är så jävla ledsen och livrädd

ätit massa skit - igen

mailat arbetsterapeuten en gång till

hon tror väl att jag är rasande

men jag är bara så jävla rädd

jag tänker göra det här

jag kan inte men jag tänker göra det ändå

tar jag mig till entrén så hjälper du mig sen

eller hur?

jag behöver inte säga något eller möta någons blick

kommer skämmas ihjäl

och gråta och ha panikångest

dö av skam

men du finns där då eller hur?

du lämnar mig inte

ringde terapeuten............... pratade en kvart............. hon sa att hon stöttar mig oavsett vad jag beslutar mig för.......... varför ska det vara så jävla svårt......... varför måste vården alltid krångla till och fösvåra allt.......... alltid...................

hon sa också att jag måste fatta mitt beslut.... för arbetsdagen rinner ut............. visste det........ men ville inte tänka på det.................

har i alla fall mailat ett beslut nu............ låter stenhård och elak........ men.... de lurade mig in i det här............ så lite får de faktiskt tåla............

MAILET MED BESLUTET

Hej - igen

Har fortfarande inte fått svar på var man kan vända sig när den här gruppen är för stor (?!), eller om det är fullständig isolering i sin lägenhet som är det enda alternativet...

Känner mig dock tvingad att fatta ett beslut ändå.
Har pratat med terapeuten i telefonen nu efter lunch, och hon stöttar mig oavsett vad jag beslutar mig för.

Jag ska försöka komma imorgon.
Jag klarar inte av det, inte på långa vägar, men jag ska försöka ändå.
Kommer alla dit som är anmälda så får jag se om jag sitter kvar eller rusar hem, för det är en alldeles för stor grupp för mig.
Och så en student. Student, studera, studerad. Förstår verkligen inte hur ni tänker - ur patienternas perspektiv.

Men några saker tänker jag göra fullständigt klara redan innan det ens börjat:

Ingen kan tvinga mig att titta, prata eller göra något som jag inte vill, och blir jag "ställd mot väggen" så reser jag mig och går - för gott. Tänker inte bli "förhörd", tvingad att säga mitt namn, titta på någon, ta i något, osv, osv. Och inte ett endaste av de papper ni har ska finnas i journalen. Jag vet att ni sa att inget av det hamnar där, men personal har ljugit mig rakt upp i ansiktet och brutit löften så många gånger. Så får jag reda på att ett endaste papper eller en kopia av något finns i min journal, så har ni förstört mitt liv. Och ingen student ska sitta och titta på mig och ev skriva en uppsats eller ens prata om mig! Om jag inte minns fel så får man välja om man vill ha en student med i sin behandling eller ej, och jag vägrar. Aldrig. Det finns säkert något undantag som gör det möjligt i det här fallet, men det är FEL.

Ni skulle få så mycket tryggare grupper som kunde ge något riktigt viktigt och bra - om ni höll er till den information som ni själva delar ut, och inte utnyttjar just den här patientgruppen för "studier".

Så; tar jag mig in genom entrén imorgon så kommer jag inte att öppna munnen inför någon grupp, även om det bara skulle vara 5 personer totalt. Jag tänker inte titta på någon, och ingen student ska titta på mig. Det kommer vara rena tortyren, som ingen kan förstå oavsett hur länge man än jobbat med det här. Och ingen kan påstå att de andra känner likadant, för vi är alla individer.

Du får inte lämna min sida, för då dör jag. *den sndra arbetsterapeuten och ledaren* är säkert en fin person också, men jag är lite rädd för henne.

Misslyckas jag med det här så provar jag aldrig mer, för det är så jag är. Hade jag vetat de här förutsättningarna INNAN jag anmälde mig, så hade jag aldrig gjort det. Men nu gjorde jag det, dum som jag är, och då är det redan förstört. Så då kan jag lika gärna tortera mig och försöka stå ut, för även om det är ny start i höst så kommer jag aldrig dit om jag misslyckas nu eftersom det är påbörjat.
 
 
 
Det här är SÅ FEL. Jag VILL INTE. Jag ORKAR INTE. Jag KAN INTE.
Vet redan nu att det kommer gå åt helvete, känner mig själv så väl.
Men jag ska försöka - för terapeutens skull, och de på avdelningen som tror på och verkligen bryr sig om mig.
Hoppas bara att jag inte tar för stor skada av det. Har inte skurit mig på snart 1½ år, men tror att jag kommer göra det imorgon.
Hur ska man veta om det är värt att gå dit, och pga det bryta det skadefria livet och återgå till att skära sig som man gjorde i 6 år...........
 
 
Hälsningar,
Maria

terapi....... peppning inför gruppstarten imorgon......... trodde jag.............

hon tjafsade om annat......... påstod att jag ältade om läkaren på kvinnokliniken bara för att jag visade henne brevet från läkaren där som sätter punkt mellan oss..........

har så ont idag och berättade det........ grät............

terapeuten frågade sedan 10ggr om det verkligen är "fruktbart" eller "konstruktivt" att älta det igen........ jag svarade JA, FÖR MIG ÄR DET DET!

jag har ingen annan att prata med!

hon fortsatte tjafsa...

till slut skrek jag medan tårarna forsade........

hon fortsatte........

då gick jag och tog på mig jackan och tänkte gå......

DÅ klickade det för henne.......

stannade trots allt..... för att jag behövde känna att hon var med mig........... men.... även om vi kom någonstans... så kom vi aldrig dit................

är helt söndergråten.... och gråter fortfarande.............

skulle ha beslutat om gruppstarten imorgon......... men jag mailade och ställde frågor först........... om det finns någon annan grupp som inte är så stor...........

vad fan ska jag göra........... jag orkar inte mer......... JAG ORKAR INTE MER!

och så är det imorgon eller aldrig

och nej, jag kan inte gå en annan gång, för nu r jag halvvägs där.... fyllt i papper och skit.......... och misslyckas jag nu så försöker jag aldrig mer....... är så med allt........

tårarna bara sprutar

varför måste alltid allt gå så jävla fel