sårbar.......... trasig............... smutsig......... äcklig..................... skämsskämsskäms...................

inget känns tryggt........... inget är stabilt.................

allt är svart........... geggigt......... suger ner.....................

sönderklöst inifrån................

........"han" är överallt........................ snart skriker jag rakt ut............

finns ingen hjälp

ingenting

törs inte gå ut....................... rädd att ta livet av mig............ trots att jag vill dö..............

men jag vill inte svika min t.................... eller personalen på avd........................

och jag vill inte......... lämna stallet...........................

........annars.........................

lukten av "honom" ligger som en dimma och omger hela mig

jag orkar inte mer

orkar bara inte

och det är så varmt och fuktigt ute

kan inte andas

imorse gick åskan igen

regnade

hoppade på högre, klarare luft som går att andas

men jag kvävs

dör

sakta men säkert

Mardrömmarna har suttit kvar i kroppen hela jävla dagen. Finns ingen mur eller ens hinna mellan då- och nutid. Har försökt sysselsätta mig för att "bryta" skiten, men det går inte. Såg ut att bli åska så jag ville inte försöa gå ut heller, så jag tog fram motionscykeln. Cyklade en mil på lätt tyngd, för jag försökte få igång en jävla film att titta på som jag hyrt på cdon.com. Men det gick självklart inte så jag gav upp och satte mig i soffan. Vid 20-snåret hade jag fått nog och gick ut i alla fall. Skulle gå och springa, men det blev mest att gå. Har så ont i lederna, vilket jag tror beror på att jag tagit ut mig för hårt. Jag väger ju så mycket i förhållande till längden också - även om jag gått ner lite. Dessutom känner jag mig så jävla äcklig och folk stirrar.

Min mardröm inatt.......... kanske... försvinner den bara om jag berättar om den... Har mailat min t. Det hjälper lite, men inte tillräckligt.

Det är extra jobbigt att drömmar en mardröm där man blir tröstad, får hjälp, blir sedd... För när man vaknar.. så inser man att man är alldeles ensam. Mer ensam än någonsin.

Jag drömde att "han" hade stoppat in saker där nere och varit sådär hårdhänt så att jag blödde. Drömde att någon upptäckte mig på något sätt, någonstans, och tog mig till akuten - här i min nuvarande hemstad. Har ingen aning om hur det kom att utspela sig här, men det gjorde det. Jag var helt hysterisk. Slogs och skrek och grät. Jag minns inte om jag drömde att jag for med ambulans eller hur det gick till, men jag kom till akuten i alla fall (har aldrig varit där på riktigt). De höll fast och drogade ner mig så mycket de kunde. Jag dog av skam. Och skuld. Ingen fick se mig. INGEN. De var tvungna att undersöka mig eftersom jag blödde. Jag var värre än ett vilt djur och vrålade och slog omkring mig. Så kom MH. Hon var bakjour på psyk och hade blivit ditkallad. Hon är sådär ordentlig eller hur man nu ska beskriva det, så man vet att saker och ting funkar när hon håller i rodret. Så hon pratade med mig och de drogade ner mig ännu mer. Sövde mig till slut. "Vaknade" när de flyttade mig till "min" avdelning. MH var med hela tiden. Nattpersonalen var där, men jag var så drogad att jag bara såg en enda person - nattssk P. Blev alldeles tung i kroppen, för jag vet hur han är. Så trygg. Så varm, empatisk, verbal, intelligent. Varsam. MH sa till honom att om det var något så kunde han bara ringa, och att de var tvungna att hålla koll på om jag började blöda mer. Fråga mig inte hur, men han satte kateter för jag kunde inte gå på toaletten. Jag hade vak, och han satt hos mig tills jag somnade.

Sen vaknade jag upp - i min egen säng. Ensam. Med enbart minnesbilder av verkliga övergrepp. Bilder från gånger då "han" gjorde mig så illa. Med kottar, pinnar, allt han kunde hitta. Inte för att han var särskilt försiktig i vanliga fall.. men då kunde jag i alla fall koppla bort, stänga av, kroppen. Enda gången jag kan minnas att jag grät var i hagen utanför vår tomt. Vid en sten. "Han" lade mig på mage över stenen. Jag sa inget, försökte bara komma därifrån. Men han tryckte bara ner mig. Så drog han ner byxor och trosor och "lekte". Med allt han kom över. Överallt. Smärtan var obeskrivlig i vanliga fall, men när han tog... vad jag tror var en grankotte... och tryckte in den... så grät jag av smärta. Jag sa inte ett ljud. Men tårarna rann. Vet inte hur gammal jag var. 11? 12?

finns ingen här, varken idag eller imorgon

har en timmes terapi på mån, men vad hjälper det nu

och kvinnokliniken vägrar hjälpa mig pga att jag mår psykiskt dåligt - tror de att jag mår bättre av att bli behandlad som skit eller

..........nu måste jag gå och dö................

jävla skit

JÄVLA SKIT!

satans fan!!!

avdelningen

finns ingen avdelning

ingen

ingenting

vill till stallet

nu

NUNUNUNUNU!!!!!

måste härifrån

drömt mardrömmar - igen

sen slutade mardrömmen med tröst

och så vaknar jag

och mardrömmen sitter kvar i kroppen

men trösten är borta

onåbar

fan

FANFANFAN!!

Jag och min panik över att ha ätit fast föda, 2st "glödhoppor" - eller ja, det var paniken.... Vi for i alla fall ut och skulle springa. Nya skor, nya byxor. Mat som måste bort. Första fasta födan på nästan en vecka. Det gick ok först. Blev lite varmt och jag hade svårt att lyfta på fötterna kändes det som. Vätskebrist. Jag dricker i princip inget mer än min Naturdiet och Laxido apelsin... Gick i värsta uppförsbacken och känner hur jag börjar skaka. Tarmarna rör sig. Mycket. Och fort. Försökte springa, men kunde inte för då hade jag fått ta mig hem med nedbajsade byxor. Svetten rann. Kunde inte se för ögonen sved. Yrsel. Tog mig in i skogen. Var rädd att kollapsa. In bland några täta granar. Bad en stilla bön om att ingen skulle komma just där just då. Ner med byxorna. Sen rann det. Torkade mig med trosskyddet jag hade (det ska ju hjälpa tillsammans med vaselin mot skavet säger ju kvinnokliniken, men det gör det inte alls - för mig). Grät. Illamående. Skakandes och med svetten bokstavligen rinnandes i rännilar så begav jag mig sakna men säkert hemåt. Provade att springa, men jag svimmade nästan. Kanske pga lågt blodsocker och/eller lågt blodtryck - vad vet jag. Gick en bit till, men sen var jag TVUNGEN att springa. PUNKT. Körde någon slags intervallträning på vägen hemåt. Ramlade nästan ihop när jag väntade på hissen. Orkade inte gå 2 ynka trappor. Kom innanför dörren och låste. Grät och knöt av mig skorna. Konstaterade att det var väl investerade pengar, för jag är jättenöjd med både skor och byxor. När jag reste upp huvudet så slog jag nästan baklänges. Stapplade in i badrummet. Slet av mig alla kläder. Tog fram vågen - för NU JÄVLAR måste det blir resultat! Vinglandes läste jag av vågen och DÅ vägde jag 59,9kg!!! UNDER 60kg! "Bara" 10kg kvar till min normalvikt, och 15 till den vikt där jag mår bäst. Drack massa iskallt vatten innan jag ställde mig i duschen, så nu väger jag över 60 igen, men just nu skiter jag i det.

Är så trött, men ångest, oro, bilder... allt klöser mig blodig på insidan. Och jag begriper inte varför eller hur jag kan må SÅ JÄVLA BRA i stallet, och så händer det något här hemma och då kollapsar jag. Måste betyda att jag är väldigt skör just nu... för det är jag nog. Jag vet att det jag håller på med inte är bra. MEN - jag har ingen annat val. Vården har misshandlat mig så jag är tvungen att ta konsekvenserna - utan deras hjälp - och då blir det såhär. Saken är väl den att det inte går att stoppa det här med maten heller till slut. Blir samma sak som med skärandet - det går åt helvete och jag har ingen kontroll. Men då ska vården veta att det är DE som skapat den ätstörda människan.

.........skriver och skriver för att inte behöva ta en stesolid......... hade så gärna velat ta bara en och inte två idag..... Får se hur det blir........ tankarna på att skära mig finns väldigt nära nu också. Men eftersom jag ska på återbesök till plastiken någon gång i höst så är det inget alternativ. Hur ska jag då övertyga läkaren om att hon ska fortsätta jobba med mig.

Bye bye - I'm gonna die........

For till stallet vid lunchtid. Hade ätit havregrynsgröt innan, så jag kände mig fet. När jag väl stod och väntade på bussen så insåg jag att jag hade glömt stesoliden......... Fick PANIK... men bestämde mig för att det var tvunget att gå ändå. Kommer jag bara dit så släpper ångesten. Det är ALLTID så, men trots det är jag alltid lika orolig att fara någonstans utan stesolid. Snacka om psykiskt beroende...

Kom dit och fick se nya hästisen - GUD vad söt han är! Men jag trodde att han skulle vara mer "guldig", eftersom han är en haflinger. Den andra tjejen var där idag också och vi småpratade lite medan vi gjorde iordning hästarna. Hennes ålder är väldigt svår att gissa, för hon är lång och beter sig väldigt moget. Tror att hon bara är 13 år. Satt upp och skrittade runt, eller ja, i fyrkant först. Sen skulle vi vända (eller om det nu var svänga...) halvt igenom... eller vad det hette. Ingen av oss visste vad det var så det var bara att göra om. Och så delade vi upp oss på varsin planhalva. Jag övade mig på att rida på volt så att det blev en cirkel och inte sju hörn och en snibb... Vet inte vad den andra tjejen gjorde riktigt, men jag vet att hon travade - och galopperade. Jag hade just börjat öva trav när hon galopperade, och HERREGUD vad HÄRLIGT det såg ut!! Hon SVÄVADE fram! Kroppshållningen på både henne och hästen var MAGISK! Fick gåshud. Blev tårögd. Har aldrig sett en häst galoppera så nära och i verkligheten. Och så satte suget in... suget efter kunskap, att öva mer och mer, lära sig... Jag vill lära mig NU. NUUUUUU!!! Men jag måste inse att det tar tid, och jag är inte ung längre. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta, men det kan ta sin tid..... Jag hade problem med skänklarna som var för långt fram och händerna som var för högt. Det komiska var att när jag flyttade bak skänklarna så höjde jag händerna. Och när jag sänkte händerna så flyttade jag fram skänklarna. Jag blev SÅ irriterad på mig själv!! Skrattade en hel del, för det är ju inte riktigt klokt! Till slut kom ridterapeuten på lösningen - TÄNK INTE. Och när jag inte tänkte och inte gjorde någonting - ja, då fungerade det. Jag är nog verkligen inte klok...

Sen satt vi av och ridterapeuten gick iväg med den andra tjejen för att prata om dagboken som vi skriver i (alla har varsin dagbok där man skriver ner tankar, känslor och vad man gjort), och jag fick stå i stallet och gulla med "min" häst under tiden...!!! En massa pussar och kramar, och så ryktade jag honom så blank jag kunde. Han fäller fortfarande och är ganska smutsig, så det är inte så lätt. Men vi fick i alla fall umgås på tu man hand en stund... älskade bubben...   

Jag fattar inte. Allt är så annorlunda i stallet. Jag lever som hästarna då - i nuet. Jag SKITER i vad som har varit och vad som komma skall. Sa det till ridterapeuten - att om så världen skulle gå under imorgon så skiter jag i det när jag är där. Nu är jag öm i nacke och axlar, har slappnat av och blivit "masserad" i musklerna. SÅÅÅ jävla skönt!

Tänk att JAG - JAG AV ALLA MÄNNISKOR - kan hämta en häst, göra iordning, sadla, sitta upp och ta mig någonstans! Det är jobbigt att tänka och känna så på ett sätt, för det är så TOTALT olikt hur jag lever resten av mitt liv. Om jag som vuxen kan lära mig rida, så kanske jag kan klarar av att utbilda mig och jobba som ssk... Jag kommer ångra i resten av mitt liv att jag inte började rida tidigare.

Är svinhungrig... måste äta något... FAN.

Men jag ska ut och springa sen. Måste röra på mig. MÅSTE. Kan inte gå upp i vikt såhär. Jag kommer bli sjuk.

Grät mig till sömns. Släckte alla lampor och låg under bolltäcket medan tårarna rann tills dess att jag inte minns mer. Måste ha varit helt utpumpad för jag vaknade som jag somnade. Hade tänkt ta mig en tur till maxi innan jag ska till stallet, men jag orkar inte ta mig utanför dörren. Vet inte ens om jag orkar fylla lungorna med luft för att andas. Längtar så enormt efter stallet. Vill inte att det ska vara helg sen. Ska inte dit förrän på tisdag nästa gång. Känns som en hel evighet dit.

Känner mig förlamad. Finns inget jag kan göra för att ändra något. Allt är bara ett helvete. Hatar att känna att det kvittar vad jag gör, att jag är maktlös. Tror det hänger ihop med att jag kände mig maktlös under övergreppen. Det gör att jag har ett större kontrollbehov än normalt. Pratade i terapin igår om att kunna säga nej. Det där lilla ordet som är så gigantiskt stort. Så stort att det är omöjligt för mig att uttala.

Hatar. Hatar mig själv.

Var hos t idag kl 10. Grät floder. Pratade om jobbiga saker. "Honom". Hur vi ska arbeta, var vi är nu och hur och var vi ska. Visade mina bilder. Hon förstår. Jag dissocierade en massa in i flashbacksen, så jag tittade henne knappt i ögonen. Skämdes för att vara där. Kändes som att hon stod och såg på medan han tryckte ner mig - och jag sa inte "nej". Men jag försökte tänka att jag redan har gjort bort mig så mycket inför henne. Och dessutom är det skönt att inte vara ensam, utan att ha någon som drar mig tillbaka till nutid. Pratade en hel del om det. Och om cornflakes-lukten, och hur det känns när jag är i en flashback. Hela tiden försökte jag "bryta" och prata allmänt - för att fly... men hon höll tråden, så jag åkte nästan som fram och tillbaka.

Hon såg att jag hade sminkat mig när jag kom. Jag gör det när jag mår dåligt, som för att maskera. När tiden var ute så skulle jag ha cyklat till Stadium, men eftersom jag började känna av skav "där nere" på de få minutrar jag satt på cykeln ner till sjukhuset så lade jag ner det. Spacklade mig full med smink och tog bussen istället. T undrade om jag kunde hantera det vi pratat om och fullfölja mina planer, och jag kände att jag var tvungen. Kan inte ligga i sängen och gråta hela dagarna. Satt och väntade på rätt buss när en kvinna kom och frågade om jag visste varifrån en annan buss gick. Jag svarade att jag tror att den går därifrån och pekade, men sa att det finns information i terminalen. Men tydligen var det stängt, och hon kanske inte klarade av att läsa på väggen. Talade i alla fall om så mycket jag kunde gissa. Sen kom en annan kvinna och satte sig brevid mig. Vi pratade säkert i 10 min om väder och vind. Hon verkade snäll och inte som någon "surkärring" som hytter med näven åt "alla dessa jävla ungdomar". Känns bra att kunna prata med någon okänd utan att få panikångest, men det är fan inte lätt när man är söndergråten så att ögonen svider som om de höll på att ploppa ut ur skallen... Kom på bussen i alla fall och köpte löparskor så att jag förhoppningsvis inte ska få lika ont i lederna när jag går och/eller springer. Och så ett par träningsbyxor. Sen skulle jag till Granngården och köpa en ordentlig ridhjälm, men eftersom det inte går några bussar däremellan, utan man i så fall måste ner på stan och byta, så promenerade jag dit. Var så varmt så svetten rann i ansiktet. Tur på ett sätt, för jag "gick och pratade med mig själv", förde en inre dialog, och jag började bara gråta hela tiden. Hittade i alla fall en hjälm som passade, men jag vete fan hur storlekarna är... Jag har 52 på min studentmössa (visst, det är typ 10 år sedan, men ändå...), det är 54-55 på den jag lånar i stallet, och nu köpte jag 57 (!) och räknar med att den töjer sig lite.

Kom hem och kollade mailen. Hade fått svar från cp-karln vid utbildningsdepartementet. Han lät om möjligt ännu mer snorkig och nervärderande än i första svaret han skickade. Och så har jag fått mail från TV4. De skickar mail till de som klagat på de nya reglerna och vill prata med någon som bor i norrbotten och drabbats av skitreglerna. Det var MASSOR med folk som fått mail, så de skickar nog verklkigen till ALLA som skrivit och klagat. Skrev tillbaka att jag blev glad att någon försöker ta tag i skiten som regeringen skapat, men att jag inte kan medverka.

Ligger i sängen och gråter - igen.

Är så trött. Så trött. Orkar inte kämpa mer. Behöver avdelningen. Men den finns inte kvar. Inget finns kvar snart.