överlevt helgen

vet inte

spelat poker på datorn mot mig själv

varit ute

gått

funderat

har valt att inte hoppa än

inte avbokat tiden än

terapeuten bortrest men jag får ringa eller maila henne

törs inte ringa

kommer maila

jag vill dö

har ångest så jag dör

måste ta en stesolid

har i alla fall fått tillbaka min lilla plats här i världen

det är en så stor lättnad att tårarna rinner

att det äntligen är över

jag har inte skurit mig, jag har inte tagit någon överdos, jag har inte försökt ta livet av mig

istället använder jag bloggen till att skriva av mig så att jag ska få hjälp av mitt skrivande att överleva

eller snarare - använde

nu vet jag inte om jag får vara här heller, för fortsätter det såhär så kan jag inte och då har jag blivit fråntagen min plats - igen

och jag orkar inte mer nu, jag kan inte lämna allt det jag gått igenom och skrivit om, och börja om igen, pga en enda person

sitter här fullt påklädd

är redo att gå

ut

kartongkniven ligger här tryggt bredvid

tabletterna också

och bron är inte långt borta

de tre sakerna är min trygghet nu när allt annat tagits ifrån mig

överlever jag natten så behövs bara en knuff till

sen är jag död

för sen har det sista jag har tagits ifrån mig, av en helt okänd människa

som påstår sig vara empatisk och bara mena väl, men som trots allt fortsätter att driva mig mot döden

oavsett vad jag skriver eller inte skriver så fortsätter det bara

händer det en gång till så har den empatin tagit död på mig

mitt liv är och har varit tillräckligt jobbigt utan det - så jag ber den/de som gör mitt liv outhärdligt att sluta upp med det

snälla, snälla, snälla lämna mig bara ifred

sluta läsa, eller sluta kommentera, eller sluta skriva om mig

bry dig om någon annan som vill ha din uppmärksamhet - för mig SKADAR dem bara, mer och mer

gör vad du vill, men jag vill och klarar aldrig mer av att läsa dina ord om mig

*gråter* 

*gråter*

*gråter*

överlever jag natten tänker jag inte logga in här på ett tag

väntar på besked om vad som ev går att göra, och det sker under kontorstid

två dagar utan möjlighet att skriva av sig och vara utan stöd helt och hållet

särskilt när mitt sk liv ser ut såhär nu

jag dör i alla fall hellre än att ha det såhär på min blogg, min enda fristad

att vara helt utan fristad är att vara död

over and out

Hade tänkt vänta med att publicera detta eftersom det stormat så mycket. Men efter idag så förstår jag att stormen inte har för avsikt att avta eller lämna mig ifred även om det så kostar mig mitt liv. Jag har inte satt min fot eller gjort något för att mata trollet, och det är vad jag lärt mig om god netikett som van internetanvändare. Men nu publicerar jag detta och vidtar andra åtgärder. Att kommentera och följa en blogg är en sak - men att hota, trakassera, förfölja och knuffa personen i fråga över kanten till självmord är en helt annan.

-   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -

Fortfarande har jag mestadels mött män som behandlar mig illa; övergrepp, misshandel, kallad öknamn, smutskastad, påhoppad på alla sätt och vis. Jag vet att motsatsen finns, men eftersom jag är så skadad av mitt bagage så är det svårare för mig att hitta dem. Jag har så dålig självbild att jag inte tror att någon kan tycka om mig för att jag är jag - utan istället när de få situationerna uppstår så undrar jag vad de är ute efter.

Jag har under den sista tiden förstått en hel del "nya" saker. En man kan kalla sig själv empatisk, berätta om sin otroligt empatiska förmåga och påstå sig bli berörd av mina ord. Så hur agerar en sådan man när jag berättar att jag anser att min blogg är den enda platsen där jag kan få vara jag, och där jag kan skriva av mig om min dödslängtan för att inte ta steget i verkligheten? Jo, han sparkar på mig ännu mer. Och mer, mer och mer. Kränker mig, nervärderar mig, kallar mig öknamn, hotar mig, svär, osv. Han påstår att jag inte klarar av att man kommenterar mina inlägg. Men vem är det egentligen som inte kan hantera det - den som lägger ut kommentarerna, eller den som istället går över gränsen till ren smutskastning pga att hans kommentarer publiceras?

Tyvärr blir jag djupt sårad och ledsen av att en omogen och empatistörd man gör sådana saker mot mig, trots att jag är en vuxen kvinna. Här sitter inte förnuft och känsla ihop riktigt. Jag ser att hans beteende inte är normalt, det är inte friskt, och jag tycker synd om honom pga det. Men samtidigt mår jag enormt dåligt av det han utsätter mig för.

Jag skriver om mer eller mindre allvarliga saker på min blogg. Följer man min blogg så ser man hur nära döden jag har levt och lever. Trots det finns det alltså män som fortsätter agera på detta sätt. Jag är fortfarande en slagpåse. En sak. Ett objekt. F-ordet; namnet på den kroppsdel som en man använt så hårdhänt på min barnakropp att jag fått både fysiska och psykiska skador för livet, för att han ville tillfredsställa sig själv.

Att jag tar fram en kartongkniv och snittar upp mina lår för att han får mig att må så dåligt förstår han inte - han, den empatiske, som vill hjälpa. Att jag sedan häller i mig alla piller jag har här hemma och går till bron och hoppar. Det bryr han sig heller inte om - han, den empatiske, som sökte upp mig och läste mina ord.

Förnuftet förstår att han måste vara sjuk på något sätt. Känslan säger att alla män är såhär. Och jag är verkligen ledsen för det och vill be alla oskyldiga män om ursäkt. Jag har tyvärr träffat på många "rötägg", och för varje gång minskar mitt förtroende och hopp för män i allmänhet.

Så mycket var det med den empatin.

Detta är skrivet 2009-11-19, men jag väljer att inte publicera det än utan jag avvaktar. Sorgligt nog har min enda tillflyktsort förstörts, så jag kan inte längre skriva fritt. Men jag hoppas att det är av övergående karaktär för jag behöver min blogg - det är min plats på jorden. Men man skall ej mata trollen, enligt god netikett.

Jag vet inte hur jag ska överleva det här, hur jag ska orka. Men jag lämnar användarnamn och lösenord till en vän så att detta garanterat blir publicerat även om jag tar mitt liv. För då kanske den "empatiske" mannen inser vad han gjort.

Jag vet att man inte ska mata trollen. Men i detta fall drivs jag till självmord. Så vad ska jag göra.

For iväg ner på stan. Paniken kom direkt. Jag sprang in i en klädaffär och låtsades prova kläder och tog en stesolid i provrummet. Köpte Aftonbladet med DVD-bilagan. Älskar Henrik Schyffert och hans killing-gäng. De är har en stor andel i att jag har överlevt och orkat. Och i hans framträdande "Ett försvarstal" så visar han så tydligt på den tunna, tunna linjen mellan ironi och allvar.

Var inte på lilla Wear It också och hann fastna för en tröja och en jacka. Men eftersom jag går back varje månad så kan jag inte köpa kläder eller annat. Särskilt då jag inte fått hjälp med biverkningarna på högkostnadsskyddet, utan får betala det helt själv.

Tände ljus på minnesplatsen för D. Vill inte att lyktan ska stå mörk och tom som om ingen bryr sig. Jag bryr mig i allra högsta grad. Har fortfarande minneslucka i en timme när jag var inlagd och han tog sitt liv. Glömmer aldrig hur jag hörde A-S skrika på P och larma, gjorde HLR och ringde akutnumret, det kom folk springandes, gav honom allt möjligt, defibrillerade, och så pratade de tyst. Kan fortfarande höra A-S räkna till tio när hon gav hjärtmassage. Satt på golvet i mitt rum då. Tårarna rann. Såg en kråka eller skata som satt och såg på mig utanför, och när den flög iväg så förstod jag på något sätt att han var borta. Personalen gjorde inget fel, men ändå har de kritiserats. Och det gör mig vansinnig. När polisen kom till avd på fm så exploderade jag. Hade kunnat skälla ut dem och skrikit och vrålat rakt ut för jag trodde att de sökte syndabockar. Men min AJ satte sig hos mig på golvet och talade om att det var ren rutin. Hade just varit hos terapeuten och hon släppte in mig på avd. Jag grät så jag kunde knappt stå på benen. Hade ingen aning om vilka det var som satt i rummet innanför avdelningsdörrarna och stirrade på mig när jag kom. AJ talade om att det var D's anhöriga. Jag skämdes så jag häll på att dö. Men AJ menade att det var fint för dem att förstå att han hade vänner som verkligen såg honom som den underbara människa han var. Istället för att bara se en psykiskt sjuk man med problem och symtom. Minns allt som om det hände igår. Grät så jag nästan kräktes. For neddrogad med ihopsvullna ögon till maxi med mitt PO och köpte kilovis med godis - till alla på hela avd, både patienter och personal. Det är så vi gör i vår familj när vi förlorar någon anhörig. Första gången var när jag förlorade min syster då hon var 30 år gammal. Önskar fortfarande att jag kunnat ta hennes plats. Hon var den som höll ihop familjen, trots att hon var gravt handikappad och utvecklingsstörd. Alla hade alltid levt och anpassat sig till henne. Sen försvann hon bara. Och jag hatar läkarna för att de inte gav henne en chans till, bara några dagar till, att vila sig i respiratorn och så att jag hann fara dit. Jag hatar dem verkligen för det. HATAR.

Jag är rädd, ensam, ledsen och skräckslagen.

luften är så mättad på vatten att man nästan inte ser något

ingen hade sett mig om jag gått upp på bron och hoppat

ingen hade saknat mig förrän på tisdag

skulle jag inte dö av fallet så skulle jag drunkna till slut ändå, eller frysa ihjäl

ju mer jag tänker på det desto mer vill jag gå dit och göra slut på allt

all jävla skit skulle försvinna då

och någon annan som vore värd luften jag andas kunde få min luft

jag får inte finnas och vara jag

så varför ska jag leva

helvetes jävla skit

jag vet inte var jag ska ta vägen

finns ingen trygg plats längre

Var på väg ut men vände i dörren. Vaktmästaren har gjort som jag tänkte från början - ställt sakerna vid varje hyresgästs dörr. På det sättet får alla det de ska och det tar inte lika lång tid att dela ut det, och så slipper han använda huvudnyckel och det vet jag att han verkligen tycker är skönt.

Mår så jävla dåligt. Är livrädd och skräckslagen inför onsdag. Har mailat terapeuten. Hon vet hur mycket det betyder för mig att skriva av mig, oavsett om hon läser eller ej. Saknar forumet, eller kanske snarare forumen, för då slipper man tvinga sina ord på någon som man gör när man mailar. Men det är det jag har bloggen till.

Jag vill bara skrika rakt ut och skära mig. Men jag ska inte göra det. Inte än i alla fall. Ska gå till maxi och köpa godsaker som jag ska trycka i mig. Jag vet, det är inte bra, men bättre än att skära eller ta livet av mig. Jag tänker hålla fast vid det jag alltid haft som regel; att aldrig skära mig pga någon annan.

Vill inte skära mig eftersom jag ska få komma till plastikkirurgen också, för att förhoppningsvis få hjälp med ärren. Dessutom har jag passerat stadiet då jag hade borderline som en diagnos, så jag vill inte få min störda läkare vatten på sin kvarn så att hon ändrar tillbaka. Diagnoser är ju färskvaror, och dessutom har ALLA människor drag av olika personlighetsstörningar. Men eftersom hon jobbar på äldrepsyk så är hon inte lika... "dynamisk"... och att stå som behandlare för en pat utanför den gruppen klarar hon uppenbarligen inte av.

Sitter och tittar lite på förlossningskliniken. Tårarna rinner. Har så svårt att förstå hur man törs. Och så sörjer jag att jag aldrig kommer kunna skaffa barn. Både kropp och själ är för förstörda. Jag älskar barn och har alltid velat och vill bli mamma, få uppleva känslan av att bära ett liv inom mig som jag hjälpt till att skapa. Men jag är för trasig. Och så trodde jag när jag blev vuxen att vuxna män var mer mogna och förstående. Men så är det inte med alla, precis som väntat eftersom man inte kan dra alla över en och samma kam. Därför vill jag utbilda mig till ssk, för jag har lärt mig att det finns fina, snälla och empatiska män som arbetar inom vården. Och det borde inte vara omöjligt att träffa en kollega som blir mer än en kollega. Det är mina livsdrömmar - arbeta som ssk och skaffa familj. Ett stort avgörande för vägen dit kommer på onsdag.

Medicinen börjar verka och jag blir lite lugnare. Det här är ett helvete och har alltid varit det. Jag kommer inte orka länge till. Måste lugna ner mig mer. Går förbi bron på vägen till maxi och tänk om jag hoppar. Det är det jag vill nu när allt är såhär, det är däråt jag halkar när jag blir sparkad på. Men jag försöker överleva. Och jag vet innerst inne, precis som alla säger, att jag är starkare än någon kan ana. För få skulle överleva det varit utsatt för - och är utsatt för. Tyvärr hjälper det inte mig när jag mår såhär dåligt.

Knappt sovit inatt. Varit så ledsen och mått så dåligt att jag struntade i medicinen. Jag vet att det inte är bra, men vad ska man annars göra. Jag kommer aldrig att fatta hur man kan sparka på någon som redan ligger, men det är bara att inse att så är läget. Har inte skurit mig och det är huvudsaken. Vaktmästaren har fortfarande inte varit här, men han lär väl dyka upp. Ska ge mig iväg vid lunch trots vädret. Mår så j*vla pissigt och har migrän igen sedan igår. Har berättat för mitt PO hur jag har det och hon förstår, men föreslår så drastiska åtgärder. Hellre gör jag ingenting än att visa att "här är jag". Det förstår hon nog inte, men det spelar inte så stor roll.

Måste bryta det här nu innan jag gör något riktigt dumt. Frågan är bara hur när varje uns i ens själ vill dö. Har gått igenom allt i huvudet inatt flera gånger. Avskedsbrev, fullmakter, hur jag ska göra, när, osv. Så idag går jag med döden hand i hand.