Nu ska jag krypa ner under bolltäcket. Mår allt annat än bra. Men vad ska man förvänta sig efter en dag som denna. Och med det som komma skall. Har gått åt mycket medicin för att inte göra något dumt. Jag hoppas att det är värt det i slutänden.

Har inte skurit mig på över ett år. Vill inte förstöra det pga all skit som hänger i luften. Problemet är att jag lätt skulle kunna gå till bron. Sen får de fiska upp min kropp ur vattnet. Då är allt över, då behöver jag inte lida mer. Det vore det bästa för alla parter - då skulle min söndertrasade kropp och själ inte vara ivägen för någon. Och ingen behöver sparka på mig mer.

Har skrivit mycket ikväll om det som hänt. Men måste skriva ett mail där jag ställer in tiden på kvinnokliniken och spara som utkast, så att det finns en väg ut när det blir ännu jobbigare. Trodde att jag skulle nå botten i helgen eller på måndag. Men nu får jag helt enkelt se. Var beredd på att det skulle bli ett helvete, men det här hade jag aldrig räknat med. Och det här är priset.

Önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig hade sökt hjälp. Då hade jag inte behövt genomlida allt det här.

Har kollat upp lite kring vete och vetevärmare. Om någon vet hur många liter vete som går på 25kg så får ni mer än gärna tala om det.

Godnatt. Hoppas att ni kan sova gott.

Har varit ute med mitt PO. For ner på stan och lämnade tillbaka en bok och så handlade hon snus till en annan av sina klienter. Vaktmästaren har fortfarande inte varit här, så han lär ju komma imorgon. Ska försöka planera in en bussutflykt imorgon för att fördriva tiden. Det är bara det att det är så svårt att inte handla och shoppa när man är ute och "tittar". Jag som inte vill synas överhuvudtaget känner att jag utmärker mig ännu mer om jag inte köper något litet när alla andra står i långa kassaköer.

Håller på att skriva julkort. Det tar sin lilla tid eftersom många flyttat eller håller på att flytta. J har mailat en massa om sin katt, och jag undrar hur hon har tid att hållas med det när hon redan har flyttat fram tiden för "matteprovet" en gång. Men hon kanske har lagt ner sin tänkta ssk-karriär och ska satsa på att bli mamma. Biologisk klocka i all ära, men jag vet inte riktigt om hon har någon sådan. Förbannar mig fortfarande för att jag inte lyssnade på personalen och kunde sätta en gräns. Men jag dras till människor som jag ser har problem och som är utanför. Det har jag alltid gjort. Det jag försöker lära mig nu är var mina gränser går, för förut har jag aldrig haft någon gräns för hur mycket jag kan göra för andra. Det är inte förrän nu som jag både sett och känt av det problemet. Men jag försöker lägga det bakom mig och tänka att jag inte skadade någon annan än mig själv i alla fall. För det var min vårdtid som blev längre, jag som blev tröttare, jag som stred för hennes och andras rättigheter, osv. Jag brukar säga att jag har två olika "kraftbanker", en för andra och en för mig själv. Och de är inte sammankopplade. Den jag tar från när jag gör något för någon annan påverkar inte kraften i den andra. Men problemet uppstår när jag kväver och utplånar mig själv totalt för andras skull. Personalen och andra har påpekat det för mig tusentals gånger, men jag har inte kunnat göra något åt det. Jag blir glad av att ägna mig åt andra, och mår bättre då - men som vårdpersonal har påpekat så beror det inte bara på "mitt kall", utan även att jag raderar mig själv då så att jag slipper bära all smärta. Ja, jag jobbar i alla fall på att försöka lära mig att ta hand om mig själv och sätta gränser. Det är tänkt att leda till bättre självbild och självkänsla i slutänden.

Pratade också med terapeuten om smärtkänslighet idag. Hon sa att eftersom jag levt hela livet med smärta så är det inte konstigt om jag är mer smärttålig än t.ex hon. Berättade att jag gjort blodgruppstest och att jag trodde att lansetten var trasig för det kändes inget när den klickade till. Tänkte att om det vore normalt att inte känna någon smärta alls så skulle hon säga det. Men hon verkade sorgligt förstående.

Väntar på att hon ska höra av sig per mail innan hon går hem för helgen.

-   -   -   -   -   -   -   -

Nu har hon hört av sig. Hon är bara för underbar. Kan fortfarande inte riktigt ta in att hon lämnat ut sitt privata mobilnummer till mig idag. Hon finns verkligen med mig, vid min sida, och kämpar mot de skador jag fått av min förövare och min pappa. Hon är också road av min förmåga att driva med mig själv. Känns fint att kunna få henne att le - det får mig att le också!

Nej, nu ska jag fortsätta jobba på sammanbrottet inför onsdag........ tur att jag har medicin som "krycka". Hade jag aldrig låtit mig övertalas till det så hade jag inte levt idag. Å andra sidan hade det förmodligen varit det lugnaste och det bästa för alla parter......

Eftersom människor nu för tiden verkar ha svårt att förstå begreppet "empati" så rekommenderar jag alla att läsa boken "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. Den finns både som vanlig bok och ljudbok, och resonerar kring begrepp som t.ex empati, sympati och "dumhet".

Har varit hos terapeuten. Var ledsen hela tiden, men efter de 10 första minutrarna berättade hon att hon är bortrest i tjänsten på måndag (!). Så nu blir det fyra dagar utan henne och precis innan jag har tid på kvinnokliniken. Som gjort för att det ska gå åt helvete. Hon sa att hon tycker att det är helt ok att jag tar mer stesolid än ordinerat om jag behöver, och så fick jag hennes privata mobilnummer. Eftersom jag känner henne ganska bra vid det här laget så vet jag att hon inte bara lämnar ut det "sådär", och jag tvivlar starkt på att hon någonsin tidigare har lämnat ut sitt privata mobilnummer. Jag kommer inte våga ringa, men det känns skönt att veta att hon finns där och att hon faktiskt litar på mig helt och fullt. Tror att hon såg skräcken i mitt ansikte när hon sa att hon ska vara bortrest, för allt blev bara svart och tomt. Kunde inte tala, inte styra kroppen, ingenting. Jag bara satt där och tårarna forsade.

Jag vet hur stor risken är att jag skär mig och/eller ställer in tiden, för jag vet hur det var när jag var inlagd och hade stöd under dygnets alla 24 timmar. Jag stod inte ut då, så hur ska jag orka nu.

Vaktmästaren har fortfarande inte varit här. Har smsat mitt PO och hon hade en lucka på eftermiddagen, så jag hoppas att han kommer när jag är borta.

Till sist; om någon har problem med att acceptera och respektera vad jag skriver på min blogg och vad mitt syfte är, så finns det att läsa i min presentation. Har någon fortfarande problem med detta så rekommenderar jag att helt enkelt inte läsa min blogg. Som överlevare av sexuella övergrepp blir kränkningar extra stora, eftersom hela min barndom egentligen var en enda stor kränkning. Det säger sig ju självt, men jag skriver det ändå för att tydliggöra: Därför är det extra viktigt att visa RESPEKT, ACCEPTANS SAMT EMPATI. Kan man inte göra det så blir den kommenterarskrivaren ännu en "förövare".

Så att tala om för mig VAD jag får skriva, VARFÖR jag ska skriva och att jag ska skriva vissa saker "någon annanstans" eller lösenordsskydda mina inlägg - det är bara att sparka på den som redan ligger! Jag är uppväxt och har levt med känslan av att inte få vara den jag är och att jag inte har lika stor rätt att finnas som alla andra - så kom inte och säg till mig vad jag ska, bör eller borde göra eller inte göra! Det krävs en egocentrerad och ev även empatistörd människa för att ens komma på tanken att hålla en sådan "föreläsning" för människor som jag.

...och ja, jag är heligt förbannad och sårad över att någon som kallar sig "empatisk" (Empati = förmågan att leva sig in i hur någon känner eller tänker eller önskar) ska försöka styra över mig via min blogg!

"Jag kommer någon gång under veckan"......... skitkul, verkligen...... Jag förstår att han har jättesvårt att tala om vilken dag han kommer med återvinningsskiten, för det är så många han ska till och det pågår både renovering och nybygge, plus vinterförberedelser här just nu. Men för mig är det en PINA att gå och vänta på att det bara är över! Jag vill inte träffa honom efter det som hände för snart 2 år sedan då han fick låsa upp åt polisen, en cp-läkare och min terapeut som kom med vårdintyg efter vad internet-galningen ljugit ihop till min läkare. Har inte sett eller pratat med honom sedan dess, för så mycket skäms jag. Innan kunde jag gå förbi om jag undrade över något, för han är så trevlig och vänlig. Och ordentlig. Men nu kan jag inte det längre.

Minns inte om jag skrivit det, men jag fick akuttid hos terapeuten igår efter lunch. Behövde verkligen det. Storbölade - som vanligt. När jag pratade om kvinnokliniken skakade jag så tänderna skallrade.... så jävla rädd är jag... Panikångesten var inte långt borta.... För att försöka avleda tankarna kom mitt PO och vi for och handlade lite ätbart, men det var ju över på en halvtimme. Sen satt jag här och funderade på att gå ner i källaren och lägga mig i förrådet så att jag slapp ångesten över att vaktmästaren kanske skulle komma. Men jag orkade inte det. Hade köpt en stor förpackning After eight som jag skulle ge bort som julklapp, men igår försvann alltihop.... Åt fast än att jag mådde illa..... så typiskt mig.

Idag har jag varit på andra sidan stan och varit inne på bl.a Myrorna. Gått runt för att fördriva tiden så att vaktmästaren skulle kunna komma så att jag slapp skämmas och träffa honom. Kom hem på eftermiddagen och var helt förstörd. Han har fortfarande inte varit här och nu på fredag är min terapeut ledig. Mitt PO har ingen bil heller, så det kommer bli helt jävla underbart. Om en vecka har besökstiden varit på kvinnokliniken. Jag skriver så därför att jag inte vet hur jag ska ta mig innanför dörrarna. Än mindre innanför dörren till läkaren. Står dörren öppen in till undersökningsrummet så flyr jag för mitt liv. Och då ser de mig aldrig igen. Efter det som hände sist kommer jag ALDRIG NÅGONSIN sätta mig i den sitiationen igen. ALDRIG. Så jag vet att mitt liv aldrig kommer bli "normalt", oavsett vad som än händer. Jävla underläkaren på avd som förstörde min pre-medicinering. Träffar jag henne igen så kommer jag tala om EXAKT vad hon gjorde och vad det fått och får för konsekvenser i resten av mitt liv.

Får jag nej av läkaren på gyn om en vecka så har jag bestämt mig för att skära bort det själv. Det kan inte bli värre än vad det är. Och jag kommer aldrig bli mer "stabil" så länge jag är såhär isolerad. Och isoleringen i höst beror på indragningar inom landstinget - och att hon sa nej till operation i våras vilket har gjort att jag inte kunnat börja ridterapin som planerat.

Jag är så jävla patetisk. Idag har jag inte pratat med en endaste levande människa - om man inte räknar med hon jag sa "hej" till i kassan på Myrorna. Som min terapeut brukar säga - det är ett mirakel att jag orkar, att jag inte brutit ihop, skurit mig eller tagit mitt liv. För man kan inte leva såhär. Man KAN INTE leva såhär.

Nu ska jag släcka lampan och planera hur jag ska skära bort ärr-skadan själv om gyn-läkaren säger nej. Eller om den enda personen som jag litar på inte kan eller inte vill följa med mig till operation om läkaren skulle säga ja.

jag vill dö

är så rädd

och jag orkar inte

blir förskräckt när jag ser hur världen är

hur ytliga en del människor är

elaka och dumma i huvudet

empatistörda

jag vill inte finnas

jag orkar inte finnas

Helvetes jävla skitdag! Har m*nsvärk så jag kan knappt stå upp, träffade terapeuten på fm och upptäckte till min förskräckelse att hon inte hunnit läsa ett endaste mail jag skrivit! Och nästa onsdag ska hon och jag till kvinnokliniken och hon ska tala för mig, eftersom jag inte kan det själv! Flippade ur totalt när jag kom hem och hon inte hörde av sig för att ens berätta VEM som ska bli läkare på hennes enhet och ev MIN läkare! Till slut skickade hon ett kort mail med för och efternamn och "varm hälsning".

Om det är den jag tror det är så är hon inne på sitt tredje år som ST-läkare. Jag har aldrig träffat henne eller ens hört talas om henne, men hon har säkerligen hört talas om mig eftersom jag är stans största jävla psykfall.

Terapeuten jobbade över och svarade vid kl 18 att hon förstår och att jag har rätt - hon har inte hunnit läsa mina mail - och jag har fått akuttid hos henne imorgon kl 13. Jag är vettskrämd och livrädd inför nästa onsdag så jag kan inte andas. Och när jag är ensam i de lägena så har vården lärt mig att agera så som jag började göra idag; skjuta alla ifrån mig, avboka alla tider, gå fram som en ångvält och skövla allt och alla, för att sedan låsa in mig i min jävla bunker och låsa den med oöppningsbara lås. Sen sitter jag där inne som den igelkott jag är och gråter för att jag har förstört allt och bara döden finns kvar.

Men jag hoppas att den här gången ska bli annorlunda. Skrev till terapeuten att jag vet att det är såhär och bad henne om ursäkt - och hjälp. Jag hatar att be om hjälp. För då blottar man sig och visar sina svagheter och riskerar att bli ratad.

Bara gråter. Bara gråter och gråter. Jag är så jävla rädd att jag inte ska få hjälp med skadorna från övergreppen. Och vem ska följa med mig om miraklet sker och det blir "ja"? Jag litar varken på terapeut eller PO att de verkligen tar hand om mig och ser efter mig när allt sätter igång kring operationen. AJ från avdelningen skulle lätt ha golvat narkosläkaren om hon varit otrevlig eller inte skött sitt jobb - det skulle aldrig terapeuten eller mitt PO göra. Har funderat och funderar på att fråga AJ i så fall, kontakta henne och be henne hjälpa mig - utanför avdelningen. Jag kan betala bensin, slitage på bil, barnvakt, hotellvistelse, timpenning, osv, osv. Jag måste bara få ha någon vid min sida som jag litar på och som jag kan lämna över min kropp till. Jag är väl en "bortskämd egoist som bara vill ha särbehandling", men får jag inte vara det så kommer jag att ta livet av mig. Jag vet att det inte är någon stor sak för en "normal" människa - ta sig till sjukhuset, träffa läkare, bli sövd, opererad, vakna, stanna ett tag, fara hem. Men för mig är det JÄTTESTORT. Bara alla människor är egentligen för mycket. Och att göra en gynoperation, med alla mina flashbacks från övergreppen..... jag klarar det inte själv. Jag orkar inte göra det ensam. jag behöver någon som jag litar på till 100% på alla områden. Tyvärr.

Har tänkt skriva ett brev till AJ - om jag mot all förmodan får klartecken för operation - och tala om för henne hur läget ser ut, vad jag vill, att jag är redo att ersätta henne ekonomiskt på alla sätt jag kan, men också vara noga med att tala om att hon FÅR SÄGA NEJ och det kommer inte påverka hur jag känner inför henne - det skulle inte förändra något.

Jag behöver godis. Choklad och annan skit. En tårta vore inte fel heller. Jag vill inte ha. Men jag behöver det. Jag måste straffa mig själv för jag mår SÅ JÄVLA DÅLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

söndag. sett på film, "how to lose friends and alienate people". tagit reda på disken och plockat undan. ska gå ner i förrådet med kartonger och annat. jag vet ju inte när vaktmästaren kommer i veckan, så det måste vara någon slags ordning här. väger 60kg igen, men jag går nog ner minst 1kg när äcklet väl kommer. ska också börja skriva upp allt jag stoppar i munnen igen, för som det är nu äter jag mer pga att jag tänker "lite till spelar ingen roll", men det gör det.

mår så jävla dåligt. ångest. vill bara skrika rakt ut och krossa allt porslin...........