, men jag måste inte och kan inte acceptera ett liv i smärta utan att ha fått chans till smärtlindring. Så nu kommer jag göra som andra ”normala” människor gör när de upplever sådan här stark smärta – inte utsätta mig för det. Jag får ge upp cykling, promenader och annat som ger upphov till skav. Du ska veta att jag är enormt smärttålig så när jag säger att jag har ont så har jag verkligen ont. När jag tänkt på detta så säger ren logik att mörkertalet inom detta område måste vara enormt, eftersom det är ett så känsligt ämne och en så känslig del av kroppen. Men en dag måste vi få hjälp med försök till smärtlindring som alla andra patientgrupper, och dessutom få chansen att känna att vi trivs med våra kroppar. Man kan till synes vara helt ”normalt skapt” och ändå ha besvär, så det är ingen ”tävling” om vem som har störst blygdläppar och därmed skulle lida mest av det. Jag vet att du tog upp liknande situationer, men bara med exempel som jag själv eller kvinnor med större blygdläppar. Om någon tror att alla med liknande problem törs söka hjälp, så är det naivt och inte alls verklighetsförankrat på något sätt."

Gick till terapeuten redan före lunch för jag mådde så illa av ångesten, men just då lättade det lite. Krisade ihop helt och hållet när jag satt där. Skulle gå hem men benen bar mig inte. Terapeuten kom och hämtade mig och vi gick in på hennes rum. Hon trodde nog att jag var så neddrogad att jag inte kunde gå själv för hon höll i mig hårt. Eller så förstod hon hur omöjligt det var för mig att genomföra det här.

Hon ledde mig i alla fall till kvinnokliniken. Läkaren var sen, som vanligt. Hade hunnit gråta sönder hela ansiktet och hyperventilerat så det kittlade i händer, fötter och öron. Gick in i ett av rummen. Hon började med att fråga om hur jag och min terapeut resonerat kring operationen. Jag kunde inte svara för att jag grät så, så terapeuten fick svara. Efter det frågade hon mig hur jag bor och lever, anhöriga och vänner. Fick redan då vibbarna att hon såg mig som ett äkta psykfall. Och det tror jag också att hon gjorde, och att det påverkade beslutet.

Hon sa i alla fall att hon pratat med sina kollegor och kirurgerna, och de hade sagt NEJ. Hon skyllde på lagen om könsstympning och några nya rekommendationer från någon grupp. Sen kom det berömda: "din situation är ju så komplex jämfört med andras, så det gör det svårare". Jag blev så jävla ledsen, besviken och arg att tårarna forsade. Hon sa sen att ingen på hela kliniken ville ställa sig bakom en sådan operation, och hon följer vad "gruppen" bestämmer sig för. Så det blev NEJ. Hela kliniken säger nej, för gott.

Så mitt liv är över nu. Det blir ingen ridterapi, ingen utbildning, inget jobb, ingen familj - ingenting. Och nu ger jag upp. Ska de rädda mig får de söva ner mig tills dess att de hittar något som hjälper mig. De andra två alternativen är att jag gör ingreppet själv med en vass sekatör, eller också tar jag helt enkelt livet av mig.

Det kostade all återstående ork att genomföra det här mötet, och att sedan kunna gå med terapeuten till hennes rum och efter det ta mig hem - utan att skada mig.

Nu ligger jag i sängen och har bestämt mig för att ta "time out" som är så populärt nu. Har sagt till terapeuten att om det inte kommer någon annan öppning någonstans så kommer jag tyvärr att skada mig i helgen eller ta livet av mig. Fyra års arbete - blod, svett och tårar - rakt ner i soporna. Jag är tillbaka där jag började, förutom att jag har ännu större problem och är ännu mer skadad pga vården.

Så jag ger upp nu. Godnatt, byebye, whatever.

har redan tagit nattmedicinen för att få chansen att vila

men det kommer inte bli mycket sömn

är så jävla rädd så jag skakar

gråter till och från

men ingen kan tvinga mig att gå dit

men går jag inte dit så kommer jag ta livet av mig

hon är min sista chans

sa till terapeuten att jag vägrar lägga in mig på någon av de störda avdelningarna

och om hon hör talas om LPT så måste hon berätta det för mig, för då tar jag kaninerna, tält och sovsäck och går tills jag stupar

sen gör jag slut på det

i lugn och ro

är så trött

jag orkar inte mer

förlåt mig

jag vill dö

eller köpa en bra sekatör

snöra av området för att minska blodförlust

och sedan bara klippa till

om inte annat så BLIR det väl akut då, och DÅ kanske de fattar hur handikappad jag är både fysiskt och psykiskt

jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

ag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

hag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

Hade tid hos terapeuten vid halv nio. Var tvungen att ta en till stesolid när jag kom dit. Hade redan tagit en hemma innan jag gick, men jag hade så fruktansvärd ångest att jag höll på att kräkas på hennes golv... Försökte att inte bara prata om morgondagen, men vi återkom ständigt till det ändå. Terapeuten ville att jag skulle äta något ordentligt idag, så jag har försökt göra det - fullkornsspaghetti och färdiglagade köttbullar. Hade så ont i magen innan jag skulle äta att jag var tvungen att ta en panodil. Har flippat ur rejält inför imorgon och mailat en massa till terapeuten trots att jag träffade henne idag. Men jag är som en tunna som samlar regnvatten - till slut måste jag tömma lite för att ha en chans att kunna fylla den med mer utan att det rinner över.

Har mailat verksamhetschefen och sagt vad jag tycker om hennes ledarroll samt de läkare som hon valt att skydda trots att de gjort fel. Har också krävt att få göra ett MS-test så att jag en gång för alla får reda på om jag har MS eller ej. Jag vet att jag förmodligen inte har det, men efter att den inkompetenta psykiatern påstått att jag har det pga att min mamma har det så har jag varit rädd sedan dess. Jag vet att det inte är ärftligt, jag läser ofta om sjukdomen och tycker att jag har koll. Men han misshandlade mig så fruktansvärt att jag inte kan släppa känslan. Och det kan inte vara meningen att jag ska lida pga det också, förutom hur han bemötte mig och skrev vårdintyg och satte skärpt extravak - utan att ens vara anställd vid sjukhuset... De borde ha dragit in hans licens. Men han klarade sig förmodligen pga att verksamhetschefen skyddade honom.

Har en sak kvar att skriva före jul. Ett brev till min PAL där jag säger "tack och hej". Har beslutat mig för att inte ha något "avslutande samtal" med henne, för det skulle inte ge något. Dessutom har ingen annan läkare haft avslutande samtal trots att verksamhetschefen lovat mig det. Så jag lever som de lärt mig - avslutande samtal behöver man aldrig ha. Så jag ska bara tacka henne för den tid som varit och sedan ställa in vår sista träff den 17 dec.

Har bestämt mig för att köpa en ganska ovanlig present till min fd kursare, I. Hon är ju särbo pga att hon och hennes pojkvän har jobb typ 100 mil ifrån varandra. Så hon ska få lite sällskap... av en vandrande pinne! Ska skriva julklappsrim också - "låt mig sitta i ditt minne, på en liten, liten pinne...". Har köpt en stor glasburk som jag ska måla med glasfärg och bränna i ugnen, och så ska jag dekorera med sand, stenar, kvistar, osv. Vad köper man till någon som redan har allt - dubbelt upp, pga boendesituationen. Men det blir förhoppningsvis en rolig och annorlunda present. De är lättskötta och klarar sig själva en eller ett par dagar när hon är bortrest hos sin pojkvän.

Det värker i hela kroppen. Axlarna sitter uppe vid öronen. Fattar inte hur jag ska klara av att ens gå innanför klinikdörrarna imorgon. Har skrivit ännu mer till läkaren. Men jag bryr mig inte, för hela mitt liv avgörs imorgon.

Det här ska jag lämna till henne imorgon. Säger hon nej ändå så....... då vet jag inte hur jag ska orka leva längre. Då vill jag inte leva längre. För då har jag ett liv i isolering "att se fram emot". Gå hemma, helt ensam hela dagarna, och vattna blommorna tills jag ruttnar bort. Nej, då gör jag hellre slut på det.

"Sedan jag var barn har jag fått anpassa mig till vad jag kan göra och inte pga mina fysiska besvär. Jag har alltid gjort så gott jag kunnat inom alla områden, även idrott och andra övningar. Jag har aldrig klagat på eller ens nämnt något om smärtan som uppkommer. En stor del av det terapeutiska arbetet jag gjort och gör, har varit förberedande för en operation så att jag får en chans att kunna röra mig mer som alla andra, förhoppningsvis lindra smärtan och självklart även lindra det psykiska lidandet.

Jag försöker nu för första gången göra min röst hörd och faktiskt berätta om besvären jag haft och har. Får jag ingen hjälp nu trots att jag tagit upp det så kommer jag aldrig ta upp det igen, någonsin. Har jag lidit hela mitt liv i tystnad och sedan börjar berätta om det – som av andra, psykiska anledningar, gör det nästintill omöjligt svårt för mig att tala om – så kommer jag aldrig mer att ta upp det igen. Inte med dig, inte med någon annan, inte någon annanstans. Då har jag inget liv kvar. Inget att kämpa för, inget att sikta mot eller hålla mig i.

Terminsstarten för ridterapin är redan 4 jan -10, och jag förstår att jag missar den i vilket fall som helst. Men då får jag sikta på att ta enskilda lektioner först och sedan satsa på nya terminen till hösten – om jag får hjälp med de fysiska besvären. Varken landsting eller kommun har något att erbjuda som passar mig. De har lagt ner M's behandlingscenter som var tänkt att bli mitt nästa steg förutom ridningen, och det finns inget annat. Så mitt liv vilar i dina händer och vad du beslutar. Jag är så desperat att jag troligen kommer att ta bort det besvärande området på egen hand om jag inte får den hjälp jag behöver och har behövt i hela mitt liv. För jag gör vad som helst för att överleva och försöka skapa mig ett liv värt att leva. Såhär kan jag inte fortsätta."