tror jag blivit hästfantast på allvar.... en stesolid... och så gick jag ner till maxi och handlade lite.. och för varje steg jag tog tänkte jag på att trava.... "upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner".......... förstår att det låter dumt, men.. jag känner mig längre efter att ha varit i stallet........ jag vet inte.. kanske det beror på att jag slappnar av.... sträcker på ryggen istället för att gå helt ihopsjunken....... och... så är det den där känslan... jag känner mig inte... "stor och stark" när jag är i stallet..... men efteråt...... så tänker jag att... det är kanske inte alla som klarar det som jag klarar......... jag kanske KAN någonting...........

och.... en av de bästa sakerna med ridterapin är att.. jag inte är rädd för att göra fel (förutom att skada hästen..).... eller göra bort mig....... för ingen dör ju av det!

första och enda platsen i mitt liv där jag bara kan vara....... bara kan andas..........

hade någon sagt till mig att JAG skulle sitta på en häst... rida... och att en människa skulle stå och se på................. så skulle jag ha skrattat..........

och ska jag vara riktigt ärlig....... så hade jag aldrig klarat att gå till social fobi-gruppen om jag inte hade haft stallet................... första träffen när de visade filmen och jag bara grät och hade panikångest..... så lyckades jag att inte springa ut därifrån tack vare att jag satt och tänkte på ridterapeuten och hästarna...............

undrar hur vanligt det är med ridterapi idag............. det är helt klart en underskattad form av hjälp............ och jag tror att en hel del beror på okunskap.............. ena ledaren sa emot mig när jag berättade att det är bevisat att pulsen och blodtrycket sjunker i sällskap med hästar........... men.... vad vet hon...... spelar ingen roll vad hon tror........ jag VET............... tycker bara det är synd att inte fler verkar hitta den här formen av livskvalitetshöjande........ och förbättrar självbilden och självförtroendet............ och ger en känsla av... frihet........... och så mycket kärlek och värme...........

önskar att min vän i göteborg kunde flytta hit...... bara lämna allt och ta med sina saker och komma hit............ hon behöver lugn..... trygghet.......... värme........ och jag tror att hon skulle må bättre om hon också fick umgås med hästarna..........

........önskar att jag hade gåvan......... eller bara en del av gåvan... som ridterapeuten har........... för hon gör verkligen skillnad i människors liv........ varje dag, varje minut.............. och.... det är ju det jag drömmer om..... att hjälpa människor................ men jag inser att jag börjat för sent....... tyvärr.......... jag är så arg på min sociala fobi... för den har förstört så mycket i mitt liv..... tillsammans med övergreppen............

.......kommer någon och säger att jag inte får ha kvar ridterapin....... så kommer jag att dö................

....om jag så ska sälja allt jag äger och har.... så tänker jag inte ge upp det här..........

mailade hem till min terapeut och berättade om dagen och busskortet...... och hon svarade och var SÅ GLAD för min skull......... och efter att ha delat..och fortfarande delar.. så mycket skit... med henne..... så känns det extra bra att kunna berätta något positivt............ och... att använda ordet "lycka".. och verkligen mena det... trodde jag aldrig att jag skulle få göra............. och nu... kommer det varje fredag.............

.......men jag är rädd......... så rädd att förlora det här.......... för allt som jag håller kärt tas alltid ifrån mig........ alltid.............. förr eller senare............ men tas det här ifrån mig.. så dör jag.........

har sett på "solsidan"....... gillar verkligen den serien... de driver verkligen allt "medelsvensson"-aktigt till sin spets........ missade det mesta av Let's dance, men jag ser reprisen på söndag eller så kollar jag på nätet......... claudia får inte åka ut, för hon måste vinna......... det är dags för en tjej att vinna i år.........

Ja, vad ska man säga.... det finns inte ord!!

Hämtade samma kille som jag ridit förut. Ryktade, kammade och höll på... men när jag skulle kratsa sista hoven blev jag så rädd att jag höll på att skita ner mig!    Gjorde som vanligt och lyfte på hoven och drog den lite bakåt och satte upp den på benet - och då knakade det! Var helt övertygad om att jag skadat honom! Tänkte att han blivit halt och gud vet vad! Jag bara satt där - panikslagen!   Visste inte om jag skulle sätta ner hoven eller stå kvar, för han reagerade inte alls själv! Kändes som att det gick flera minuter innan ridterapeuten sa att det kan låta så med honom. Sen kunde vi skratta åt det båda två, tack och lov   . Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag hade gjort honom illa. Aldrig.

Sadlade och tränsade. Hade bara satt fast honom på ena sidan medan jag gjorde iordning honom för att han skulle nå ner till "luchen" på stallgolvet, och så fort han såg att jag öppnade dörren in till saderkammaren så försökte han dra sig undan... han "smög" in i en box som stod öppen som om "här hittar hon mig nog inte"   . Men jag gick in och hämtade honom, fick lossa och sätta fast honom igen - den här gången på båda sidor. Kan säga att han inte var särskilt nöjd...    Han gillar inte att bli sadlad, lille gubben, så jag förstår honom. Men han kan ju inte slippa allt för det. Sen är det som att han ger upp, underkastar sig, för väl ute när jag drar åt sadelgjorden så står han i princip och sover... om han inte är sur...

Hade lite problem med bettet... petade väl på alla hans tänder.. och när jag försökte få honom att öppna munnen så pillade jag på hans tunga. Efter en liten "teknikdemonstration" av ridterapeuten så fick jag honom att "underkasta sig och gilla läget", så då gick det bättre... Jag är lite miljöskadad så jag pratar väldigt mycket med djur.......... så självklart gjorde jag klart för honom muntligt att jag ÄR mer envis än vad han är... och han förstod aaaaaaaaaallt........ Precis som när jag sa till honom att akta så att han inte satte ner hoven på vattenslangen.......    Kan inte låta bli att le när jag tänker på det!

Skrittade runt lite först, men jag har SÅ SVÅRT för att använda skänklarna när fötterna är i stigbyglarna! Och jag blir så förbannad på mig själv, för jag känner att jag gör FEL! Hela kroppen - sitsen, vikten, musklerna, lutning, rörelse - allt är fel. Men ändå kan jag inte göra rätt!    Och det är så roligt, ja faktiskt är det komiskt, när ridterapeuten frågar mig vilken muskel jag spänner när jag sliter med att få den stackars hästen att svänga - och jag svarar utan tvekan "magen"! Ett muskelnippe som kämpar som fan, men inte lyckas peta till hästen i sidan så att han svänger...! Sen när jag tar fötterna ur stigbyglarna och "bara gör", så blir allt så naturligt. Var i alla fall skönt att höra att de flesta har samma problem. Försökte mana på honom över de bommar som var utlagda, men han verkade inte gilla dem. Trots det fick jag honom att ta sig över ett antal gånger.

Sen var det travdags! Har tänkt såååååååå mycket på travandet under veckan och analyserat och tittat på nätet och överallt, men det finns ju inget som hjälper   - förutom ÖVNING. Men min strategi från förra gången hjälpte lite i alla fall - att vara mer bestämd. Det såg säkert inte bra ut, men jag skumpade inte alls fram lika mycket idag - kändes det som i alla fall. Fick nästan kramp i ena vaden när jag skulle mana på honom att trava, för han skrittade bara på, runt, runt - jihooo!  Ridterapeuten frågade om hon skulle smacka så att han kom in i trav, men jag kände att "nä, jag ska klara det här själv!". Vet inte hur många rundor jag skrittade runt, och till slut kunde jag inte annat än att skratta! Där sitter jag på hästen, och trycker för glatta livet för att mana på honom och han lunkar bara fram!    Till slut gick det i alla fall, men det var lite vingligt. Efter tips från coachen blev det bättre, för då kändes det mer rätt i kroppen. Innan satt jag inte rak och då blir det liksom fel med tyngdpunkten och man lutar sig och det känns "konstigt".

Fick trava själv sen. Var tvungen att smacka samtidigt som jag använde skänklarna för att få honom i trav, och då var det som att... jag "var med" och fick in rytmen lättare. Trogen som han är så gick han naturligtvis till matte eftersom jag hade fullt upp med att hålla rytmen och hade ingen tanke på var han travade...! Sen skrattade jag så jag trodde att jag skulle trilla av, för han fjärtade för varje steg han tog... "prutt, prutt, prutt, prutt, prutt" ! Tårarna kom nästan fram för jag tyckte att det var SÅ KOMISKT! Lättroad...? Förmodligen... Var tvungen att samla alla seriösa krafter jag hade för att sluta flina och istället kunna fokusera...   

Jag vet, "vaddå roligt att en häst pruttar"... men det beror på de roliga samtal jag haft med ridterapeuten. Det passar bara så bra in på det vi har skämtat om.

Han var så gullig och charmig när jag satte bort hans saker och hämtade grimskaftet, för DÅ var han HELT fokuserad på mig - och bokstaverade "G O D I S !" med hela kroppen! Öron, ögon - allt. Fick ge honom ett äpple och han dreglade och slemmade så det bara rann när han tuggade... och jag ville bara ge honom en puss! Inte för att han spillde gegga över hela golvet, utan bara för att han är... han!    När han tappade en bit äpple på golvet så böjde sig ridterapeuten ner och tog upp den, och då skojade jag och frågade vem som egentligen är ledare - när hon kröker rygg för att han inte ska behöva göra det!    

Ett perfekt avslut på en vecka från helvetet!   

Kan sammanfatta den här dagen med ett enda ord:  ♥ L Y C K A  ♥

jag har världens mest underbara människa som ridterapeut ♥

mailade henne och skrev att jag inte kunde komma idag...

och den här otroliga människan skriver då att hon kan komma och hämta mig...!

jag skäms ihjäl.....

jag gör verkligen det..........

vill inte vara jobbig och vill inte ha särbehandling...

MEN

jag tillät mig att tacka ja........

för jag..... älskar den här människan.... och jag älskar hästarna.......

ja, nu har jag sagt det......... nu skäms jag för det också.................

..........jag är världens mest egoistiska människa.................... hon skjutsar mig dit och hem............ för min skull............................. för mig............... en sophög...................... som inte ens kan lyfta på en telefonlur...................... 

.....en människa ska starta sin bil... köra..... fram och tillbaka.......... för min skull............ för att jag ska få träffa henne.... och hennes hästar............ för bara min skull.................... MIN.. skull.....................

Solen skiner. Det är några minusgrader. Perfekt väder för att fara till stallet. Men det blir inte så. Jag klarar det inte. Jävla länstrafiken skriver gång på gång att "det är bara att ringa". NEJ, DET ÄR DET INTE!!

Och idioten till handläggare på kommunen har tagit SEMESTER sedan igår - utan att tala om det för mig! Terapeuten är ledig, och jag får inte tag i läkaren. Och läkaren är inte i stan på en vecka och jag SA INTE att jag behöver en kvinnlig läkare på kvinnokliniken, så nu blir det säkert problem med det. Och jag kommer få fortsätta hälla i mig nässpray, eftersom jag inte pratade om att få Rinexin. Har mailat landstinget och bett om hennes mailadress, MEN hon har ingen! Hon har bara - hör och häpna - ett TELEFONNUMMER!

Det har gått ett år idag.

Ett år sedan de hittade dig i rummet intill mitt.

Jag hörde hur oerhört mycket de kämpade för att du skulle komma tillbaka.

Men du stannade i Nangijala.

Jag glömmer dig aldrig.

Aldrig.

Och en dag

så ses vi där, i Körsbärsdalen.

Mina varmaste tankar till anhöriga

och personalen

som hittade dig och försökte ta dig tillbaka.