Jag måste verkligen sluta låta energivampyrer bita sig fast på mig och suga ut ork. Nu jävlar är det slut med det. Det gäller att få ur sig det man behöver för att gå vidare, och sedan bara göra det. "Bara" och "bara" - men jag MÅSTE! För min egen skull! Skärpning nu!

Jag har fått mitt livs chans idag. Nu gäller det att jobba på ännu hårdare. Jag är totalt livrädd. Vettskrämd. Har under den sista tiden konstaterat att jag är RÄDD för att må bra. Rädd för att vara glad, lycklig... Allt har alltid rasat då, så det är som en vana. Och jag minns inte när jag inte var deprimerad sist... har inget minne av när jag var lycklig... Kändes knäppt att svara på frågorna i SCID-testet om depression, för grejen är ju att jag alltid är nedstämd. Och det gör också att jag kan känna mig lättad och "glad" för väldigt små saker. Men det håller ju inte i sig.

Så en sådan här chans som jag fått idag... när någon har VALT mig.. Min läkare lyssnar och tror faktiskt på vad jag säger. Hon har aldrig ens misstänkt att jag lider av ADHD, ADD, Asperger, hjärnskador, schizofreni, psykos, osv. Hon tog mig som jag var när vi träffades; hon såg en livrädd blyg tjej som grät och hade total panikångest. Och allteftersom så har jag faktiskt gjort framsteg med en del saker, och hon SÄGER det, hon PEPPAR mig. Berömmer mig för mitt hårda arbete. Det har aldrig en läkare gjort förut. Jag har bara fått höra att jag är en "jävla tjurskalle", att jag manipulerar all vårdpersonal, att jag hotar, osv. Och min förra läkare ville inte att kvinnokliniken skulle hjälpa mig, för att jag "inte är neuropsykiatriskt utredd" - för man kan ju inte ha somatiska problem om man inte är "ordentligt utredd"...........    Så se för guds skull till att ni är neuropsykiatriskt utredda ifall om att ni skulle bryta ett ben eller förolyckas på något sätt, för annars tar det ÅR innan man får hjälp.......    

Nu är MS-känslan borta (tänk att kunna släppa det efter alla dessa år), jag har fått hjälp med mina skador av kvinnokliniken, jag har en terapeut som bryr sig och stannar trots alla galna grejor jag hittar på, jag har en liten men dock stadig inkomst så länge jag behöver, jag ska flytta till ett fint område med djur och natur inpå knuten, jag har fått hästarna i mitt liv (det är egentligen komiskt, för mina vårdkontakter värdesätter ridterapin mer än vad min ridterapeut verkar göra), jag har några riktigt nära vänner som jag litar på, jag har mina fina ninisar...... och jag har en läkare som jag lärt känna och som lärt känna mig och som jag litar på med mitt liv.

På de sätten är jag lyckligt lottad. Mer lyckligt lottad än många andra som inte ens förstått vad livet går ut på, och att yta och pengar inte är allt, utan bara en minimal del. Hellre är jag fattig, ful och lycklig - än en rik barbie-docka som inte har någon sann glädje i sitt liv. Men jag är ju inte så enkelspårig så jag inte förstår att man måste hitta en balans. För det är väl det livet går ut på; att hitta och acceptera en balans mellan ont och gott, bra och dåligt, och göra det bästa utifrån det och sina förutsättningar.

Har så långt kvar. Så många strider att utkämpa. Känns verkligen som att jag inte orkar. Men, beskedet idag att min läkare stannar hos mig trots att hon inte kommer vara där "fysiskt" ger mig kraft att orka lite till. Slåss lite till. Och så hoppas jag på ätstörningsenheten... men är rädd att de inte kommer kunna hjälpa... Jag har hållit på med maten i runt 15 år. Jag har försökt att föra egen matdagbok, men det hjälper inte. Så jag gissar att det till syvende och sist kommer leda till att jag behöver mer stöd. Måltidsgrupp. Och det skrämmer skiten ur mig...

Kändes sjukt jobbigt att berätta för läkaren om övergreppen idag och hur jag ser på en ev "framtid". Men eftersom det inte blev något prat om det i terapin så kändes det skönt att berätta för min läkare. Jag skämdes så mycket att jag dog, men det var skönt att veta att en till människa vet, och att hon inte ser på mig med avsky. Hon dömde mig inte. Och det betyder allt för mig.

var hos läkaren först, men vi hann inte färdigt med det sista scid-testet

det var lite mer än bara ja- och nej-frågor

dessutom är vi nog ganska lika och har en förmåga att överanalysera allt också

och så kom vi in på sidospår stup i kvarten; vad menar de med "avundsjuka" - att någon annan har något som man vill ha och typ missunnar någon annan det, eller kan det vara att man vill ha någon som någon annan har och som man INTE missunnar dem det

vi hann inte klart i alla fall

så jag fick komma tillbaka efter att ha varit hos min t

började gråta hos min t

för att jag redan sörjer att jag förlorar min läkare

berättade vad jag och läkaren hittills åstadkommit i alla fall, och min t kunde inte låta bli att vara ironisk

berättade att jag fått huvuddiagnosen PTSD - surprise - och min t sa att "det är ju tur att vi äntligen rett ut diagnosen så att vi vet vad vi ska jobba med"

kunde inte låta bli att asgarva, för det är ju det här vi sagt hela tiden - jag behöver inte testas och utredas, för vi vet redan vad vi har att göra med

för övrigt verkade läkaren tänka samma sak - åh vilken överraskning

när jag väl kom tillbaka till läkaren så fortsatte vi

och så kom frågor upp som jag inte kan svara på

jag vet inte hur jag förväntar mig att "min nästa sexuella upplevelse" ska vara

så kranarna till mina niagarafall skruvades på igen, och jag störtgrät och berättade hur jag tänker, känner, vad jag är rädd för....

hon frågade om att "ha sex med sig själv", för att hon ville förstå och inte för att det stod i några papper

jag fortsatte störtböla och det såg nästan ut som att hon i tanken reste sig upp och gick fram och kramade mig för att trösta

hon bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen, men jag sa att det ju inte är hon som gör mig ledsen, utan det är bara jobbigt att prata om och tänka på eftersom min biologiska klocka tickar på precis som alla flashbacks

vi fortsatte med frågorna sen i alla fall, för det började bli dags för lunch för hennes del

gick fortare på slutet för då var det en massa frågor som i princip handlade om om man är "egocentrerad", gjort något brottsligt, om man uppvisat våldsamma tendenser som barn, osv

jag var i chock när hon läste en fråga om man när varit under 13 år hade plågat ett djur........

frågade henne efter den omgången om folk verkligen svarar sanningsenligt på frågorna, för man fattar ju helt klart vad det handlar om

tror inte att hon förstod hur jag menade, för hon är så oförstörd att hon tänker sig att alla som utsätts för testerna gör det frivilligt

och jag ville inte "förstöra" henne genom att tala om hur jag menade

så jag har PTSD med inslag av dystymi/depression, och på den andra axeln har jag fobisk och paranoid personlighetsstörning

på sätt och vis stämmer det, och på andra sätt stämmer det inte alls

och det är så hemskt att inse att vården har gjort mig såhär

visst, jag har säkerligen burit på det här i alla fall - precis som alla andra gör - men vården har alltså gjort mig sjuk

tack så mycket "vården".....................

innan vi skildes åt så börjar hon sådär trevande igen... säger att "jag har pratat med min handledare......"... och jag kunde inte låta bli att skämta och säga att "åh nej, ska du lämna mig nu" och vi skrattade båda två

sen berättade hon att.................. ....jag kan knappt skriva det här för det snurrar så i skallen....... känner mig psykotisk...... men hon talade i alla fall om att hon pratat med sin handledare som sagt att hon FÅR ha kvar mig som patient trots att hon lämnar hela kliniken....................    

jag fick kämpa för att inte börja störtgråta och kasta mig runt halsen på henne

hon berättade hon vill att jag funderar på saken, för det innebär att vi inte kommer kunna träffas så som vi gör nu, och att det är viktigt att kunna prata i telefon med varandra..... och nackdelen är ju att hon inte finns där om det är något lite "akut".......... inte förrän då fick jag fram några ord........

de ord som kom var "får jag säga att jag älskar dig"

hon skrattade och sa att jag måste fundera igenom om det här är det jag vill, för det blir ju krångligare för mig att få tag på henne, osv

svarade henne med att jag funderat på att bönfalla henne om att skriva ut medicin för ett år framåt.. bara för att ha DEN frågan löst.... och att jag ju ska till ätstörningsenheten, och jag vet inte hur "stort" det kommer bli av det, men jag räknar med att det kommer bli ett rent helvete och att jag kommer behöva mycket hjälp av dem där... så oavsett om hon varit kvar eller ej, så skulle vi nog inte hinna ses så ofta som vi gör nu i alla fall

kramade henne inte när jag gick

jag var för chockad

sprang snubblande nerför brandtrapporna till min t's våningsplan och knackade på hennes dörr

hon var där

jag behövde bara titta på henne så förstod hon

jag fick inte fram en hel mening, stammade bara och skakade och sa att "*läkarens namn* har pratat med sin handledare"........ så sprutade tårarna - av lättnad - och jag kramade henne hårt, hårt

skakade så stor jag var och kunde knappt andas

hon såg nästan lika tagen ut hon också

tydligen hade de pratat om det här, och min t hade sagt att hon inte visste hur det skulle bli för varken mig eller oss nu när läkaren skulle försvinna

och så hade min t fått på känn att läkaren hade något på G, men vågade inte gissa eller hoppas

hon frågade mig om det var klart eller om det var ett förslag eller något annat

men jag kunde knappt prata då heller

höll på att svimma

stod och svajade utanför hennes rum en stund innan jag gick hem - med ett leende från öra till öra och ögonen fyllda av lyckotårar

allt känns totalt overkligt, så jag måste skriva ner det här

på så vis kan jag läsa det senare

nu är jag så chockad så tårarna bara rinner och jag känner mig som ett enda stort frågetecken

och så min t's ord innan jag gick hem: "Du ser, det finns till och med en ST-läkare som mitt under sin utbildning ser till att få behålla dig. Så du är kanske inte så hopplös och ohjälpbar som i de andra 'duktiga' läkarnas ögon! Du är kanske inte en 'jobbig patient'!! Annars skulle hon ju inte försöka hitta en lösning särskilt för dig!"

har ätit lite

måste vila nu

känns som varenda säkring och propp gått i hjänan

Ska gå om några minuter. Träffa min änglaläkare och min t. Känner mig nästan helt tom efter igår. Och så har "äcklet" kommit. Bara för att jag missade medicinen en dag. Hurra............ Men skit samma, snart är det över.

Har skav i röven... måste hitta en bättre sits när jag rider så att jag slipper det.

Har varit i stallet. Fick ta H igen. Såg till att stiglädren var lite längre den här gången, så det kändes bättre. Lyckades hålla hyfsat avstånd till de andra. Det mesta funkade bra när jag väl gjorde rätt. Hade kunnat trava utan tyglar. Tänkte själv och struntade i de andra. Så när K frågade om någon tänkte på vilket sittben de satt på när vi travade på volt och ställde in hästens huvud. Jag har ju försökt göra det en gång förut som "överkurs", men den här gången fick jag till det. Har försökt hålla händerna rätt, och hålla bak skänklarna. Planera ridningen, inte jämföra mig med de andra, och försöka att bara ha roligt.

Det pajade dock stämningen när det blev SNÖSTORM........... Först blåste det bara. Sen kom det kornsnö. Kändes som att någon stod och slängde grus i ansiktet... Och eftersom jag försökte hålla avståndet så var jag långt bort från K medan de andra kom på rad. Så när hon ropade instruktioner till dem så hörde jag bara "Och nu ska ni" - och sen blåste resten bort. Jag verkade väl vara skittrög, men jag HÖRDE INTE vad hon sa med vinden piskandes i öronen. På slutet skulle vi trava på fyrkantsspåret. Det finns ju de som har jättesvårt för att trava, och man behöver ju alltid öva så det är bra. Och sen skrek K något. Jag hörde ingenting och såg ingenting. Såg fan inte ens trädet som står en bit in på ridbanan. Jag skulle sakta in till skritt, men H ville inte, och jag såg ingenting och var rädd att någon skulle rida in i mig om jag stannade för fort. I det läget litar jag mer på hästen än på det jag inte ser..... för en häst är inte så korkad att den springar rakt in ett träd. Så det tog ett tag innan jag stannade.

Var förbannad från början av lektionen, för jag kunde inte sitta upp själv, utan K kom och höll i H. Han skulle bara nappa åt sig hö medan jag klev upp på pallen. Kan ärligt säga att jag hellre ramlar av hästen än att ramla av pallen.... Knäppt, jag vet. Men det är liksom ok att ramla av en häst, men INTE att ramla av en pall. Måste veta hur jag får skrutthästarna att stå still så att jag kan sitta upp SJÄLV!!!!!!!!!!!! Jag HAR pondus, men hur fan visar jag det för en häst som jag känner inte bryr sig om mig mer än att köra ner huvudet och nappa åt sig hö. Jag står där och "blåser upp mig" för honom, ryter i åt honom att "nu står du STILLA!!", och spänner ögonen i honom. Och jag blir HYSTERISK när han bara skiter i mig!!! Jag vill ha en repgrimma!!!!!!!!!! Sen jävlar ska han få se vem som bestämmer! Han är den enda av hästarna som vi rider som jag INTE gjort horsemanshipövningar med. Till och med de andra "svårare" hästarna är mer lyhörda! Jag slängde över en hästtjej från ena boxen till en annan utan grimma. Hon tänkte smita först, men det var bara att lägga ner, för JAG bestämmer! En annan dam stod och bet min H i rumpan när jag skulle göra iordning honom, men när jag sagt ifrån till henne på skarpen så stod hon bara där och blängde på mig. Kunde nästan se tankebubblorna som i en serietidning; "Jävla surkärring! Man får inte göra ett skit som är roligt!"...

Allt är så jävla stressat när man är på ridskola, för det allt blir bara "på en höft". Hade jag varit själv så hade jag sett till att få H's uppmärksamhet och sedan suttit upp, för då hade han stått still. Och jag frågar mig om K's handlande kanske kan förstärka det negativa; att han inte står still när jag ska sitta upp förrän hon kommer och håller i honom. Eller....? Tänker jag för mycket nu igen......?

Efter lektionen skulle en tjej ur andra gruppen ha H, så jag hade ingen häst att ta hand om. Så jag frågade K och jag fick ta ut och borsta lille A medan hennes man mockade åt honom. Det fick jag. Hennes man är så trevlig och snäll. Sådär så att man inte vet hur man ska vara eller säga för att man vill göra ett gott intryck...

Tog 1½ Inderal innan jag for - och hör och häpna, det HJÄLPTE!!!! Jag skakade säkert bara hälften så mycket som jag brukar!!! Visst frös jag om händer och fötter, men jag försökte röra på tårna och klia H mycket i manfästet när han var duktig. Blev mäkta förvånad när en tjej ur andra gruppen ville avbryta tidigare för att hon frös om fingrarna - och de andra bara godtog det. Jag har ridit utan att ha känsel i varken fingrar eller tår... för det är sååååå viktigt för mig att få ut den tid som går. Men, men.. vi är alla olika.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men NU FÅR DET FAN VARA SLUTSNÖAT!! Det är isbana under och så ligger det ett förrädiskt snötäcke ovanpå nu = man kommer att halka omkull!!!

SATANS JÄVLA *PIIIP* *PIIIIIIIIIIIIIIP* *PIIIIIP* - osv..........

Träffade läkaren precis utanför porten in till psykhuset. Jag fick följa med henne direkt. Kändes skönt. Var skitnervös, men på ett irrationellt sätt... Jag har som tre faser: fas 1 innebär att jag är rädd för läkaren, i fas 2 är jag nyfiken och intresserad av undersökningen, och fas 3 inträffar direkt efter fas 2 och då får jag panik för att då kommer ett resultat.

I alla fall så visade det sig att jag inte uppvisar ett endaste tecken på att ha MS.

SÅ NU KAN JAG SLÄPPA DET SKITSNACK SOM ÖVERLÄKARGUBBJÄVELN KOM MED FÖR FLERA ÅR SEDAN!!!

Sen gick vi till hennes arbetsrum och jag skulle vara testperson. Det var lite nervöst i början, men samtidigt var det nytt för henne så det var ju inget gravallvarligt. Kändes som att vi jobbade tillsammans. Hon läste och följde instruktionerna och klurade på vad som menades, och jag ställde frågor om frågorna för att veta vad jag skulle svara på. Så på så sätt fick hon en patients tankar och synsätt på screeningtestet också. Ska träffas imorgon för att slutföra det, för vi hann inte klart idag. Trots att jag inte hade någon aning om vad det ens innebar så gissade jag faktiskt att vi inte skulle hinna... Jag har ju en förmåga att inte bara kunna svara "ja", "nej", "2 år", osv... för inga svar är ju så enkla - förutom de rent konkreta såklart. Som tex "Var bor du?".

Vi kom varandra närmre idag och det kändes så fint. Jag litar på en läkare. JAG - litar på en läkare. Såg och kände empatin, och det värmde i hjärtat. Och jag VET att hon bryr sig på RIKTIGT, för hon flikade in några frågor som inte hörde till testet - för att hon BRYR SIG. Jag började nästan gråta vid ett tillfälle... och hon förstod.

Är det inte typiskt mig; jag får uppleva trygghet och en stor lättnad, och så kommer allt att tas ifrån mig till sommaren.

Ska träffa henne imorgon igen så att hon blir klar med testerna. Hon bad om ursäkt säkert 10ggr för att det tog så lång tid, och tackade mig lika många ggr. Sa när jag gick att jag jag bara uppskattar att hon tar sig tid och gör det med MIG av alla. Hon hjälper ju mig också.

Berättade en hel del. Som hon inte visste om. Tex att jag känner mig medskyldig till det som hände mig, och att det är mitt fel att andra blivit drabbade av "honom". Tårarna rann nästan, och hon sa att hon gärna vill prata mer om det vid senare tillfälle. Så hon vågade mer idag. Fråga mer, "gräva" lite. En annan sak hon frågade var om jag haft något förhållande överhuvudtaget, för jag känner att hon verkligen önskar att jag ska få känna det som alla andra får uppleva under sina liv. Så ja, hon bryr sig.

Screeningtestet visade i alla fall att jag har PTSD. Sen menade hon på att depression och dystymi är svårare att säga, för det har jag antagligen bara för att jag har PTSD. Så hon kan verkligen TÄNKA SJÄLV. Sa det till henne också. Berättade om min förra läkare som sagt att man tar prover på själen precis som man tar blodprov på kroppen för att få svart på vitt vad som är fel. Hon sa att det inte fungerar som så, utan är bara tänkt som ett REDSKAP, ge ett HUM om vad det är man har att göra med. Kunde inte hålla mig, så till slut sa jag att "ja, men det är för att du tänker själv, och det gör långt ifrån alla - tyvärr".

Hon frågade, eller ja - snarare sa, att jag fick ge henne min bloggadress om jag ville, men jag förklarade att inte ens min t har den. Det gjorde ont att säga det, för jag vet att ju mer hon vet om mig, desto mer kan hon hjälpa mig. Funderade på det ett tag ändå, för jag behöver verkligen människor omkring mig. Men jag gjorde det inte. Hon ska ju ändå försvinna. Annars... ja, vem vet...

Är totalt livrädd! Läkaren om mindre än 40 min. Bli petad på, tagen i, tittad på... Försöker intala mig att det här är bra träning inför första besöket på ätstörningsenheten. Då kommer det ju att brinna i knutarna... men det känns som att den här byggnaden redan är övertänd och på väg att bli till aska!

Stoppat i mig massa tabletter. MÅSTE klara av det här nu. Hon är den enda läkare jag litar på. Hon är den enda som kan göra det här. Och jag får svar en gång för alla om den där jävla olagliga pelleplutt-läkaren hade fel. Jag VET att han inte har några som helst belägg för att ens påstå att jag har MS, men han väckte tanken i mig.Så jävla sjukt att en pensionerad överläkare plågar och kränker en patient och lägger in en ung kvinna med LPT, vårdintyg, bara för att hennes mamma har MS. Och har mage att påstå att kvinnan själv har MS!! Jag hamnade för fan på äldrepsyk!!! Allt som hände där var bara ren bestraffning. Hotelser, blickar som avslöjade att jag "inte var som andra patienter de haft". Och nej - vi är alla olika, och jag är extra känslig; INTE DUM I HUVUDET!

Måste klä på mig. Kommer bli ett rent helvete att bara anmäla mig i receptionen. Har inte gjort det på år och dar. Dessutom är de inte förberedda på att jag kommer. Läkaren förvarnade mig för det, för hon är ju egentligen inte i "psykhuset" idag.

Förlåt alla för att jag är så frånvarande just nu.... det är sådant kaos så jag vet inte var jag ska göra av mig själv........ Jag tänker på er, verkligen tänker på er. Hoppas att ni vet det.

Ja, dags att dra på sig ett par byxor och börja knata iväg......

Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde på eftermiddagen....... Ikväll har jag tränat.. 2st core-pass och 1 pass aerobics. Igår hade jag för mycket träningsvärk för att klara av det, men ikväll blev det av. Försökte verkligen att stretcha magmusklerna, för de är de som gjort så jävla ont. Men det räcker inte med vanlig stretch, för det sträcker inte ut musklerna. Det funkar liksom inte att ligga på magen på golvet och ha armbågarna i mattan och tro att det räcker. Utan jag får sätta i händerna istället, men det är knappt så att det räcker heller. Har halvt knäckt ryggen framför tvn ikväll för att knorvla ut magmusklerna, men jag tror ärligt talat inte att det räckte. Får väl se imorgon....

Har i alla fall duschat. Vet inte vad "neurostatus" innebär, men oavsett så vill jag vara redo på alla sätt och vis. Och då är det ju en fördel om man sköter sin hygien...

Har extrem ångest just nu, men jag försöker bara låtsas att den inte finns. Det fungerar inte.......... Jävla skiiiiiiit.

.

.

.

.

.

.

.

Herregud Maria, ta dig samman. Det är en människa du ska träffa imorgon. Hon är läkare, men hon är inte som de andra. Du vet ju det. Jag vet att du är livrädd efter all skit du har fått, men hon är inte som de andra!! Tänk på DET istället! Du kommer INTE bli tvångsinlagd bara för att du går till "psykhuset"! Försöker någon jävlas för att de har en dålig dag så har du faktiskt EN LÄKARE MED DIG den här gången!!! Hon skulle ALDRIG låta någon av de andra skada dig!