Jag tog bussen till stallet idag - själv! Tog en massa stesolid innan.... för att ha en chans att klara av bussresan......... Jag kunde inte, orkade inte, vågade inte, ville inte...... men jag sa till mig själv att "jag SKA". Panikångesten kom när jag klivit av bussen, men jag hann lugna ner mig på promenaden till stallet.
Ska ju ha möte med en handikappkonsulent från kommunen på måndag... och jag hoppas att jag kommer få stöd och hjälp av Sociala stödteamet.... För om bussresorna känns för jobbiga så kanske de kan hjälpa mig med (t.ex) dem så att de inte känns lika skräckinjagande...

Efter att ha matat hästarna så sa ridterapeuten att jag "ska få en egen häst", och att jag ska få som ta hand om en häst som ska bli "min". Överlycklig?? Jag??? JAAA!! Jag fattade ju hur hon menade, och det känns så fint! Att verkligen få vara med och följa en häst och lära sig hur saker och ting går till - och inte bara att rida, även om det är UNDERBART.  Så jag fick mocka killens box, blanda mat till honom och så hämta honom i hagen.
Sen... kom det bästa av allt..... Eftersom han redan var ryktad efter att ha blivit riden precis innan... så sa ridterapeuten att jag skulle blunda och bara känna på honom... över hela kroppen....... Jag ställde mig tätt intill honom... och höll om honom.. och kände, klappade och smekte honom... medan jag blundade och bara andades....... Tårarna började rinna.... det var så fint, så skönt, tryggt, lugnt..... kärlek... ärlighet........ Rent och vackert........ Det var så underbart att det gjorde ont i hjärtat.... Blev alldeles knäsvag när alla spänningar som samlats under veckan lossnade....... Viskade till ridterapeuten att jag blev gråtfärdig... och hon svarade varmt från hjärtat att "det är ok, låt det komma"........ Det går inte att beskriva.. tårarna rinner nu när jag bara tänker på det......... Det var som ett djupverkande och intensivt balsam för själen.......... Läkning.............. Gömma fingrarna i manen....... luta huvudet och insupa doften.... värmen...... ljuden.............. Det var så överväldigande..... och tyst............ Hela mitt jag vilade....... både kropp och själ.......... Det som är synd är att han inte är lika kelsjuk som den killen jag hade först........ för det kan jag sakna.......... men han är så charmig med sin tjurighet..... En del kanske tycker att det är lite frustrerande, men jag tycker att det är lite mysigt att han visar egenskaper som bara är hans.... som gör honom till just honom.......... Han nafsade mig i tröjan när ridterapeuten satte på honom vojlocken..... för han gillar inte att bli sadlad........ men jag bara ler för det är ju HAN..... det är ju så han är.
 
På slutet fick jag rida barbacka för att få lite bättre koll på min kropp... vilka muskler som ska vara spända och inte.... och tro det eller ej men jag hittade mina vadmuskler, utan att använda några andra muskler   
Det är verkligen speciellt att rida barbacka.... man är så nära hästen.... man ÄR hästen...... Det är bekvämare att sitta i en sadel... men jag har ju så svårt för att använda skänklarna när fötterna är i stigbyglarna..... Men jag hoppas att det blir bättre efter dagens lilla övning.... Kändes nästan lite komiskt att rida efter att ha slappnat av så enormt mycket.... för jag höll händer och armar fel..... jag bara lunkade med och slappnade av i hela kroppen... så armarna och händerna hängde.....  Jag vet inte, men det känns nästan som en "massage" att rida....... det mjukar upp min spända kropp....... och jag känner att jag inte sjunker ihop utan sträcker på mig - förutom idag....................... Däremot kan jag inte minnas när jag hade såhär lång hals och avslappnade axlar och nacke sist............ Undrar om jag är längre efter att ha varit i stallet... det känns så...... jag är rakare..... "stoltare"........... känner mer som att... "här är jag!"............ Och... jag tror... att den känslan kommer bli större... eftersom jag försöker bli sedd som ledare.... och en ledare måste tro på sig själv....... Sen att jag råkar flamsa bort en del allvar... ja, det bjuder jag på! Jag går inte i någon ridskola... utan jag gör bara det som jag mår bra av och vill göra....... inga krav..... utan jag bara gör......... och det är SÅ skönt - för jag har inga begränsningar pga tex social fobi eller flashbacks.......  Det är jag, hästen och ridterapeuten. Världen får klara sig utan oss då!

Ridterapeuten skjutsade hem mig, för hon skulle handla.... så hon menade att hon ändå hade vägarna förbi..... Visste inte vad jag skulle säga.. men... eftersom hon ändå skulle fara.. och jag är helt skräckslagen för bussresan....... så.... jag tackade henne...... och sa ja..........   

.....kommer nog att sova med min stalltröja i sängen inatt... och bara återuppleva doften... värmen..... och känslointensiteten....... Har verligen ingen aning om hur länge jag stod där och gick runt hästen och snörvlade........... men det kändes SÅ viktigt... och ridterapeuten sa att jag fick ta så lång tid jag ville och behövde.................
Jag hoppas och tror att jag kommer leva på det här hela helgen....... Tänk om jag hade provat ridterapi tidigare..... men jag visste inte....... jag förstod inte........ och tänk hur många människor som mår dåligt.. och som skulle kunna få tillbaka lite av sin livsglöd... om de bara visste... och det passade dem....... det skulle.. rädda livet... på så många............  
 
Jag är så tacksam...... S Å   T A C K S A M........ för att jag får uppleva det här...... får andas - på riktigt......... utan smärta... utan det ok jag burit på mina axlar i hela mitt liv......... och få uppleva sann lycka... värme..... och kärlek..........  

.....orden fattas mig................

början på migrän

HELVETE

har varit på väg en gång förut, när jag inte trodde att jag skulle ta mig till stallet

men sen släppte det

stoppat mig full med ibumetin och panodil

bara att ignorera

det är jag bra på - kroppen säger ifrån men jag trycker bort det

har ingen aning om vad jag ska ha på mig

känns för varmt med täckbyxor

och för kallt med ridbyxor

..........stackars häst........ jag väger 63kg........ vägde mig imorse....................

det är så jävla jobbigt, för om jag slutar med cymbaltan igen så går jag ner till 59kg utan att ens göra något............. och nu är jag mer "aktiv" än jag brukar och ändå står jag still på 63...........

jävla skit

är så nervös för bussresan så jag dör

har funderat på om jag har spänningshuvudvärk pga det

men den känns inte såhär

det blixtrar, alla ljud och allt ljus skär i huvudet

mår illa

men det är inte för sent än att vända på det, för än så länge känns det bara som att höger öga ska trilla ur skallen

ska tvinga mig att äta nu; yoghurt med müsli....... eller snarare müsli med yoghurt i mitt fall................

en kille har hört av sig och vill köpa en av mina kurslitteraturböcker - så långt väl

men han vill ringa mig för att han inte hittar i mitt lilla bostadsområde så bra

DET FINNS KARTOR PÅ INTERNET OCH HAN FÅR VÄL FÖR FAN SKRIVA UT ANVISNINGARNA JAG REDAN GETT HONOM!

hur ska jag ta mig ur det här då?????

säga att jag har hemligt nummer och inte vill lämna ut det till någon och typ "jag hoppas att du inte tar illa upp, för det är inte personligt mot dig"........?

.......................nu kanske.......... det börjar lätta............................. peppar, peppar......................