"vi hade tänkt köpa en hund till dig i födelsedagspresent, men vi kom på att det kanske inte är så bra eftersom du har andra planer. men det får vi väl göra sen när du har gett upp ditt och bara är hemma."

antingen tar jag livet av mig.............. eller.... så ska jag minsann visa dem...... dem och alla som tror att jag inte kan få ett normalt, värdigt liv....................

Mådde så f*cking jävla dåligt innan jag skulle fara till stallet. Nu har jag kommit hem och fått lite näring i mig. Och herregud vad underbart det var i stallet!!!

Hämtade in pojken som jag haft mest, och han är bara sååååå go! Borstade honom och kammade manen, men sen fick jag se hur kletig han var vid ögat där han blivit biten av äckliga bromsar, fläckflugor eller vad det kan vara. Så jag glömde bort att kamma svansen... lite pinsam, men inte något som inte går att göra något åt ju! Sadlade och tränsade. Satt upp. Lyckades efter mycket om och men att länga stiglädret på ena sidan medan jag satt i sadeln och med en hand, precis som man ska. Ridterapeuten hittade ingen sadel som passade ny-hästen, så hon övade lite tömkörning med honom medan jag skrittade runt och försökte hitta en bra sits och få killen att hålla ut ända ut i hörnen och inte gena i kurvorna. När jag hittat rätt ställe att ge skänkelhjälper (och tillräckligt tydligt för att han skulle förstå...) och hittat balans, så var det bara att öva på trav. Travade och travade, stannade, travade. Det går som vanligt bäst när jag inte tänker... och jag har kommit på varför jag håller upp händerna. Jag är så spänd och går så ihopknycklad hela dagarna, att det gör bajsont i nacke och axlar att låta armarna slappna av och bli långa. De ska ju följa med i rörelsen - gärna utan att de fd spända muskelknutarna går av.....

När jag fick till det så blir jag så lycklig så jag tappar allt. Blir helt gråtfärdig. Fatta hur jävla härligt det är att sitta på en häst som travar och man är HELT i takt med hästen och hästen som "lyfter upp" en ur sadeln och så landa, och upp igen!! Jag ryser! Bara det att känna hur man trycker till och "ger klartecken" för trav, känna hur hästen "samlar sig", och så den UNDERBARA RYTMEN! Jag känner direkt när han börjar trava. Vet inte om man ska sitta ner under de första stegen (tror att jag har läst det någonstans), eller om det är ok att man hittar rytmen direkt. Själv ser jag det som att jag uppmuntrar och bekräftar för hästen att han gör rätt när jag faller in i rytmen direkt.

Insåg idag att jag i alla fall har lärt mig att "krama tyglarna", för jag vet inte med mig att jag direkt "dragit" i dem någon gång. Målet är ju att man ska kunna göra så små variationer som möjligt och få hästen att bli mer känslig så att han gör det man vill/ber om.

Sen skjutsade världens bästa ridterapeut hem mig, för hon skulle ändå in till stan för att handla. Hon är verkligen bäst. SÅ snäll, rolig, pedagogisk, kunnig, rak, tydlig... ALLT! Det är så lätt att vara med henne.

Det sorgliga nu är att sitta här och vänta ända tills på fredag igen. Och däremellan ska jag trycka in ett besök av en bokköpare, tvätta, ett biobesök, samtal med terapeuten, läkarmöte........ Känns som två år tills nästa gång...

Är trött nu. Så trött. Som att luften har gått ur mig. Men jag måste röja upp lite, i alla fall i hallen där alla leriga ridgrejor står, för ikväll kommer en tjej och köper en bok av mig. En av de första jag köpte när jag pluggade. Men, men... den tiden är förbi. Och vinner den sk alliansen valet igen... ja, då är det kört för gott.

Tack Jossan, du är min ängel    Vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig idag. Tänker på dig, det hoppas jag att du vet. Önskar att jag kunde hjälpa till med flytten. Förstår att allt känns tungt och jobbigt. *STOR KRAM*

nu ska jag fara till stallet

gråter

bara gråter

men det blir bättre när jag kommer dit

bara ingen tittar på mig och ser mina igensvullnade ögon

jävla skitliv

tog mig ut trots allt.... var vidrigt... varmt.. och fuktigt så att glasögonen immade igen för varje steg.............. sprang tills jag dog.... gick en stund... och så sprang jag lite till................ när jag började bli orolig för att kollapsa.. spy, förlora medvetandet.... längs vägen.... så försökte jag lugna ner mig.......................

kom hem och tog en dusch....... hämta mat från förrådet till vilddjuren.......... och nu ligger jag här..... och känner fettet...................... och skulden, skammen, smutsen.......... äcklet.

mår så fuckling jävla dåligt

tror att min t är förbannad på mig........ har mailat henne om bildterapin och frågat........ hon svarade att vi kan prata om det på torsdag............. och så svarade jag att det kvittar, för det handlar inte om bildterapin egentligen........... utan det handlar om att INGENTING fungerar....... det går ALLTID åt helvete............ och jag måste vara den mest hopplösa och jobbigaste patient som hon någonsin haft..........

ja

det är jag

ett fucking jävla hopplöst fall som saknar människovärde

det har vården bevisat för mig, eftersom de kan bryta lag efter lag utan påföljd

det var mitt fel

allt var mitt fel som hände

jag borde ha sagt nej

men jag sa ingenting

inte ett ljud

jag hatar verkligen mig själv

min t pratade om att jag behöver hjälp med mina ätstörningar

skicka mig till den enheten

men det som ligger överst är ju FK och kvinnokliniken

sen skiter jag i hur jag förstör min kropp

den är ju redan förstörd, så vad spelar det för roll

jag har ju alla jävla diagnoser som finns om man tittar i min journal

en massa jävla pajaser som skrivit frikostigt utan att ens prata med mig

och de kommer undan

så VARFÖR ska jag bry mig

om något

jag vill dö

jag vill verkligen dö

snälla gud låt mig slippa vakna imorgon

snälla snälla snälla skona mig från det

gråter

jag skiter i det här

jag lägger mig ner och dör nu

.............tills imorgon när jag ska till stallet...... och sen dör jag igen.................

så jävla ensam

fan

terapimåndag............ har gråtit ögonen ur mig............... pratat om målen med terapin.............. jag hade föreslagit bildterapi......... enskilt................ eftersom det blir för jobbigt................ precis som hon själv pratat om förut........ men.... den här gången säger hon att det blir "kaka på kaka"............... att vi i så fall måste göra uppehåll i vår kontakt, för det blir samma sak i bildterapin som i samtalsterapin......................

så nu kan jag ju stryka det........ också...........

sa att i så fall är det ju ingen vits att sitta med i en bildterapigrupp eller i en grupp för människor utsatta för sexuella övergrepp......... för det blir ju ändå "samma sak"........................ hon menade att då blir det ju något annat i och med att det är en GRUPP........... men jag fattar inte hur man kan reducera en gruppterapi till att bara handla om att öva sig på att vara med i en grupp...........

blir ledsen........... så ledsen........................ hur kan man sitta och prata om det och föreslå det, och sedan ändra sig............. det var det enda som fanns för mig att "göra" inom vården............... och nu är det också förbjudet............. men inte om jag går i grupp............................. så går jag "i grupp" så spelar det terapeutiska ingen roll alls............ utan BARA gruppsituationen...............

vill ta livet av mig............... NU

jag orkar inte

ORKAR INTE

JÄVLA SATANS HELVETE

mamma i telefon också

jag ska inte skära mig 

jag ska inte skära mig

jag ska inte skära mig

jag ska inte skära mig

jag ska inte skära mig

de har just dragit in förmånen för min cymbalta - om man inte provat minst 2st andra antidepressiva mediciner varav den ena ska vara venlafaxin............ på pappret har jag stått på både efexor (venlafaxin) och mianserin...... så kanske, kanske att jag klarar mig där.............

vet inte hur jag ska göra...... pratade med läkaren om att lägga till något till en låg dos cymbalta........ hon föreslog fluoxetin eller abilify.............. jag förstår hur hon tänker, det gör jag.... men de tillhör läkemedelsgrupperna som jag AVSKYR.......... ssri resp neuroleptika.........................

visst, jag kan prova och se....... MEN.... läkaren kommer inte vara kvar och sen vet jag inte vilken pellejöns som ska ta över............... och jag är rädd.... riktigt jävla rädd...... för att det ska bli som med efexor............. att jag tappar håret... får blåmärken bara jag petar på mig........... och allra värst - att jag inte kan sluta med skiten................. fluoxetin... för bulimiker...... låter ju bra........ men läser man biverkningarna så är det i princip samma som för efexor........ och abilify... det är ju egentligen till för psykoser.................... visst, som allt annat kan det användas till många olika saker.... men jag tror inte att det kommer ha någon effekt alls om jag inte fortsätter med cymbalta............ och fortsätter jag med cymbalta så är och förblir jag fet............... men...... jag saknar den person jag var när jag stod på mina 90mg cymbalta................... jag saknar mitt jag........... mitt riktiga jag...........

......men hade jag fortsatt med den........... så hade jag varit död idag........... för jag dog av den sjukliga övervikten................. visst, jag har en hel del kvar att få bort av den.... men... jag tänker aldrig låta det gå så långt som blev då.......................

vad fan ska jag göra............... ingen kan hjälpa....... ingen kan råda............. ingen kan bestämma förutom JAG........ och jag vet ingenting...

......minnesbilder kommer och går........... ser............. hör........ känner...... luktar........................... har försökt att göra något annat......... städat............. men vad hjälper det............... har inte tagit mig ut idag......... inte alls................ går bara runt och skriker...... skriker för full hals.. men det hörs inget ljud.....................

det är 27 grader varmt här inne och jag törs inte ens gissa hur hög luftfuktigheten är........ har skrivit ner punkter till läkarmötet på tors......... skrivit ut allt och lagt till bilagor......... försöker underlätta för stackars läkaren.................

helst av allt ville jag skriva precis hur jag känner........... men........ gör jag det så blir jag inlagd............ och jag lägger ALDRIG in mig själv........... ALDRIG NÅGONSIN.......... inte nu när enda avdelningen som jag kunde vara på är borta.................... tänker inte förnedra mig till att ligga i en korridor eller samtalsrum.......... det hjälper inte!!!! det enda som hjälper är tid i enrum med personal som går att prata med - inte bara förvaring och piller...........

jag dör

jag dör verkloigen

gråter