"Hennes fisförnäma höghet" har nu avverkat mötet med min terapeut och min empatistörda läkare. Resultatet blev att "hon ämnar svara på mitt brev, och det har hon ämnat göra hela tiden". Så jag skiter i det här nu. Både verksamhetskärringen och läkaren sitter med i ledningsgruppen och har tidigare beslutat att ta ifrån mig min PAL, min enhetstillhörighet, kasta ut mig frånden enda slutna avdelning jag kunde vistas på, lägga ner avdelningen, lägga ner precis den verksamhet som jag jobbat för i åratal, osv, osv. Så inte kommer det bli någon skillnad nu.

Nu ska de först sitta och snacka skit om mig med de andra - ja, det är faktiskt så, för jag har fått enormt mycket skit av diverse personer som hört eller varit med på deras möten. Och efter den förnedringen ska de tala om och skriva ner i min journal att jag är ännu sjukare, innan de ger avslag på precis allt och hotar med att sätta LPT på mig eller att kasta ut mig från psykklin.

Så det blev väl ungefär som jag trodde.

Måste härifrån. Ska gå och köpa kilovis med godis, glass, bullar och tårtor. Och rakblad för säkerhets skull. Lutar åt att jag inte tänker träffa terapeuten imorgon på vår tid, för jag så less på att vara förtvivlad och bara sitta och skrika och gråta - om saker som EGENTLIGEN inte borde vara några problem med! Jag har andra själsliga sår som jag behöver hjälp med, men det kommer inte handla om det alls om jag går dit. Utan då blir hon bara en slaskhink - och eftersom hon suttit med de här personerna så kommer hon "försvara" dem; försöka tala om för mig att de vill mitt bästa, att ingen kan göra något mer för vården kan inte hjälpa mig om JAG inte tar mig till deras "nivå". Och vården kan inte hjälpa alla, vården har stora problem inom det här området, det är läkarbrist, osv, osv, osv.

Och jag ORKAR INTE HÖRA DET IGEN!!!

Jag är bara fel. FEL FEL FEL! Och allt och alla inom psykiatrin ÄR rätt och HAR alltid rätt. För det står på sidan 73 i psykiatrins ABC-bok...

SATANS JÄVLA HELVETE!!

Jag ska vräka i mig skit, skära mig och sedan hoppa från bron!! Då slipper de mig och kan hjälpa någon som de KAN hjälpa - någon som tillber marken de går på och lyder minsta vink utan att ens fundera!

Jag orkar inte mer. Jag är ledsen, men jag har fått nog nu. Egentligen för länge sedan, men har ändå kämpat. Men det gav ingen som helst utdelning, förutom att jag har ödslat en massa kraft.

Nu finns bara döden kvar.

Träffade terapeuten när hon skulle gå hem och fick medicin av henne. Hon sa återigen att hon ska göra sitt bästa imorgon när hon ska på möte med verksamhetschefen och min PAL. Det tvivlar jag inte på. Men jag VET att det kommer gå åt helvete ändå. Jag är bara ett personnummer som uppvisar symtom som går att tolka hur som helst beroende på hur man själv VILL att det ska vara - för dem är jag ingen människa. Och min kära läkare ser bara fel och brister på mig i allt jag gör och säger. Och så säger de andra behandlarna att jag ska försöka att inte se mina begränsningar, utan försöka fokusera på möjligheterna. Står tom i min journal att jag "bygger lätt hinder". Ja, det är väl klart som fan att man gör det när ens läkare och ledningen behandlar en som stans största psykfall!

Såg ett litet platy-yngel till idag. Måste vara "nyfödd". Den kan knappt simma och kan inte röra stjärtfenan. För säkerhets skull satte jag i yngelakvariet och gjorde rent pumpen samtidigt. Och nu får jag inte igång helvetet! har lirkat och pillat, men inte fan går den igång för det. Förut har den stannat pga att "vattenavkännaren" inte fungerat - den har en grej som gör att den inte fungerar om den inte är under vatten, så att motorn inte ska brinna - men det är inte felet den här gången. Vill bara slänga ut hela skiten. Jag vill inte ha något akvarium just nu. Dessutom verkar den där jävla korallplatyn föröka sig som guppy.

Ska inte köpa några fler fiskar nu, för det går inte att ha fler pga platsbrist. Förr eller senare kommer väl "pensionärs-platyn" dö av ålder som de andra tre gjort. Tyckte tidigare idag att Göran verkar lite risig. Den sista av de gamla honorna är fet som om hon bar på massa yngel. Måste vara från henne som nya ynglet kommit. Frågan är om hon har fler eller om hon är fet...

...och nu har jag suttit och pillat på pumpen utan att egentligen göra någonting - och nu fungerar skiten igen! Och när den började fungera så såg jag att syrepumpen med stenen slutat fungera. Vad faaan här det här?!!

Jag orkar inte med det här. Mår så jävla dåligt.

Ska allt vara slut imorgon. Allt jag kämpat och slagits för.

Tårarna bara rinner. Tänk om mig terapeut kommer lämna mig.

Hela den här dagen har bara varit fel. Har inte sovit något inatt, utan somnade runt 6-snåret. Stängde av väckarklockan när den ringde och så vaknade jag en halvtimme innan jag skulle vara hos terapeuten - det tar 20 min att gå dit... Grät och var helt förtvivlad över mötet som ska vara på onsdag, men imorgon får jag i alla fall påfyllning av stesolid. Mamma ringde när jag kom hem och babblade om något med FK som varit på nyheterna. När vi slutade prata upptäckte jag att jag hade 10 min på mig att göra mig iordning innan mitt PO kom för att hämta mig. Vi skulle gå på teater kl 13. Jag var så berörd under hela föreställningen att tårarna rann hela tiden. Kände igen mig själv och väldigt mycket av det jag gått igenom. Kom hem och gav mitt PO sin födelsedagspresent. När hon for svarade jag på mailet jag fått av kommunen ang ev hjälpinsatser som passar mig (som inte finns). Skickade också iväg ett mail till min sk PAL som tror att hon inte missat att skriva ut min medicin, så jag upplyste henne återigen om läget och att det tar TID innan min terapeut KAN hämta ut medicinen, och sedan TID för henne att träffa mig. Hon är inte helt sysslolös och bara har mig som pat.

Sen insåg jag att jag inte hade något ätbart hemma förutom havregryn, så då var jag tvungen att gå och handla i ruskvädret. Träffade en av personalen på avd där jag var inlagd. Jag har aldrig gillat henne, men känner enorm tacksamhet för den tid jag fick på avd. Så det blev kortslutning i hjärnan - visste inte om jag skulle springa fram och krama henne eller om jag skulle fly. Autopiloten tog över och vi bytte några ord. Sen mådde jag så dåligt och hade så ont i hjärtat av saknad och hopplöshet att jag ville skära mig. Rusade hem och åt en massa, för jag kan inte ta mer "knark" (=stesolid) idag. Ska krypa ner under bolltäcket nu för jag är helt slut. J har inte hört av sig och jag gråter inte direkt av sorg.............

Igår kväll satte jag en gräns. Har mått jättedåligt över det, men ju mer jag får smälta det och fundera så inser jag att jag gjorde rätt. J har ingen förmåga att känna eller visa empati, och hon är så omogen att hon aldrig kan ta ansvar för någonting. Hon står aldrig för det hon gör, utan det är alltid andra personers fel eller så är det pga sjukdom. Jag skar mig och det var fel. Självklart finns en bakomliggande orsak, men jag tar ändå mitt ansvar. J har fortfarande inte tagit ansvar för ett endaste dugg i hela sitt liv. Och jag vet inte om hon någonsin kommer kunna göra det. Och det i kombination med att hon påstår att hon är gravid, alltså har ansvar för ännu ett liv, gör mig sjukt orolig - för barnet. Det som gått upp för mig tydligast idag är att hon skyllde ifrån sig igår också. Då var det hormonernas fel. Det må så vara, men fortfarande anses hon vara vuxen och herre över sin kropp och sina handlingar. Man kan inte gå genom livet och skylla allt på andra. Och så länge hon inte förstår problemet, så kommer hon aldrig agera ansvarstagande. Hon vet inte vad det är.

Det känns fruktansvärt, men jag måste försöka inse fakta. Jag är så naiv och alltid tror på det människor berättar om sig själv, för jag förstår inte varför man skulle ljuga om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Men efter igår är jag säker på att hon bara hittat på allt. Tyvärr. Hon skrev att hennes pappa "har slutat nu" och att hon "anmäler om han gör om det". Vilken verklighet lever hon i - hur många förövare slutar inte, för att sedan bara fortsätta. Och när jag frågade hur hon kan riskera att hennes barn blir utsatt så svarade hon bara att det inte kommer hända, för det finns ingen risk. Nähä, men då måste alltså allt bara ha varit lögn från början till slut - eller så är hon så sjuk att hon inte förstår faran. Hur som helst så vägrar jag ta ansvar för henne och vad hon gör eller inte gör, så jag hoppas att hon inte hör av sig igen. Tyvärr är det inte särskilt troligt, eftersom hon inte förstår bättre.

Hon skyllde till och med allt på mig. Påstod att jag mår dåligt och är utåtagerande mot henne. Ja, alla gör ju fel förutom hon. Hon har aldrig fel, gör aldrig fel. Men hon har ingen "fingertoppskänsla" heller, så hon kan aldrig "känna av" en situation och bilda sig en uppfattning utifrån känslor och intuition. Allt är svart eller vitt, och ord har precis den betydelse som bokstäverna säger. Jag är precis tvärt om, så jag har problem med att känna av för mycket. Det gör världen och människorna till extremt komplexa och svårgreppbara, och jag är livrädd att generalisera och skada någon eller upplevas respektlös.

Därför tar jag väl kanske extra illa vid mig av J's uttalanden och lögner. För mig känns det som att hon angriper och gör narr av hela min historia. Att ljuga om så allvarliga saker som hon gör, ger upphov till att andras bagage, sår och ärr blir än värre. Våra medmänniskor kanske inte tror på oss och våra berättelser, eftersom det finns de som ljugit ihop allt.

Jag har städat hela lägenheten idag medan jag har funderat, så något har jag i alla fall åstadkommit trots allt. Vad gör man inte för att trycka undan alla flashbacks.

J loggade in på MSN. Jag klarar inte av henne. Klarar inte av henne!!!

Mer graviditet och skit och jag tror bara mindre på det hon sagt till mig om sin historia.

Skrev att jag inte förstår hur hon tänker och vill inte bli indragen mer, för jag känner ansvar för det ev barnet som ska födas. Det är inte mitt ansvar egentligen, men eftersom ingen såg mig som barn så tänk om´det här barnet kommer leva i samma helvete. Tänk om ingen ser det barnet heller, pga att den enda som såg valde att blunda och titta bort. Men terapeuten har lovat att det inte är mitt fel om något händer barnet, och att det finns människor inom vården som kommer hjälpa.

Här följer min verbala styckning: