Första mardrömmen om flytten. Har knappt sovit, men jag hann drömma om flytten... Här där jag bor nu finns hiss och trapporna är breda, och dit jag ska flytta finns ingen hiss, utan bara en gullig liten trappa. Gullig och liten = trångt..... Pappa svor, mamma grät, jag funderade på hur jag skulle ta livet av mig på bästa sätt. Väntade på att IKEA-leveransen skulle komma. Pappa är pessimist som vanligt och tar fram tumstocken och mäter trappen; "Jaha, här går det aldrig upp en 105-säng!"...... Jaha.. vad gör man då...... Jag bara sprang... sprang, sprang, sprang... men kom ingenstans...... Panik.... Kved fram någonting i ren smärta.... och jag sade det högt så att det tydligen hördes inte bara i drömmen... Vaknade av min egen röst och var helt förstörd. Visste inte vilken dag det var eller var jag var någonstans.

Ja, det var första mardrömmen om flytten... mer är att räkna med...... betydligt mer.....

Har bläddrat i min filofax och insett att min t ändrat tider utan att tala om det. Tagit ledigt trots att hon sagt att hon SKA jobba. Så ja, precis innan flytten och vid den stora högtiden som kallas påsk - vilket innebär att hela landet stannar av och man ska vara såååååå lycklig och umgås med nära och kära - så kommer hon att vara borta i TVÅ HELA JÄVLA VECKOR. Känns ju bra....... INTE!

Idag ska jag bara ligga här i sängen och dö. Precis som resten av den här gudsförgätna helgen.

Jag bara gråter hela tiden.... Jag gråter för allting.... Jag är ledsen och gråter.. jag skäms och gråter.... minns och gråter.... önskar och gråter..... längtar och gråter...... blir tröstad och gråter.........
Jag vet inte på vilket ben jag ska stå på... Mår så dåligt och allt känns så tungt.... och så tänker jag på att jag hängde upp och ner på S igår och börjar le..... Vill bara flytta härifrån NU, och så tänker jag att det blir för dyrt - OM jag klarar av att plugga.......
Kanske är det det här som kallas "vändpunkt".... eller "tillfälle"........ att vända på saker och ting.... Men jag är så rädd... så livrädd......... för om jag misslyckas nu.. med det jag vill... så kommer jag att gå under...... Och då menar jag inte så stora saker som tex hela ssk-studierna, utan om jag tex har en chans att klara mig igenom första kursen...... Och så faller jag tillbaka till att jag inte vet om jag orkar överleva den här dagen.. och då känns det så värdelöst att slösa på krafter och vilja "från hela hjärtat" att kämpa och få ett liv............

Ska man vara glad att man kan vara tacksam för små saker, små vanliga saker som kanske inte alla ens lägger märke till..... eller är det fel........ Hur får man vara...... hur ska man vara.........
Hur tillåter man sig själv att må bra........... hur mycket är det ok att man "tar hand om sig"........ Var går gränsen för att man ska klassas som att "må dåligt".... vara "sjuk".......... Och hur fan gör man för att bli frisk när både kropp och själ är så tillknycklade redan från början.......... Siktar jag för högt...... kommer det alltid att vara såhär........ kommer jag alltid att vara ensam och ha en karriär i form av "sjukpensionär".............
Och som om inte det vore nog...... Får jag hata "honom".......? På riktigt....? Är det ok att jag inte kan skilja på "honom" och "hans" familj, så att det gör att jag inte klarar av någon av dem........? Känner "lilla" inom mig fel som inte fattar hur "hans" familj kunde vara så blinda och sjuka att de tillät honom hålla på som han gjorde.........? Får jag vara arg och besviken på dem........? Får jag känna mig sviken och arg på min familj............? Är det ok att jag aldrig kommer kunna stå dem så nära som de vill....?
 
Herregud, jag tror att båda hjärta och hjärna exploderar..................

Och var ska jag göra av allt "bagage"..... Var får jag skrika, gråta, slå, förstöra.............. allt det som jag gör inuti hela tiden.. mot mig själv........

På vem ska jag lägga min ilska..... besvikelse...... sorg...... smärta........... Den är min... men jag orkar inte bära den ensam......... någonsin....... Så får man lägga ilska på "honom"........ och i så fall... hur gör man det......... Hur lever man under ett kvävande täcke av skuld, skam..... sorg... Går det.....??

"Allt beror på hur man förhåller sig till sitt bagage, för alla människor har bagage"... sa min t idag........... Finns det inget snabbt sätt att bara sortera all skit så att man kan gå vidare???

........jag förstår att jag kommit långt i och med att jag bara skriver det här... men ändå..... tiden går........... det sägs att den måste göra det.. att det måste få ta den tid det tar............ Och visst.. jag gör framsteg..... När vården väl inte bara jävlas så går det framåt... sakta..... och det skulle gå fortare om jag inte blivit bemött och behandlad så illa.............

.

Har varit och hämtat ut mina laxtab på posten.. Total snöstorm........ Skitkul... så att säga............ har blåst hela dagen och jag är SÅ LESS på det... Försökte fara och inhandla flyttkartonger... Ihopvikbara stabila sådana, så att jag kan KASTA de fördömda banankartongerna....... MEN - ett 10-pack väger ganska mycket och är otympliga att bära till och från bussen...... och dessutom skulle jag ha seglat iväg i blåsten som ett dammkorn...... Så det blev inga. Det blev inga jävla kartonger..!

Min t ska till Fjollträsk över helgen...... och så talar hon om att hon tagit ännu mer ledigt vid påsk... och jag som hade total panik redan från början.............

Paranoida sidan av mig står och skriker att hon kommer att dö... någon kommer rånmörda henne...... köra över... förgifta......... ..vad fan som helst..... För "priset" för att jag får ha kvar min läkare är ännu inte "betalt"............ Det är en stor sak... en alltför stor positiv sak.... så nu kommer ju något gå helt åt helvete...................

Det blåser som fan ute. Trots att jag bor mitt i en betongklump så dundrar det sådär som det brukade göra när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Ser hur "asfaltsskräpet" och sanden virvlar runt ute. Minusgrader också, så det lär vara riktigt kallt ute. Jag som skulle ta en promenad till Rusta. Får väl se hur jag gör. Ska överleva terapin först..........

Har gått upp i vikt efter all hetsätning. Mår illa. Måste gå ner igen. Min hetsätningsperiod är över för den här gången - punkt.

Sitter och tittar på mitt lilla yrväder. Tilda som dricker vatten ut flaskan. Finns det något mysigare ljud här hemma. Astrid slickar så att det låter som en kulspruta, men lilla Tilda tar det lugnt. De har olika teknik för att dricka vatten.

Är skitnervös för terapin. Måste snart göra mig iordning för att gå dit. Jag vet - det är bra för mig, men det är bara så djävulskt jobbigt.

Det stormar verkligen överallt idag.

.

.

.

......igår bestämde jag mig för att jag ska göra allt jag kan för att kunna börja plugga nästa höst... Jag vet.. jag hinner ändra mig och misstro mig sjuhundrafemtioelva gånger....... Men nu är jag less på det här.. jag måste komma någonstans, och det är nu eller aldrig.... Jag får behålla min läkare.. jag hoppas på att ÄS kan hjälpa mig... jag har kvar min t tills dess att hon går i pension........ Jag har ridningen och hästarna som "backup".. som ger mig den där livslusten som jag saknar... och glädjen och ömheten, närheten........

Nu eller aldrig.

....och så börjar tårarna rinna.......... underbart... jippi..............

Kommit hem från stallet. Nära att förfrysa tårna. Hade ingen känsel, och två av dem var kritvita. Jag vet att jag inte borde ta Inderal när det är kallt och jag vet att jag kommer frysa, men det är så jävla skönt att slippa skakningarna.

Hade S idag, "min kille", han var ok i början när jag höll på att krångla med stiglädren. Sen började han stanna, rycka tygel och bara vilja följa de andra hästarna. Jag gav mig inte. Verkligen INTE. Skulle jag åt ett håll och de andra åt ett annat håll så släppte jag INTE S åt det håll han ville. Han ryckte tygel så jag har väl whiplashskador i armarna efter idag........ men det värsta var när jag var FÖR envis................ Han stannade, jag manade på så gott jag kunde med röst och skänklar - "kickade" till och med skänklarna - och så rycker han tygel IGEN. Jag SLÄPPER INTE, vilket inte var uppskattat av honom.... Så han drog med hela mig i tygeln och körde ner huvudet i backen! Envis - och DUM - som jag är så tänkte jag fan inte släppa en ynka centimeter på tygeln! Så han drog med mig ner över halsen. Jag tappade höger stigbygel och tog mantag och höll mig så nära honom jag bara kunde. Sen satt jag så, för den del av sadeln som sitter över spännena till stiglädren vek upp sig. Så jag kunde inte "klättra bakåt" så att jag kunde sätta mig upp. Dessutom var min tyngdpunkt så långt ner så det gick bara inte. Så där satt jag och höll mig fast i manen. Vet inte hur länge jag satt där, men ridläraren hjälpte mig tillbaka upp igen. Och det var i grevens tid, för det var så djävulskt komiskt så jag började asgarva...! Jag vet, jag ÄR knäpp. Men grejen var ju att S stod still och jag bara hängde där! Det värsta som hade kunnat hända var att jag hade glidit av honom över halsen..! Men jag skulle fan ingenstans så jag höll stadigt i manen!! Satt bara där och började tänka "kan man få lite hjälp här eller"....    och så kände jag hur smilbanden började dra upp mungiporna mot öronen...    och hade jag börjat skratta då så hade jag garanterat halkat av.

Frågan är om jag någonsin kommer kunna ta det här på allvar... Jag blir inte rädd. Det är ju FEL på mig! Det är inte normalt!!! Det jag blev rädd för var när han snubblade, och det är ju hans kännetecken - han snubblar liksom på ett sandkorn på asfalterad väg.

Jag lovar, en dag kommer jag att ramla av för att jag skrattar. Och DET är verkligen pinsamt...

Men, men... nu vet jag att en hästman håller för min vikt......

Det värsta var att en av hästarna hade gjort sig illa... Hon var jättesvullen bak på vänster ben... Svullen och varm, och hade ett sår.... Fick stanna och titta på och hjälpa till att plåstra om henne... Stackars sötnos.. den vackraste hästen av dem alla...

kollat på facebook........... hittade "hans" syster.............

kommer att spy

jag dör

kan inte andas

vill byta liv

eller ännu bättre - slippa leva

Varför tror jag att det är LÖRDAG när jag vaknar?? Var samma sak igår - hela dagen kändes som en lördag. Jag blir så förvirrad!

Kollade väderprognosen och blev sur. Ska bli snö/regn med blåst på upp till 14 m/s. SKITBRA RIDVÄDER........ Just nu skiner solen. Av alla dagar och timmar på den här veckan så måste det bli skitväder precis idag och just när det är dags för ridning.

Kunde inte sova inatt heller. Bäddade ner mig för tidigt. Men jag ville bara bort, bort och slippa allt. Så ligger man vaken istället. Skitkul.

ljsdrjofjkfjsöldfjäs

dö

Tony Irvings totala psykbryt som får gnällbältes-Tobbe att kollapsa av skratt!