när jag väl somnade så sov jag som en stock......... kanske inte så konstigt med tanke på hur min gårdag var................. och eftersom jag vaknade så har jag väl inte fått "andningsuppehåll"..............   

jag fattar verkligen inte varför de inte lyssnar på mig när jag säger att premedicineringen inte fungerar........ visst, den kan ta olika vid olika tillfällen.. men ändå............... jag hade kunnat gå hem direkt från operationsbordet.... men ändå ska jag stå och tjafsa med en jävla sköterska om jag får gå hem eller ej efter att ha väntat en timme................ SJUKT!

är öm i armen.... men inte särskilt mycket................ egentligen gör det mest ont på ett enda ställe... och det är där jag själv skurit så jag pajat nerverna.......... jag känner igen "vägen" ner mot handleden och vidare ut mot ring- och långfingret...........

för en gångs skull vill jag att det här ska läka bra...... och bli ett tunnt ärr....... och därför vill jag inte ta bort bandaget ifall om att jag pajar något................. tänk, helt plötsligt spelar det roll.... till och med HUR det läker....... jag försöker ta hand om mig......... jag bryr mig.......... bryr mig om mig själv........................ usch.. läskigt..... känns dumt...................

känner mig ledsen idag också....... ensam....... och jag saknar stallet............... behöver värmen..... kärleken......... en mjuk mule......... sorgsna ögon..................... bara få vara nära........ andas.... med hela kroppen.......... känna hur lugnet sprider sig.................. muskelknutarna som blir mjuka och löser upp sig................ känna hur hjärtat fylls av kärlek.. och vördnad.......... tröstens tårar som faller.... som lagar det som trasigt är..................

det är svårt att greppa vad jag har varit med om idag.......... har ritat... för att bearbeta..................

1: efter att ha gömt hela mig bakom skynken och under filtar så tvättade op-sköterskan mig med en tvål och sedan med sprit..... och så började läkaren med att rita var hon skulle lägga snitten......... och så lade hon bedövning på 6-7 ställen........

2: hon brände de kärl som blödde när hon snittade....... de minsta drar ihop sig av bedövningen, men det finns ju andra..... särskilt när patienten hyperventilerar.......................... och så skar hon alltså bort en hudflik med ärr........ och jämnade till ytan och skar så att huden som fanns kvar skulle bli mer elastisk..........

3: op-sköterskan tog en tång och drog ihop huden på mitten först, och första stygnet sattes där........ och så fortsatte de så.........

4: när jag var klar så hade läkaren sytt ihop hudändarna med mååånga stygn....... och alltså försvann en hel del ärr....... och huden på armen är spänd, men kommer att töjas och växa till sig........ och så småning om är det dags för operation nr 2 av armen.................. och det kommer gå till på samma sätt.........

...fatta nu att jag var orolig när jag inte hade ont alls.................. så den ömma känslan var nästan välkommen...................

har dragit över ytterligare ett skydd.... bara över natten.... så att jag inte river av bandaget och hela kittet...................om jag kan sova.............

hur fan ska jag kunna byta kompresser och bandage själv........... jag har ju bara en hand........... och jag har aldrig ens provat att linda i åttor................

står att man kan ta bort de största kompresserna efter ca 2 dygn......... men tänk om de sitter fast........... och så står det att man inte behöver ha armen lindad mer än ett par dygn.............. men då kommer mina stygn att gå upp....... eftersom huden är så spänd runt armen............ jag behöver ju något som "mosar ihop" armen så att stygnen inte går upp...............

det finns ingen på apoteket - förutom en "duk" som man viker till en trekant

finns ingen på hjälpmedelscentralen heller

letar antingen efter en sådan här:

http://www.omnimed.ch/omnimed/pub/87065_Mitella_ohne239.jpg

eller en sådan här:

http://www.medipreventiecentrum.nl/producten/bandages/GM029.jpg

jag glömmer bort att halva min arm är uppskuren, och då kan stygnen gå upp eftersom huden är så åtstramad

JAG ÄR SÅ JÄVLA PUCKAD

nu är jag hemma...... gick hem vid kl 13... eller ja..... rymde...... typ..................

har tittat på film och hunnit fundera och smälta lite av det som hänt..........

det gick väl bra på plastiken, trots allt......... det första jag frågade terapeuten om var hur det var med henne..... och hon berättade då att hennes mamma somnat in igår kväll.................. tårarna började rinna på mig och jag kände att.. vi borde ställa in det här.......... men hon sa att hon bestämt sig för att göra det här....... hon ville göra det här.......... och jag ville ju inte göra allt ännu mer jobbigt för henne, så jag försökte samla mig..........
 
vi gick till plastiken.... men de var minst en halvtimme sena så jag hann "påbörja" panikångesten......................
tog evigheter innan jag fick någon premedicinering............ och jag skakade som fan, så op-sköterskan tänkte ge det till mig som om hon matade mig........... då blev jag förbannad.............. så jag tog skiten själv när jag tvingat mig att lugna ner mig lite................ det är fan inte mitt fel att DE är en timme sena och har bråttom........... och sen skulle jag lägga mig ner på britsen - tyckte hon......... antagligen pga att det var maxdos........... med DET TAR JU INTE PÅ MIG!!!!! NÄR SKA DE FATTA DET??????

det smakade fan, precis som förra gången............ och tog som sagt inte alls... som förra gången............ och när jag bad om mer så hade det blivit missförstånd, så precis när de skulle börja fick jag 10mg stesolid i tablettform............ jag hade fått höra 10mg extra midazolam av terapeuten, så det blev ett missförstånd.............. och de får tydligen inte ge stesolid som injektion.......(varför???)
 
fick stesoliden och var sen tvungen att gå in i operationsrummet och lägga mig ner........ tårarna sprutade och jag hyperventilerade så det stack i händer, fötter, öron och näsa............ men terapeuten och personalen var så underbara att jag började lugna ner mig till slut.. när de börjat........ och så blev det prat om hästar, och jag kunde nästan känna hur den mjuka mulen känns...... det var nog det som gjorde att medicinen verkade verka...........................
mot slutet tog nyfikenheten i mig fart........ så innan läkaren satte på bandage och grejor så fick jag se...... och jag blev så glad att jag grät........... så många ärr som var borta........ äntligen.. en sommar i kortärmat..........
 
jag hade kunnat resa mig upp och gått hem då, men det fick jag inte..... och det förstod jag ju från början.......... tänkte GÅ ut ur rummet, men de körde in en brits.......... läkaren såg ganska chockad ut att jag inte var yr, trött eller ens slö....... och jag tänkte att jag inte skulle vara jobbig... så jag lade mig där.......... sen fick jag lite fika, och så sa jag till terapeuten att hon kunde gå..... ..gråter så fort jag tänker på hur myckert hon gör för mig "utanför ramarna"... hur mycket hon bryr sig om mig...... och verkligen menar det............ och hur ofantligt mycket det betyder för mig..........
när hon gick så sa jag tack... och att jag tänker på henne.......... sen kom tårarna när hon lämnat rummet................. för hur många bryr sig så mycket om sina patienter att de jobbar halvdag trots att de egentligen är lediga...... och särskilt när de mist sin mamma kvällen innan................ mamman som alltid har funnits där..................
 
dock hade jag inte räknat med att nästan behöva fly från plastiken.............
op-sköterskan gick hem efter en pratstund med mig.......... hon berättade mer detaljer om vad de gjort efter att jag avslöjat min nyfikenhet om vården.............. och så sa hon att jag fick gå kl 13.... då skulle hennes avlösare komma och titta till mig, och sen skulle jag få gå.........
prick kl 13 gick jag och frågade en stackars undersköterska om jag fick gå hem....... och hon skulle gå och fråga............ hon gick in i personalrummet och ut stövlar en "kärring"... som säger att jag borde vara kvar hela dagen..... och att "hon som var med dig, hon kommer vara med dig hela kvällen, eller?"......... en annan uska sa "ja, hon ser ju ut att må bra", och tyckte att jag inte verkade så helt borta av medicinerna som de trott när de tittat på doserna.......
då blev jag förbannad på "kärringsköterskan" som ville ha mig kvar ännu längre........ eller ja, jag blev rädd.... för jag tänkte att nu så kommer jag att bli inlagd................. jag sa att sköterskan som just gått hem hade sagt att jag fick gå hem vid kl 13 om jag inte mådde dåligt........... och "kärringen" blev nog bara mer sur, men det skiter jag i.............. hon tjatade om att medicinen finns kvar i kroppen länge... flera ggr...... och till slut höll jag på att säga till henne att om jag fått premedicineringen tidigare då, så kanske jag inte hade behövt bryta ihop - eller vänta så jävla länge efteråt........ men... jag höll käften........... och jag ville inte tala om hur det var förra gången (när jag skulle sövas och att premedicineringen inte tog då heller) för henne också, för alla behöver inte veta hela min historia............. så jag stod där och lyssnade på hennes förmaningar.... med rädslan som en stor klump i halsen för att tvingas stanna kvar...........
det var ord och inga visor..... ingen ansträngning alls - pga medicinerna, inte själva ingreppet..... inte köra bil, och då sa jag att hon inte behöver vara orolig för jag har inget körkort, och då log hon......... och ingen alkohol.... och då svarade jag "nej, gud nej"...... vet inte hur hon tog det, men det syntes nog på mig att jag inte dricker... och att jag undrade om det verkligen finns idioter som tar starkt lugnande i drygt tredubbel dos och sedan far hem och super................... men jag förstår ju att det är deras skyldighet att lämna upplysningar.. även om jag känner som att de tror att jag är en jubelidiot..............
 
sen gick jag....... fick med mig tid för återbesök då de ska ta stygnen..... och lite bandage och tejp........
mailade hem till terapeuten och skrev kort att jag är hemma och att jag inte ens har LITE ont......... för jag har verkligen inte ont alls........... och jag skrev typ den här "berättelsen" till min läkare också.........

jag fattar inte att jag inte blir medicinpåverkad............ för att jag ska "känna mig trött" (som op-sköterskan sa och ville att jag skulle lägga mig ner direkt - precis som förra gången) behövs nog en dos lugnande för en medelstor elefant................. min terapeut menar att min kropp bara är så... en del människor är så......... men jag önskar att jag inte var en av dem..... för som när jag skulle sövas så var jag rädd att de inte skulle kunna söva mig....... eller att kroppen skulle "se sövd ut" men att jag var vaken ändå............... med andra ord - en mardröm... ren skräck............

.......börjar bli orolig.. för att jag inte har ont alls............ jag har ju ändå tagit bort en stor bit hud och sytt x antal stygn fördelade över12-15cm............ huden stramar ju, vilket den ska göra, men det gör inte ont.............. och överallt i alla papper står det att bedövningen släpper efter ca 1 timme och att man behöver smärtlindrande.....................

men jag är nog verkligen inte smärtkänslig..... för när läkaren bedövade så sved det bara lite.......... och de som var närvanande sa att jag var sååååå duktig............................ men jag är varken smärtkänslig eller rädd för att själva proceduren.. bara skräckslagen för människorna runt omring............

måste maila ridterapeuten också....... för trots att jag kan fara till stallet på tisdag så får jag inte anstränga armen...............

.......mår skitdåligt............... är livrädd inför imorgon............ inte för vad som ska hända....... utan för att folk ska stå och glo på mig och mina ärr..................... och tänk om terapeutens mamma dör...................

personalen kommer stirra på mig.......... och gud vet hur lång tid ingreppet tar.......... de kommer titta på varandra...... och prata i personalrummet............... jag bara VET det.....................

......mår illa.................. jag kommer dö.................................

......ska skriva en lapp......... med det jag undrar över eller behöver säga.......... för jag litar inte på att jag kan säga ett enda ord imorgon.........................

träffade terapeuten........ hon var i tid trots att hon sagt att hon skulle vara sen..... och jag visste ju inte ens om hon skulle komma till jobbet.....................

vi pratade mest om döden............... hon pratade nog mest.... och visst, jag vet att det ska handla om mig..... men... hon behöver ju någon som förstår också............... dessutom har jag ju massor som behöver bearbetas sedan min syster dog........ för det har jag aldrig gjort.......... jag bara lever i min lilla bubbla och "låtsas" att hon finns kvar......... det långa avståndet gör att jag inte "behöver" tackla det..............

när terapeuten berättade... att hennes mamma förmodligen inte överlever helgen.......... så tappade jag allt................ grät....... och hon sa att inte ska jag gråta för hennes skull............. men hur skulle jag INTE kunna göra det................ och hon säger att oavsett så följer  hon med mig imorgon.... för det är sådant som måste göras... och vi har jobbat så länge för det här nu......... och att hon stannar tills dess att jag säger till............. och jag ska inte stressa, utan hon stannar så länge jag behöver.................

FATTAR NÅGON HUR MYCKET DENNA MÄNNISKA BETYDER FÖR MIG, HUR MYCKET HON GÖR FÖR MIG OCH HUR NÄRA VI STÅR VARANDRA..........

jag ville bara krama om henne.......... men gjorde inte det........ vill inte "förstöra hennes fasad" på jobbet............... om hon nu har någon sådan.............. hon är ju 62 år........ så hennes mamma måste ju vara minst 80år......

terapeuten berättade att hon knappt är vid medvetande...... och att personalen är fin mot både henne och hennes mamma........ och det värmer att höra........... ....önskar bara att det fanns något som jag kunde säga........ eller göra............ är så ledsen för hennes skull............. och även om hon verkar ta det bra, så förstår jag ju ändå............ det är ju hennes mamma....... som alltid har funnits där..............

tänk om hon tar sitt sista andetag medan terapeuten sitter hos mig på plastiken..................... då kommer jag aldrig att förlåta mig själv.......... aldrig.........

terapeuten kanske tar det bra och känner att det är ok....... men det gör INTE jag........................

ätit godis

gick ut och sprang

gjorde ont i högerfoten direkt

tror det är leden

kroppen orkar inte bära sin egen vikt

det var så jävla tungt

ända tills jag joggat och gått i kanske 45 min

då släpper det och jag joggar mer avslappnat

kan fortsätta länge då

men inte idag

efter en femdubbel dos laxertabletter så var det bara att springa hem

är helt slut - pga nattmedicinerna

annars hade jag varit pigg

får se om det blir någon sömn

har så mycket att tänka på

hur det är med terapeutens mamma

om hon är så dålig att hon inte kommer till jobbet imorgon

och om det nu inte blir något av på fredag

hennes mamma har ju cancer, så hur kan det gå när hon blir akut sämre

känns overkligt

jag är yr

och mår illa som fan - biverkning av laxertabletterna.......

ska krypa ner under bolltäcket nu

bara stänga av fläken först, för det är bara 16 grader ute nu

hade gärna ha fått varit det när jag var ute..........

bläääääh.......