Hade jättesvårt att somna igår kväll. Förmodligen pga all ångest över helgen....... och det månatliga äcklet kommer snart också...... Vaknade bara en gång och tog nässpray, och jag hade inte ont i halsen av att ha andats genom munnen heller. Så det känns skönt. Min fina läkare klarar ju inte av att skriva ut vuxendos av förkylningsmedicin så att mina slemhinnor i näsan kan hämta sig. Jag förstör alltid slemhinnorna med näsdroppar och nässpray - efter bara några dagars användning så sväller det ihop i näsan om jag inte tar näsdroppar, utan att jag är förkyld. Och det största beviset för det är väl att jag inte ens är snuvig. När jag var på avd så fick jag Rinexin direkt, eftersom även personalen såg att mina slemhinnor inte klarar av påfrestningen av nässpray. Det tog mindre än en dag så fick jag vuxendos av Rinexin - och min läkare sa att hon skulle skriva ut samma dos som jag fick då, men jag fick barndos, dvs halv dos, så det hjälpte inte. Jag fick då ta dubbel dos för att det skulle hjälpa, men inte skrev hon ut mer för det. Så nu använder jag en flaska nässpray per vecka - för att min läkare inte kan skriva ut normaldos av ett vanligt förkylningsläkemedel. Känns som ett stort skämt att hon har sagt att "det är bara att du säger till vad du vill prova för medicin så skriver jag ut det"............ Visst, det handlar om psykofarmaka, men jag kan tycka att man borde vara mer försiktig med det än med förkylningsmedicin..........

Mår totalt skit idag. Är så ledsen och känner mig äcklig. Och ratad. Dag tre med "migrän". Tror jag kommer kräkas.

Kaninerna känner av hur jag mår - som vanligt. A hade diarré redan igår, och dum som jag är så gav jag henne ändå en skalad morot igår kväll för det brukar hon alltid få. Så det var bara att fylla i lite vatten i handfatet och bada rumpan på henne. Satt med henne en lång stund sedan och torkade henne försiktigt, för hon får ju inte bli kall. Det tyckte hon om i alla fall, för det blev som gammalt hederligt mys med matte. Hon låg i handduken som en korv i bröd och njöt när jag klappade och pussade henne på och bakom öronen.

Nu ska jag tvinga mig till att titta på reprisen av "Cirkus Möller", för jag råkade se ca 10s av det igår när jag zappade i reklamen, och då var det ett inslag som förmodligen skulle likna barnprogrammet där de stavar namn - men istället stavade barnet till "övergrepp". Humor och ironi i all ära, men när det är så DJÄVULSKT DÅLIGT som det här programmet  är, så blir det bara till hån. Det har gnällts en hel del om "Roast på Berns", men det är inte ens i närheten av det här, för detta program är bara SKRÄP. Ska maila tittarombudsmannen efteråt. Han svarar alltid på mailfrågor. Förstår inte hur han hinner, men han svarar alltid.

M vill inte ha mig. 

M vill inte ha mig.

M vill inte ha mig.

M vill inte ha mig.

M vill inte ha mig.

M vill inte ha mig.

M vill inte ha mig.

M vill inte ha mig.

Hon har inte tid att ta sig an fler patienter, säger hon.

Min enda fråga är till vilket pris - ska det kosta mitt liv?

Hur mycket (eller lite) är mitt liv värt egentligen?

Terapeuten har lossat lite på sina professionella gränser och sa att hon inte förstår varför eller hur verksamhetschefen och min nuvarande sk läkare INTE kan förstå min situation. När hon sa det grät jag bara, för jag förstår inte heller varför de inte kan förstå någonting. Och jag har försökt förklara, på tusen olika sätt, muntligt, skriftligt i både mail och brev, och via både min terapeut och mitt PO. Man behöver inte vara särskilt intelligent för att förstå det, man behöver bara ha lite sunt förnuft. Men tydligen saknar v-chefen och min sk pal det...

Pratade också om att... jag har hamnat i problem med läkare och blivit så illa behandlad av många av dem... pga att jag säger vad jad jag känner och tycker - kör med raka rör - och ställer frågor... som kanske inte så många andra psykpat klarar/gör..... Och min terapeut menar att det beror på att.. jag är för intelligent och välintegrerad..... jag gör det därför jobbigt för läkarna och då blir de lamslagna.. vilket resulterar i att de "går till attack" mot mig.....

Men vad ska jag göra åt det.........? Jag rår inte för att jag är den jag är.................. jag vill bara duga........ jag vill bara vara som alla andra.................. varför kan jag inte vara det????????

Blir så ledsen............ så jävla ledsen.................. En psykpatient som är intelligent blir alltså straffad för det.... i åratal....... kanske hela livet, så som det verkar och ser ut nu............

Jag har aldrig bett om att vara intelligent........ jag tycker själv att jag inte är det........ Jag är logiskt tänkande, men inte intelligent....... har i princip ingen allmänbildning............ Så varför måste de straffa mig för det? Varför måste de förstöra hela mitt liv pga det???? Vad ska jag göra - hoppa med skallen före ner från en balkong för att döda hjärnceller......................

Fått svar från kommunen... mailade dit och tackade nej till stöd... och fick det här:

"Hej!
Låter klokt att du funderar lite till. Har man blivit bränd och därav
svårt att hitta tillit så är det inte bara att prova. Men ett
alternativ är ju att du tillsammans med ditt personliga ombud träffar en
handikappkonsulent tillsammans med mig och du får möjlighet att fundera
vad stödteamet kan tillföra. En idé kan ju vara ett vänta till efter
årsskiftet när du fått en annan läkare vilket innebär att det är en
sak mindre som hänger i luften. Har du funderingar så har du ju min
mailadress. Ha det gott!

Mvh *namn* "

Mitt svar:

"Tack snälla du. Jag hör av mig om/när det blir lugnare.
Det är nämligen så att PAL-lagen upplöses vid årsskiftet, och det finns ingen läkare som vill ta sig an mig och som ser mig som en människa. Och jag har blivit objektifierad under hela min uppväxt, så det kan inte bli "vilken läkare som helst". Så jag vet inte ens om jag kommer kunna fortsätta med min medicinering i nuläget. Min första läkare lämnade mig under ett vårdmöte första gången jag var inlagd, och då hade jag blivit missförstådd och blev därför hämtad av polis i hemmet. Så på mindre än en minut lämnades jag av den andra personen i hela mitt liv som jag någonsin litat på. Det är snart 2 år sedan. Efter det har jag blivit misshandlad psykiskt av flera läkare. Och dum som jag varit så har jag sagt ifrån och anmält händelser som inte borde få förekomma, men när ord står mot ord och mina vittnen valt att skydda sin kollega och "chef", så hände självklart inget med anmälan. Istället sitter jag här, två år har gått, och verksamhetschefen har ingen förståelse för mig och min situation. Så jag är tyvärr ganska säker på att jag inte får någon läkare efter årsskiftet. Men då får jag se om jag orkar flytta så att jag kommer till ett annat landsting där läkarna inte ratar mig utan att ens träffa mig.
 
Förlåt. Jag vill så mycket, men sitter helt fast. Och hur jag än gör så blir allt bara värre och värre. Så jag kan säga att det inte är så konstigt att jag saknar förtroende för de flesta inom psykiatrin med maktposition - läkare och verksamhetschef. Och de få läkare som förstår mig och ser mig som människa vill inte ta sig an mig ändå, pga tidsbrist. Så psykiatrin har gjort mig dubbelt så sjuk och i så enormt mycket större behov av hjälp än vad jag hade när jag sökte hjälp från början.
 
Förlåt att jag skriver. Det är bara det att du verkar vara så förstående och du skriver till mig som om jag vore en människa och individ, och det värmer så mycket att jag blir rörd till tårar.
 
Återigen; förlåt för min långa utläggning och tusen tack för ditt svar.
 
Varma hälsningar,
Maria"

..................nu gråter jag bara............... tårarna forsar................. är så trött...........

ST = Specialisttjänstgöring.

Utbildning som ligitimerad läkare kan genomgå för att blir specialist inom ett visst medicinskt område.

En specialisttjänstgöring omfattar vanligen för läkaryrket fem års heltidsarbete, under vilka ST-läkaren arbetar inom såväl sitt huvudområde som angränsande områden.

Efter fullgjord specialisttjänstgöring kallas läkaren specialistläkare, och en specialistläkare med mediciskt ledningsansvar har yrkestiteln överläkare.

Frågan är nu om hur den kommande läkaren är; ett "oskrivet blad" som är tillräckligt stark att bilda sig en egen uppfattning och stå fast vid den - eller någon som är orolig och tar hjälp av sina äldre och "mer erfarna" kollegor och köper helt och hållet vad de säger och anser.

Har tackat nej till stöd från kommunen idag. Jag orkar inte. Och så har jag kvinnokliniken onsdag 25 nov. Det är helt klart ett vägskäl i mitt liv - oavsett vad läkaren än beslutar.

Mamma ringde. Pratade med henne alldeles för länge. Sedan läste jag 5:e delen i DN's artikelserie. Det hon skriver är precis det jag påpekat inom psykvården. Det gör så ont att veta att fler än jag är drabbade, och att se på kommentarerna till artikeln att ännu fler är drabbade. Samtidigt känns det skönt att inte vara ensam, och det gör saker och ting ännu värre - hur kan man finna tröst i att MÄNGDER av folk är drabbade. Sjukt.

Tagit en Stesolid. Färgat håret. Vet inte om jag skrivit det någonstans här, men jag är ganska ljusblond och vi har inte så många färger att mellan... Köpte något "tonings-shampoo", har ingen aning om hur det kommer bli. Men jag bryr mig inte direkt heller. Jag hade 2 färger att välja på; mellanblond och mörkblond. Jag köpte båda, men har färgat det mellanblont. Blir det inte bra så gör jag helt enkelt om det och tar den mörkblonda. Annars skiter jag i "rekommendationerna" och tonar det brunt.

Träffade terapeuten på fm. Pratade mycket om läkare och psykiatri - igen. Jag glömde helt bort att jag hade ett papper från kommunen med förslag på stödinsatser. Är ingen idé att jag fattar ett beslut själv, för jag är bara rädd och säger nej till allt. Men jag vet inte om det här teamet är rätt för mig; jag behöver inte hjälp med hushållssysslor utan den sociala biten. De har hand om sådant också, men jag har ju mitt PO till "sociala aktiviteter" också och än så länge har vi inte gjort så mycket...

Stesoliden börjar verka. Kan andas längre ner i lungorna nu.

I helgen ska jag försöka pyssla med julkortet som jag ska ge till avd som räddat mitt liv flera gånger. Tänkte gå dit första advent och lämna det utanför dörren tillsammans med lite lussekatter och pepparkakor. Glögg, trots att den är alkoholfri, är inte tillåtet. Så jag ska köpa lite julmust istället. Måste lösa problemet med att en ssk är ägg-allergiker. Har köpt ett stort svart papper som jag ska måla min "signatur-tomte" på. Och så har jag köpt lackpennor i silver och i vit färg som jag ska skriva med. Och så har jag min egen adventskalender att fixa - en stor tomte i trä med en liten låda för varje dag. Men den måste målas för den är helt trävit. Och oslipad.

Men jag vet hur det kommer bli - jag kommer ligga i sängen och gråta och ruttna bort.

Jag vill skrika rakt ut. Har värk i hela kroppen efter dagens anspänningar.

Jag är en idiot. Ville verkligen inte ta stesolid, så jag drog ut på det längre och längre. Till slut tog jag laxertabletter, så det blev priset för att jag fortfarande inte har lärt mig att TA MEDICINHELVETET I TID!

Terapeuten har knappt hunnit höra av sig idag heller, men det är förståeligt för hon har ju just gått ner i arbetstid och jag har svårt att föreställa mig att det går helt smärtfritt, särskilt när man har ett så komplext arbete.

Har fått svar från kommunen, och om det är som det låter så tror de sig kunna hjälpa mig. Frågan är om och hur jag skulle kunna klara av att ta emot hjälpen...

Om två veckor har jag varit på kvinnokliniken och ev fått en dom. Läkaren där är en av de mest humana läkare jag träffat, men jag tror inte att hon vill hjälpa mig med de fysiska skadorna förrän jag mår bättre psykiskt. Problemet är bara att jag inte kommer må bättre psykiskt förrän jag får hjälp med skadorna. Skulle hon säga JA så öppnar det för många, många saker. Då ska jag börja i ridterapi så snart som möjligt efter operationen, punkt. Jag önskar också av hela mitt hjärta att plastiken ska säga ja så att ärren blir lite uttonade eller att skärskadorna åtminstone ser ut som något annat... så jag slipper gå i längärmat när jag träffar mina sk föräldrar. Jag kommer aldrig kunna berätta för dem, så det är verkligen jobbigt att komma med undanflykter och bortförklaringar till varför man springer runt i långärmade tröjor på sommaren i 30-gradig värme. Och jag mår jättedåligt när det är varmt. Och det vore skönt att kunna bada på sommaren, för det kan jag inte nu. De 1 cm breda ärren på låren kommer jag ALDRIG att visa på en badstrand. Aldrig. Och hur ska jag kunna utbilda mig till ssk då man kommer öva på varandra och de kommer se mina ärr. De på armen bryr jag mig inte om lika mycket ur den synpunkten, men låren. Men problemet med armen kvarstår på sommaren då jag träffar mina sk föräldrar.

Mår så jävla dåligt. Vill bara skrika rakt ut. Men nu är jag lite lugnare med hjälp av stesoliden, så jag kan hålla tyst.

13 ½ timme kvar innan jag ska träffa terapeuten. Känns som en evighet. Önskar att jag orkade släppa ut kaninerna så att de fick röra på sig. Förut fick de vara ute hela dagarna, och nu har de inte varit ute på flera dagar. Jag missköter dem. Disken hopar sig över hela diskbänken och det är saker överallt. Jag håller på med så många saker att jag blir så virrig att jag inte klarar av att slutföra något av det. Sorgligt.

Hoppas att terapeuten har några nyheter att komma med imorgon. Bara att få ett namn på ST-läkaren som ska komma till enheten efter årsskiftet skulle betyda massor. Samtidigt som det känns som en katastrof att min älskade läkare som jag hade från början ska sluta helt på enheten. Men hon kommer stanna på enheten som inriktar sig mot min problematik - där jag inte är välkommen. Och inte heller vill vara eftersom de ratat mig ett flertal gånger. Men jag tror att jag kommer hamna där en dag i alla fall - dagen då min terapeut går i pension eller när jag är redo att prata i grupp om mina problem. Om jag kommer så långt.

Har ont i hela kroppen för att jag är så spänd. Vet inte om terapeuten placerat mig i kö för att få träffa en sjukgymnast. Jag kan inte, orkar inte och är livrädd för att blanda in en person inom vården till. Men vad har jag för val. Jag måste börja någonstans.

M vill inte ha mig. Ingen normalt funtad läkare vill ha mig.

M vill inte ta sig an mig, även om det skulle innebära att jag dör.

Det säger allt om hur mycket mitt liv är värt.

Det värsta är att jag vet att hon bryr sig om mig.

Det gör så mycket mer ont då.

ringde terapeuten för jag var helt hysterisk

hon blev arg och lade på

tog stesolid och skulle ringa sen när jag var lugnare

men då hade hon stängt sin telefon

mailade också

straxt efter kl 12 hörde hon av sig

då sa hon att vi får hjälpas åt att arbeta om vi blir utan läkare

på så vis fick jag reda på att det i alla fall finns en chans att hon stannar hos mig

vi stämde träff kl 15 

jag grät hela tiden - vi pratade i nästan 2 timmar

berättade att jag planerar att flytta till en annan stad för att få hjälp av ett annat landsting

för här har jag inget kvar att hämta med min nuvarande läkare

men orkar jag flytta och börja om, ensam, med precis allt

terapeuten hade ringt M, hon jag önskat som pal, men hon sa att hon inte har tid - igen

och att hon skulle dra ner på antalet pat

jag tror inte att det är sant, utan b ljuger, men det spelar ingen roll

ska komma en ny läkare till "min" enhet, och jag vet inte om jag ska tro på det, men det sägs att hon ska vara väldigt intresserad av psykoterapi, och har tydligen arbetat med ätstörningar fram tills nu

en ST-läkare, inte överläkare

så vad ska jag göra:

*få ny dömande skräckinjagande pal

*ha kvar den nuvarande palen och bli sjukpensionär för gott och gå ensam och vattna blommorna tills jag ruttnar

*vara utan pal och medicin och riskera att bli av med terapeuten

*flytta någon annanstans där inte alla läkare hatar mig redan innan de träffat mig

*ta livet av mig

har bara gråtit hela kvällen

orkar inte

vet inte vad jag ska göra alls

står iaf i bostadskö i en annan stad nu