idag var vi 7 deltagare och 2 ledare så det gick bättre

studenten var sjuk och en hade försovit sig

tror att en annan hoppat av pga jobbmöjlighet

efter att jag hade "dött" på förmiddagen pga läkarmötet så fanns det heller ingen ork att panika och böla

skakade och darrade som ett asplöv

men jag bröt min tystnad

berättade att jag skämdes efter i tisdags

ledarna tyckte inte att jag skulle skämmas, och fick medhåll av en del av deltagarna

en de som varit med under en tidigare omgång sa att hon förstod

hon hade varit likadan, och hon beundrade mitt mod

DET värmde mer än något annat, och jag vågade prata lite mer

men när vi skulle rita och skriva så skakade jag så jag knappt kundehålla i en penna

och sedan att läsa upp de rader vi skrivit - då fick jag panik

men en av ledarna hjälpte mig att läsa

och på slutet läste jag själv

känner mig som en jubelidiot

men då är jag det då

tror inte att det kommer bli lika bra nästa gång, för då är jag inte utmattad och då kommer det vara 11 personer där

kändes helt overkligt med "högläsning" - jag dog då

16ggr kvar och det här är redan gjort

det kommer bara bli värre och värre

men ledaren lovade att ingen ska tvingas göra något

jag vet att de inte menar att tvinga någon, men hur många klarar av att säga nej inför en så stor grupp

idag talade paniken för min del

på vägen därifrån såg jag en ssk från avdelningen

kunde inte låta bli att småropa "hej *namn*"

han hörde mig, och vi bytte några ord efter att jag gett honom en BAMSEKRAM

han är väl inte min största favorit, men han snäll, fin och omtänksam sedan han slutade jobba natt

han förstår mig, det vet jag

JAG VILL TILL STALLET IMORGON

JAG BEHÖVER FÅ KOMMA TILL STALLET IMORGON

jag VILLVILLVILL kunna ta bussen dit så att jag är mer oberoende och inte behöver mitt störda PO till det längre

det bästa vore om jag satsade på nästa fredag istället

men då hinner jag jaga upp mig ännu mer

och sociala stödteamet hinner inte introduceras tills dess

FAAAAAAAAAAAAN!!!!!

...eller känna... att mötet med nya läkaren gick ok....... och att hon verkar vara fin... precis som arbetsterapeuten sa............ för känner jag det så går något annat åt helvete...........

hade panikångest när jag gick dit med terapeuten....... trodde inte att jag skulle gråta, men så fort dörren till läkaren öppnades så forsade tårarna..............

efter 15-20min kunde jag säga några ord....... och se upp på henne.... så att jag vet hur hon ser ut........... hörde på rösten att hon inte verkade så "klinisk"...... och det var nyckeln till allt...............

efter en halvtimme satte terapeuten punkt......................... trots att jag hade en timme................. så det som togs upp var en remiss till kvinnokliniken..... och frågan om cymbaltan..............

nu ligger jag under bolltäcket.... fösöker vila lite innan det är dags för gruppträff..........

har smsat mitt PO och frågat om hon är i tjänst eller fortfarande är sjuk, men hon svarar som vanligt inte................ så det blir väl ingen ridterapi imorgon, och då DÖR jag................ måste dit efter den här helvetesveckan............ och nästa fredag är mitt PO bortrest så blir det definitivt inget....................

jävla kärring som inte kan sköta sitt arbete........

Har bestämt mig för att säga upp mitt PO till sommaren. På så sätt kan jag ansöka om att få ett nytt och vänta på min tur medan jag inte är i stan. Vad ska man annars göra när man inte får byta. Man ska tydligen bara ha ett PO under en begränsad tid, och under den tiden ska man göra upp en plan med ombudet för hur man ska kunna klara sig själv bättre. Men i mitt fall har det aldrig gjorts någon plan. Och jag har aldrig fått något stöd eller någon hjälp för att jag ska klara mig bättre. Det är ju det jag har försökt ta upp i 1½ år nu, för sedan dess har jag verkligen behövt hennes stöd. Men nej.

Läkarmöte kl 10. Skulle hellre såga av mig båda benen än att gå dit. Och social fobi-gruppen... ja... jag föredrar att lägga mig på en väg och sakta bli överkörd av en ångvält än att gå dit.

Undrar hur mycket stesolid min kropp tål. Tror de att jag försöker ta livet av mig om jag ramlar ihop någonstans. Jag försöker ju göra det omvända...