Min t mailade..... och jag svarade................

"Hej igen Maria ! Jag hör och ser din förtvivlan, men kan tydligen inte lugna/stödja dig alls. Det enda jag kan komma på nu är att du och jag gör något tillsammans - konkret som tex att jag bjuder dig på en kopp té på *ett fik* i morgon. Och på torsdag kanske du kan komma med något förslag som handlar om att kommunicera något som inte handlar om det omöjliga i vården/samhället som mina öron uppfattar som meningslösa upprepningar som varken är bra för dig eller mig. Väntar på svar/reflektioner från dig...

En något bekymrad....men som fortfarande tror på dig,

*min t's namn*"

"Hej.....
Du skulle kunna stötta, lugna och hjälpa mig genom det här........ men av någon anledning gör du inte det.... utan är mer "frånvarande" och "hårdare" istället....... och jag behöver det helt omvända............ Därför reagerar jag så starkt när jag blir bemött precis tvärt om........ Och eftersom du aldrig har gjort såhär förut... förutom under "mumie-stadiet"..... så skrämmer det skiten ur mig om jag ska vara ärlig.......... Det här nya med tid på minuten... och så säger du att det finns tid att ta av om det behövs.... men att då kräver du att jag säger till..... och så gör jag det idag... men det är tack och hej ändå.......... och jag tar mig hem ännu trasigare än jag var när jag kom............
 
Känner att jag försökt hålla våra samtal på så konkreta spår som möjligt sedan jag märkte förändringen.......... Talar inte alls med dig som jag tänker längre....... och jag vaktar min tunga... för i och med din förändring så vet jag att jag kommer att få höra tex att 'det där har jag hört förut' eller 'det där låter som ett hot'......... Så min lösning på det har helt enkelt blivit att hålla tyst om det så långt det är möjligt... för jag orkar inte känna mig ratad.......... Du ratar mina känslor.. och därför hela mig... när du talar om för mig vad jag får prata om och inte prata om........... Förut förstod du att det handlade om att bearbeta trauman.... förbereda sig inför det som komma skall... och ventilera.......... men nu har du tagit det ifrån mig..........
Och idag när jag sa klart och tydligt att jag skulle bryta ihop om jag gick........ precis som du krävde av mig....... så blev det ingen skillnad.......... Så hur ska jag våga tala om att jag känner 'honom' hos mig.. i mig... på mig...... märkena på knäna som gnotts mot heltäckningsmattan... som jag snabbt kom på en bortförklaring till som om det vore en reflex........ när allt jag ser och hör är att det INTE finns tid......... det finns inte tid för mig att "plåstra om det blödande såret" så pass att det håller tills jag kommit hem.... innan jag blir utkörd från ditt rum............
 
Och ärligt talat... jag begriper inte vad du håller på med och slösar tid på att prata om en lampa i fem minuter......... om det är det som avgör om jag får en stund att samla ihop mig på eller ej innan jag lämnar ditt rum........... Jag tycker om när vi kan prata om annat, det är inte så jag menar, men... det blir fel nu i och med dina nya "ramar"........... Det här är inte det jag kommit överens med dig om........ Jag vet att du ser det som ett "framsteg", för du sa det när vi pratade om det här med tiden......... men för mig är det ett bakslag.... jag har förlorat en trygg plats och människa....... som jag dessutom kämpar för att bara klarar av att ta mig till pga läget på *platsen*.......... Jag kan inte göra något åt det.... men för mig så känns det som att hela vår plattform håller på att rasa samman..... För vi är inte osams... vi bråkar inte......... vi kan helt enkelt inte prata med varandra......... och för mig är det det värsta tänkbara scenariot.............
 
Att göra något 'ytligt' och (för mig) påfrestande i den här situationen.... som du föreslår inför imorgon...... är ingen bra idé........ Jag har fått nog av 'ytlighet'......... känner som sagt att jag inte kan tala fritt med dig längre......... Det enda som skulle hjälpa av alla ytliga saker vore om jag fick en kram......... en ärlig uppriktig kram......... för jag vet att du inte menar något illa..... du gör inte såhär för att vara elak eller för att förstöra.......... Något har hänt som har gjort att vår relation inte är densamma...... och då menar jag inte bara den naturliga förändring som finns i alla relationer på olika sätt........ Det är som att du bestämt dig för vad som är bra - både för dig och mig......... trots att det är helt fel för mig........... Jag respekterar dina känslor... du har ju rätt att känna det du känner........ men jag önskar att mina känslor fortfarande räknades... som de gjorde förut............
 
Jag önskar mer än något annat att när jag sitter där i ditt rum och gråter och talar om att jag känner mig så ensam....... att du bara gick fram till mig.... satte dig närmre........ gav mig en kram........ eller på något annat sätt kunde visa din empati....... istället för att bara säga att du hör vad jag säger... att du inte kan hjälpa mig....... och att jag måste 'vänta'................ Säg det till en människa som håller på att drunkna mitt i Atlanten - 'du måste vänta lite, till slut kommer det någon ska du se'........ Vad kan man då ge en människa i den situationen....... en människa som man ser och hör... men inte kan göra något för att rädda från att drunkna......... Jag vet inte........ men jag skulle tala om att jag fanns där.... att personen inte är ensam....... och att jag förstår.. även om det inte går att förstå......... Kunde jag så skulle jag vara nära.... för att trösta...... Sen.. vet jag inte........ men jag skulle inte titta på klockan och vända mig om och gå....... eller begära att personen slutar ropa på hjälp för att det inte finns någon hjälp i närheten då.......
Jag vill tro att du håller med mig...... men... jag vet inte längre om det är så...... eller om du är så förändrad att du inte ser det på samma sätt längre..........
 
Du sårade mig riktigt ordentligt idag....... när du gick in i något slags 'försvarstal' om vad *läkaren* gjort.......... Du sa att 'ja, men läkarutåtandet kom ju fram till slut i alla fall'.......... Då visste jag inte vad jag skulle svara...... eller tänka.......... Satt där och funderade på din empatiska förmåga....... hur du skulle ha reagerat på samma sak............ Du är ensam..... helt ensam... sjuk.... har ingen familj eller vänner att träffa eller prata med.......... och så gör inte läkaren sitt jobb... trots att du tjatat om det gång på gång......... vilket kan leda till att du förlorar allt du äger och hamnar på gatan om det vill sig illa............ Saker och ting är inte så 'små incidenter' eller så 'hoppfullt' som du så gärna vill........ Du har alltid varit en överdriven optimist i mina ögon.... men som det blivit så undrar jag vilken värld du kommer från egentligen...........
 
Jag håller på att dö....... Ja, dö.... dö så att hjärtat stannar, blodet slutar cirkulera och hjärnan inte får något syre....... Dö......... Och du ska hjälpa mig.......... men talar om för mig vad jag får prata om......... hur länge på minuten........ och när som helst kan du trycka på 'av-knappen' och säga att du inte vill höra......... och påstå att det är för MITT bästa...........
Om jag inte får ropa på hjälp hos dig..... till dig......... var ska jag då göra det........... Jag har blivit anklagad och så kritiserad för att 'kommunicera med alla' om att jag behöver hjälp....... Jag vet inte hur j*vla många gånger det står upprepat i min journal och hur många ggr verksamhetschefen och mina PAL:ar har sagt det till mig.......... Så VAR ska jag få prata om det jag behöver få prata om för att inte dö............ Kan du tala om det för mig....... För jag får inte göra det hos dig....... och gör jag det någon annanstans så 'sprider' jag mitt dåliga mående som de kallat det......... och så fastslår de att jag är såååååå sjuk - igen.......... Det fungerar inte att ha en egen terapi på sin blogg........ det är ett redskap som hjälper mig... men det är allt............
 
Varje gång vi ses sedan efter sommaruppehållet så 'testar jag marken'.......... ser var du verkar stå....... så att jag vet var jag ska ställa mig för att inte gå under efter 60 min..... och överleva efteråt....... Därför blir ämnena vi pratar om desamma......... för av allt jag bär inuti.... så är kvinnokliniken och fk och allt sådant mindre känsligt......... Så jag har bättre råd att 'ta stryk' på de områdena......... Och när jag märker att jag inte ens kan tala om det...... så stänger jag mig helt och hållet för allt annat tungt och svart som jag bär............ Och som om inte det räcker så vet jag inte ens i vilken ände jag ska börja.... för allt är så ihoptrasslat och ihopkopplat att jag behöver hjälp att hitta 'en ände' att börja i.............
 
Jag skulle gärna vilja träffa dig imorgon....... men inte för att avverka ännu en 'ytlig' sak............ Nu spelar det igen roll.. för jag kan inte träffa dig imorgon ändå... för jag måste ta mig ut och gå med sopor och återvinning..... och handla..... någonstans........... Jag svimmade nästan för en timme sedan för att jag mår så dåligt och inte hade ätit något..... Nu har jag ätit fullkornspasta med makrillfilé i tomatsås............ och har inga laxertabletter kvar...... så jag måste köpa det imorgon........ och något som kan klassas som ätbart för mig....... Har varit så ledsen så jag har bara legat i sängen och gråtit...... förutom när min mamma ringde och jag 'stängde av' under den stunden.............
 
Jag uppskattar verkligen ditt mail..... samtidigt som det skrämmer mig att inse hur du tänker............ Funderingar väcks i mig om det verkligen är någon vits att vi träffas på torsdag..... för vad händer om jag inte 'når upp till din standard'............ Och du skriver att det bara är upp till mig..... att jag ska....... så om jag inte kan... ska jag stanna hemma då.... för bådas skull.......... Jag förstår inte......... jag trodde att det var vi tillsammans........ och att du fanns där för att hjälpa mig......... och inte för att jag skulle ha hand om min terapi själv........... för att dra det till sin spets........
 
Jag behöver dig mer än någonsin just nu....... men jag vet inte var du är........... Jag är rädd........ skräckslagen om jag ska vara ärlig.............. ensam........ övergiven.............. förvirrad...... Och jag har inte den blekaste aning om hur man löser det här......... Det vore en sak om vi vore osams..... om den ena parten var förbannad på den andra......... om någon känt sig hotad, kränkt......... osv.... För det är saker som går att lösa........ men det här... vet jag inte om man ska 'lösa'.......... eller om man ska göra något annat............. och i så fall vad.........
 
Förlåt.... men jag är så förvirrad....... och förtvivlad......... Kunde jag ta ett 'första steg' eller 'räcka ut en hand' så skulle jag göra det...... men jag vet inte vad jag ska göra......... och osäkerheten bara växer........ tillsammans med ångesten och frågorna..... och alla problem som hopar sig............... Jag är helt lamslagen.............. så... nu är det väl min tur att vänta på svar/reflektioner från dig...........
 
Du är fortfarande min "själamamma".......... jag älskar dig som människa....... så inget har förändrats där........ Det här har inget med dig som människa att göra...... hoppas att du förstår det........
 
Kram från lilla ensamma Maria.... till människan *min t's namn*........."

min t ringde upp............. och sa... ingenting...................... inte mer än att "jag kan inte hjälpa dig"............ igen...........

sen frågade hon vad jag själv tror kan hjälpa mig.............. svarade "jag vet inget, det finns inget"........... och hon visste inte heller något.................... så frågar hon mig om jag får drömma då.. om jag kan komma på något då............. jag svarade "avdelningen som inte finns längre"............... och så svarar människan att "ja, men det går ju inte, du får fundera över det som finns"............

ska man skratta eller gråta................

känns mer och mer olustigt med lille ponnyn....... tjejen verkar vara så ung... och jag kan ju inte ingå ett avtal med ett barn............. skulle kännas bättre om hennes mamma var "kontaktperson"...... så... jag tror att det är bäst att skippa det............ särskilt med tanke på mitt "tillstånd" just nu..................

ringde min t......... hon frågar om hon kan ringa upp mig om 5 min........... jag svarar ja............ och då slänger hon bara på luren i örat.....

alltså........ säger man inte hejdå ändå............ tillhör inte det normalt hyfs....... eller är jag så jävla dum i huvudet...........

drar ihop mig innanför mitt skal............ rullar ihop mig till en taggboll......... min t har hunnit läsa mitt mail nu.... jag vet det...... och hon ger ingen respons................

jag förstår inte varför allt började gå fel efter sommaren.... det känns som att det bara blivit så......... kanske för att hon haft det svårt..... vad vet jag............ men jag får inte det jag behöver från henne längre.............

hon ställer upp och gör andra saker.... som att följa med till kk och plastiken.......... samtidigt som det kan anses ingå i jobbet som KANS........ för hon är inte bara min terapeut............

men jag blir ledsen.... för om hon nu inte kan skilja på de "uppdragen" eller "jobben"........... och klara båda två.......... så måste hon ju ta in hjälp....... eller...?!?!

med risk för att låta som  en person med borderline..... så kan jag säga att jag hatar min terapeut just nu........ hon skiter i allt jag säger.......... och när jag kritiserar att min läkare inte fått iväg ett jävla läkarutlåtande i tid, trots att jag tjatat i mer än ett halvår, och hon svarar "ja, men hon fick ju iväg det till slut i alla fall"............. då brister det för mig............. hur fan skulle hon känna om hon var ensam och sjuk och riskerade att bli helt utan pengar och få bo på gatan bara för att läkaren inte haft tid eller lust eller ork eller vilken jävla undanflykt hon än önskar använda, att skriva ett simpelt läkarutlåtande............

jag bad henne nämna EN sak som min nuvarande läkare har kommit överens med mig om och faktiskt genomfört sedan vi träffades första gången efter årsskiftet............ hon kunde inte det! men så säger hon att hon "inte vill heller" och försöker prata bort det...............

jag blir VANSINNIG............. helt jävla vansinnig!!

bröt ihop totalt............ är helt ensam i det här....... och om något ska ske eller jag ska få hjälp så får JAG ordna med ALLT själv...... och jag orkar inte det!!

den här gången gjorde jag i alla fall så som hon sagt att jag ska göra - säger till att jag inte orkar med mig själv och att jag bryter samman totalt om jag går hem i det skicket........ men vad händer då... jo, hon säger att tiden är slut och hejdå.......... och så är det bara att öpnna dörren och gå ut och stänga den..... trots att hon har sagt att det finns tid över för de gånger jag känner så..........

JAG GÖR FÖR I HELVETE PRECIS SOM HON SÄGER -TROTS ATT DET ÄR SKITJOBBIGT FÖR MIG - MEN ÄNDÅ KAN HON INTE VISA NÅGON SORTS EMPATI!!!!!!

vad fan ska jag göra............. var ska jag ta vägen................. det finns ju ingen som VILL hjälpa mig!!!!!!

...med all skam som finns där... när jag mailade till ätstörningsenheten......... och vad fick jag tillbaka........ jo, ett "hej" och en länk som påstås innehålla information............. ett par rader... det var allt............ så dit vänder jag mig aldrig mer..........

det här kommer går helt åt helvete........... men alla bara skiter i det....... kom inte och gnäll sen, "beklaga", påstå att det är "tråkigt" eller lägg in mig LPT... när det är för sent............ utan låt mig bara falla sönder....... bryr ni er inte nu så kan ni ge fullständigt fan i mig och mitt liv resten av tiden.........

ni kan dra åt helvete inom den här sk vården........... ni bryr er inte - trots att ni till och med får pengar för att göra det.............. ni äcklar mig........

hur jävla korkad är man när man säger nej till något som man drömt om och verkligen vill.............. men jag är ju dum i huvudet...............

tänk om han står i närheten av ridterapeutens stall.......... det vore perfekt.......

men nej...... jag kan inte...................

FANFANFAN VAD JAG HATAR MIG SJÄLV.............................

.......jag dör................

shitshitshit..................... får megaångest av goda nyheter och hopp........... samtidigt som det känns som att ett liv står och knackar försiktigt på min dörr...............

kanske..... kommer en liten flicka med sin lilla ponny att vara en del av det som gör att livet gläntar på dörren för mig..............

samtidigt som det skrämmer skiten ur mig att ta på mig ett så stort ansvar.......... det handlar ju om ett liv.......... som man lägger i en annan människas händer.......... så på ett sätt vill jag att hon ska säga nej............ att det inte passar.................. för risken finns att min dåliga - eller icke befintliga - självkänsla kommer på en ursäkt att backa ur........................

FAAAN Å!!!!!

rädd att jag kommer kräkas.................

läkaren mailade - idag............. hon fattar inte, men skit samma............. föreslog att vi skulle träffas nästa måndag................... jag sa ja................. och så kommer den ångesten också................................

............det lättaste vore om jag bara dog........................