Gråten tömmer mig på kraft. Tårarna trillar nerför kinderna i strömmar. Ansiktets alla muskler dras ihop, blodet rusar i cellerna och det känns som att huvudet ska explodera. Är nervös inför terapin imorgon. Har så mycket inom mig som stoppats undan så länge nu. Vet inte hur jag kommer reagera. Vad jag kommer säga. Har tecknat en bild av en del av det som snurrar i grötskallen; ordnar inte det här sig nu så tar orken slut, och då finns inga fler chanser. Känns som att spela rysk roulette med sig själv.

Mamma ringde. För första gången någonsin frågade hon om terapin. "Har du berättat för terapeuten vilken horribel sommar du haft nu då eller". Blev jätteledsen. Vill inte att hon ska känna så. Men samtidigt - det är ju MIN terapi. MINA känslor. Och hon vill ju inte ens erkänna att hon satt i köket och hörde mig skrika medan min pappa jagade mig in på mitt rum och slog mig gul och blå. Det vet hon inget om, påstår hon. Terapeuten frågade om jag har några tankar om vad det kan bero på, men allt jag kan komma på är att hon inte vill erkänna det som hände. Terapeuten menar att hon kanske är lik mig, och gärna förtränger jobbiga och hemska saker. Men jag köper inte den förklaringen. Storgrät och sa att jag inte förstår hur man som mamma kan låta någon skada sitt barn och ljuga och säga att man inte vet något om det. Terapeuten menade att hon kanske var rädd - rädd för honom, för hon tassar ju fortfarande på tå för honom. Jag vet inte, men hon kunde väl i alla fall ha erkänt för mig att hon vet att han har misshandlat mig både fysiskt och verbalt nu snart 30 år senare. Hon hade inte behövt säga något mer, bara säga att hon visste. Känner mig helt utelämnad. Liten. Om inte min egen mamma kan stötta mig eller vara förälder till mig, varken som barn eller vuxen... vem ska då vara det. Jag orkar inte göra allt själv alltid. Jag orkar inte vara ensam för alltid. Kan inte kämpa ensam längre. Hjälp mig eller låt mig dö. Så är det. Naglarna som jag klöst mig fast vid överlevnaden med, har slitits ner - finns inget kvar, bara blod och rent kött. Så nu faller jag snart fritt. Finns ingen avdelning som kan agera respirator.

Kan inte släppa vad killen sa vid sjön igår. "Allt väl?". Och han stannade till och såg på mig som om han verkligen brydde sig om vad jag skulle svara. Tänker mycket på P. Gör nästan alltid det när jag har flashbacks. Som att låtsas som om allt bara är en mardröm - "lilla" låtsas att P väcker henne och tröstar, ger trygghet, och sitter vid hennes sida tills hon somnar om.

Förstår att det låter helt jävla koko... men jag har "bilder" av "de mina" som jag fantiserar om. Hur de räddar mig. Skyddar mig. Antar att det är mitt sätt att trösta mig själv. "De" tröstar mig för att jag inte kan göra det själv.

Känner hur det luktar corn flakes. Flashbacks på ingång. Jag har inga cornflakes hemma och hatar cornflakes.

Ska lägga mig under bolltäcket. Har tagit stes för en timme sedan och nu ska jag ta medicinen för magen. Sen får/ska man inte ta något förrän efter minst en timme.

Mår illa. Har ätit för mycket idag igen. Går bara upp i vikt. Alla andra går ner, men inte jag.

varit hos terapeuten

gud vad jag har saknat henne

vi prat-pratade inte direkt

inte om något annat än allt arbete vi har framför oss

och om hur jag arbetat med mig själv och relationen till mina föräldrar i sommar

hon har kommit fram till samma sak som jag gjorde innan vi skildes åt; att behålla våra tider, men de gånger då hon har bokat in annat på halva vår tid så flyttar vi tiden

ska träffa läkaren torsdag nästa vecka, och terapeuten sa att hon var beredd på att följa mig dit

hade det varit "bara" ett läkarbesök så hade jag kanske klarat av det själv, men nu är det livsviktiga saker som ska avhandlas, och dessutom har hon ju inte lång tid kvar på enheten

så sen är jag läkarlös igen

spelar inte så stor roll egentligen, för då kommer allt vara klart med FK

men det är alltid bra att ha en vettig människa att resonera med om medicinerna - eller om det händer något annat

dessutom så tycker jag om henne, så det kommer göra ont - igen - att förlora en människa som gör livet(?) lite ljusare

hade begravt ansiktet i smink och så har jag väl blivit lite solbränd, så terapeuten tyckte att jag "såg väldigt fräsch ut" och log

kramade henne länge, länge... och hårt

har min vanliga tid hos henne imorgon igen kl 10

saknar stallet

jag vet, det har inte ens gått ett dygn sedan jag var där

men det är så roligt, mysigt, härligt - UNDERBART!

och ärligt talat... så "kittlar" det min nyfikenhet och längtan efter att lära sig nya saker

ibland när jag satt på en föreläsning med en bra föreläsare, och han ägnat halva dagen åt att förklara ett matematiskt samband... och var så enormt pedagogisk både verbalt och handgripligen, så fick det mig nästan att börja gråta.....

vet inte hur jag ska beskriva det, men när jag sitter och ser på hur siffror och bokstäver växer fram på en stor tavla... och han använde alla möjliga färger för att markera samband...... ja, då kittlar det bak i ryggen på mig... som i ryggmärgen.... och jag får gåshud........

lyckorus - det är vad jag tror att det är i alla fall

ska försöka göra lite terapeutiskt arbete nu

ta fram block och färgpennor

sen ska jag bläddra lite i en hästbok

log för mig själv på vägen till terapin, för jag hade regnjackan på mig

och på den har ena hästisen dreglat på ärmarna

ÅÅÅÅÅÅHHHH!!!!! PUSS PÅ DIG ÄLSKADE BUBBEN!!!   

hade det inte varit så dåligt väder så hade jag farit och köpt en ridhjälm!

fanfanfan!!

for till sjön..... tänkte ta ett snabbt dopp..... har inte badat på över 8 år pga ärren.... hade tänkt doppa mig nu... innan det blir alldeles för kallt...... men bara om ingen var där..........

självklart var det livat på stranden....... ett killgäng hade tänt 2 eldar och skrek och hade sig.... och på andra sidan satt 2 killar och eldade och pratade lugnt....... hade bara de 2 killarna varit där så kanske jag hade kunnat vada ut i vattnet ändå.... de verkade mer vuxna....... killgänget däremot.. JEEEEESUS........... de skrek och skulle tända eld på varandras fjärtar.......... behöver jag säga mer....???

satte mig på en sten..... inte så långt från de två ensamma killarna........... tittade ut över sjön......... försökte vara i nuet.. har så svårt för det....... så gick de 2 killarna förbi... de skulle hämta mer ved........... den ena killen påminde mig om en person som ligger mig väldigt varmt om hjärtat............... på vägen tillbaka till deras eldstad så hälsar han... säger hej...... och jag svarar och säger hej............. men.... så säger han det som han inte får.......... "allt väl..?".............

jag KLARAR INTE att få den frågan.... det GÅR INTE!!!! killen påminde mig om natt-ssk P...... han utstrålade stabilitet, trygghet, värme, vänlighet....... och P brukade alltid komma ut efter rapporten och säga "godkväll fröken *mitt efternamn*, allt väl..?"............... och jag svarade "godkväll herr *hans efternamn*" och sedan något mer... och frågade om allt var väl med honom.......

det finns bara två personer som jag känt mig trygg med i hela mitt liv.... den ena var min granne i korridoren.... M........... han var mitt allt..... och så P på avd.............. folk tror att jag är förälskad i dem... att jag är kär........ men... det är inte så... jag älskar dem..... men inte på ett "romantiskt" sätt......... jag älskar deras karisma... hur tryggheten och värmen fullkomligen lyser om dem......... ingen av dem skulle göra mig illa........ och de skulle aldrig låta någon annan göra mig illa heller......... så ja, jag älskar dem....... men på mitt egna lilla sätt........ och av mina egna anledningar...

självklart vore det underbart att ha en sådan livskamrat...... men... då behöver man någonting gemensamt......... vi lever ju inte på stenåldern, utan man behöver gemensamma intressen, sträva mot samma mål, vilja utveckla förhållandet, osv....... det måste finnas en glöd..... och den glöden har jag aldrig känt................ som jag sa till personalen på avd så... om jag skulle ha svimmat i duschen.... så hade jag inte varit rädd eller orolig om P hittat mig........ för jag VISSTE att han inte såg mig på det sättet........ han skulle inte se en kvinna... han skulle se en människa.......... och hade absolut inga andra intentioner eller tankar....

.......varför frågade killen mig om allt var väl................ HELVETE också....................

........behöver tryggheten..... någon som tar över...... någon som slåss för min skull............ jag behöver avdelningen............ men den finns inte kvar............. så... jag är utelämnad till mig själv... och bara till mig själv............ skiter det sig nu så är jag död..............

nu ska jag titta på "in treatment" på svtplay......... sen måste jag försöka sova............ har terapi imorgon fm............

Har fått svar från CSN. Frågade om man får använda mer av sitt innestående studielån även om man har sjukpension och skrivit av lånet. Svaret var att DET FINNS INGA HINDER FÖR ATT FÅ STUDIESTÖD!!

Jag storgråter - av LYCKA!!! NU - NU FINNS DET ÅTMINSTONE EN CHANS ATT JAG KAN FÅ ETT LIV!!!! Det har fan inte varit lätt med återbetalningen under de här åren. De är så stora att det är mer än vad jag får ut per månad, så jag har fått ta av de pengar som jag sparat sedan jag var barn.

Det FINNS RÄTTVISA!!! Eller i alla fall något som LIKNAR rättvisa!

Har varit i stallet idag. Det var underbart härligt! Fick inte till balansen i trav. Tror jag var så överväldigad. Och så ville jag klara själva ridövningen. Men det gick åt skogen... Samtidigt vet jag ju att jag bara har travat en eller två gånger "kontrollerat" på gårdsplanen, och resten har varit lite i skogen. Så det är väl inte SÅ konstigt att det inte gick bra idag. Med andra ord; det gick väl bra under omständigheterna. Hoppas att jag får hjälp att hitta balansen igen. Kanske bli longerad och kunna fokusera enbart på rytmen, vad vet jag. Det mest intressanta var i alla fall att jag "skumpade kontrollerat"... Var aldrig vingligt eller fanns ens tillstymmelse till att riskera att trilla av. Det var skumpigt, men inte mer. Herregud, första gången var jag säker på att jag skulle göra en flygtur. Inte för att jag brydde mig om det, men det var så det kändes. Så jag var mäkta förvånad över att "kunna skumpa kontrollerat"!

Var en annan tjej där tillsammans med mig idag, en yngre, i tonåren skulle jag tro. Hon kan redan rida, så därför fick ridterapeuten lägga ridövningarna på någon slags medelnivå. Först var jag lite nervös, för jag kände mig så jävla "dålig". Hon, en ung söt tjej som kunde rida jättebra, jämfört med mig - en fet kossa som inte kan någonting om hästar. MEN, sen tänkte jag att det ju inte GÅR att jämföra. Man SKA inte jämföra. Jag är där för MIN SKULL. För att JAG VILL. Det är ju ingen tävling! Lär jag mig aldrig rida så bra som hon så gör jag inte - det är inte mer med det! Så då kunde jag radera de tankarna.

Har så mycket att tänka på nu såhär efter att ha varit i stallet:

Måste komma ihåg att använda kroppen rätt. Slappna av, men behålla hållningen.

Sitta rakt och avslappnat.

Hålla ner händerna.

Ha kortare tyglar så att jag har kontakt med hästen.

Följa hästens huvudrörelser och ge efter på tygeln.

Krama tyglarna istället för att dra i dem.

FÖRSÖKA lära mig styra hästen i trav med skänkel, kroppshållning och kroppsvikt.

OSV!

Kändes HELT SJUKT idag när jag gjorde övningarna. Helt bak och fram. Red på volt och lade tygeln mot insidan av hästen, höll ut tygeln på utsidan, och sköt fram den inre höften medan man använde den yttre skänkeln för att hästen inte skulle röra sig utåt.

Eeeeehhh... går det att förstå någonting av det där......? Frågan är om det ens är rätt beskrivet.......

Det kändes SÅ fel att "sitta åt fel håll". Det sitter i märgen att man ska "visa" var man vill att hästen ska gå med hela kroppen, så det blev totalt kaos i skallen när man skulle göra tvärt om. Men jag tror egentligen inte att det är tvärtom, utan att jag har för dålig kroppskontroll för att klara av att göra övningen rätt. För när vi svänger i vanliga fall så "lutar" jag mig åt det håll vi ska, och då åker den yttre höften fram av sig själv. Idag tror jag att jag skulle ha skjutit fram den inre höften, men utan att "luta mig" inåt.

VARFÖR har jag ingen att prata med om det här?????? Det händer SÅ MYCKET med mig när jag är i stallet och så har jag INGEN att prata med! Det blir bara samma som alltid; "Jaha, det låter ju intressant", "Ojdå, det låter svårt", "Men det var väl roligt". Och INGEN - INGEN - fattar ens en hundradel av vad jag pratar om.

Så då skriver jag här istället. Jossan... fattar du något av det jag försöker förmedla i skrift.......   

Kändes lite märkligt idag också. Ridterapeuten talade om att hon hade tänkt att vi skulle ha som en ridlektion idag, så att jag får lära mig lite mer - i fall om att det finns någon ledig plats i ridskolan i vår, "eller om någon hoppar av". Jag blev glad ända in i hjärteroten, för då finns det ju en chans till att jag FÅR gå i ridskola där! Sen innan vi slutade så säger ridterapeuten till den andra tjejen "varför börjar du inte i ridskola här!". Jag fattar att man måste göra grupper så att förkunskaperna är någorlunda jämna, och då blir det säkert några som inte passar in i någon grupp och får avslag. Men jag blev ändå lite ledsen, eller kanske snarare besviken, när jag har "stått i kö" i nästan ett år men får se om någon hoppar av så att jag får en plats - medan hon i princip står och erbjuder den andra tjejen en plats på rak arm, trots att hon endast har ridskola för just vuxna och inte barn.

Skit samma. Vill hon ha mig med där så vill hon. Vill hon inte så vill hon inte. Ingen kommer dö av det. Jag får leta ridskola för vuxna någon annanstans i så fall. Frågan är bara VAR. Vill inte komma till ett "kallt" stall där hästen bara ses som ett redskap och inte har någon själ.

Nu ska jag skrapa trisslotter. Köpte 2st igår och vann 25kr x 2 på den ena, och nu har jag bytit in vinstlotten mot 2st nya lotter. Håll tummarna!

nu orkar jag inte mer

har varit ute och gått och joggat i 3 timmar

halvvägs dog jag

2st jävla eu-mopeder med 2 småkillar på vardera moped

de åkte runt och "lekte"

ena killen bakpå ena mopeden hade en lång planka som han tänkte slå till mig med

men jag sprang halvvägs ner i diket

de for iväg, men kom tillbaka

jag tänkte bara "slå ner mig då din fega lilla jävel, jag tänker INTE flytta på mig"

han missade precis

men de stannade tvärs över vägen mitt framför mig

och så skrek de "spring på du ditt fetto"

så asgarvade de allihopa och for till en grillplats och "lekte vidare"

sen vad det varken skönt, roligt eller avkopplande att vara ute

var jag än vänder mig och vad jag än gör så blir det bara fel

jag blir fan galen snart!!!!!!!!!!

går fram och tillbaka på gungbrädan heeeeela tiden för att försöka få den att vippa över på att jag ska leva, få ett liv

men nej

jag halkar alltid tillbaka

och jag orkar inte hålla på såhär längre!!!!!!

jag har problem, men jag är inte dum i huvudet för det!!! jag är fan inget psykfall!!!!!!!!

eller så är jag totalt dum i huvudet OCH är ett hopplöst psykfall.........

men vad spelar det för roll egentligen

hästkontakten är livsviktig och den förlorar jag efter årsskiftet

detsamma med läkaren

och FK

och simsalabim så är jag tillbaka där jag började och allt bara är kaos

allt är bara åt helvete - igen

och det orkar jag inte med!!!

det lättaste vore att bara lägga sig ner och dö

men JAG KAN INTE GÖRA DET HELLER - inte än

för de där "mina" i personalen på avdelningen

ja, jag lever och kämpar vidare för deras skull

jag var på psyk-iva, så där finns inte många solskensfall

men jag SKA vara ett

"vi räddade i alla fall maria"

och det är så jävla orättvist att JUST JAG ska axla det uppdraget

jag vet, det är jag själv som utsett mig till den patienten

men det MÅSTE vara så

fy fan vad jag är ledsen

fy fan vad jag är ensam

fy fan vad allt är hopplöst

jag måste sätta stopp för allt det här

ringde till mamma

började gråta direkt

hon menar inte att vara elak men hon ÄR det

"du dör inte av att vara lite tjock"

FANFANFANFAN!!!!!!!!!!

DET GÖR JAG VISST!!!!

JAG LIDER FÖR I HELVETE AV FETMA!!!!!!

OCH DET GÅR INTE ATT SKYLLA PÅ ÅLDER - DET FINNS INGET SOM SÄGER ATT ALLA I MIN ÅLDER ÄR FETA!!!!!!! JAG KÄNNER INGEN SOM ÄR FET MER ÄN JAG!!!!!!!!!

fyllt i fond-skitspapper

borde inte ha behövts för jag skickade fan en tjock ansökan med alla uppgifter

men jag var tvungen att fylla i ett jävla papper och skicka med samma bilagor igen

och "blanketten" såg ut som att någon gjort som satt framför en dator för 3:e gången i hela sitt liv..........

har fyllt i och gjort klart ALLT till FK också

blev ett A4 datorskrivet för att tala om varför jag anser att jag inte kan arbeta

störtbölade när jag gjorde det

sjukpensionär

jag

kan jag inte bryta det här så kommer jag att ta livet av mig

adjöss och tack för fisken

vaknade inte förrän efter kl 11

kunde inte somna

tog mer propavan än ordinerat, men jag vet att det är ok att ta mer av den

fick se igår att mer och mer går åt helvete

nu ska de ta bort högkostnadsskyddet på cymbaltan också om man inte provat minst 2 andra antidepp-mediciner

de kan dra åt HELVETE

jag ska ta livet av mig så slipper skattebetalarna hjälpa mig

det är det bästa för alla jävla parter

ska försöka ta mig ut sen

men det är fan inte lätt

alla stirrar

jag är verkligen nedbruten efter den här sommaren

och den här jävla störda cp-kommunen har dödat "min" avdelning

mår så fucking jävla dåligt nu så jag dör

men det spelar ingen som helst roll, för jag har bara mig själv

bara mig själv

alltid

finns ingen sk "vård"

inte nu längre

det finns fan ingen välfärd heller!!!! tack vare alliansen!!

sälj ut mer statligt så att vi äger än mindre och får än mindre inkomster i framtiden

survival of the fittest!! kan du betala för din egen vård så finns det hjälp att få

kan du inte det så synd för dig, då kanske du dör

ska lägga mig under bolltäcket en stund

sen måste jag ut

är fet som en jävla gris

jag hatar mig själv!!!!!!!!!!!!!

skriker inuti mig

i det tommaste svartaste

som naglar på en svart tavla

där det svarta är jag

min kropp

utan ljus dör allt liv

mig har aldrig någon strimma nått

musklerna styr ej längre

cellerna har förtvinat

tankarna är förgiftande

logiken död

skräckens vrål hörs ej

men de dånar och ekar på insidan

allt blir till en gröt

en ångestgröt att drunkna i

som kvicksand

nutiden är förvriden

och blandad med då- och framtid

en dödlig karusell i kvicksand

som suger ner alltet till kistan under jord

jag är begravd

jag är död

innan jag ens fick börja leva