Önskar att jag inte hade så stark önskan och vilja... Det var ok när det enda jag tänkte på var att jag skulle dö...... Den destruktiva delen styrde hela tiden och det var så tryggt.

Nu är allt så dubbelt. Tänk om jag kan kämpa mig till att uppnå drömmen om ssk-studier. Trots att jag är så gammal, sjuk och skadad.......

Men det är förenat med TOTAL LIVSFARA för mig att ha sådana tankar... som dessutom förstärks av känslan av längtan..... OM jag skulle försöka och satsa på det, men misslyckas...... och DÅ... då kommer det bli det värsta "självblodbadet" i vårt lands historia... för då skära jag upp varenda blodkärl i min kropp ända ut i kapillärerna........ För då har varje liten cell i min kropp satsat allt - och förlorat... och DÅ är det GARANTERAT KÖRT - för gott.

Jag litar inte på vad någon säger som jag känner.... Alla "det är klart att du kommer klara det!" är bara ord........... Sådant som folk säger för att inte ta ifrån mig den enda drömmen i mitt liv som jag i teorin skulle kunna uppfylla........

......sitter som alla andra kvällar och surfar på nätet och letar böcker........... böcker om hästar..... och ssk-litteratur.......... som om jag skulle klara att läsa allt jag hittar.. och ta in det...... och som om kurslitteratur är densamma år ut och år in (ssk-programmet håller på att göras om...)............

..och pengar till att köpa det jag hittar har jag ju inte heller......... kommer bli ännu snålare nu med flytten........ och ändå måste jag spara.....

..............måste flytta för att försöka må bättre........ och i och med det kan jag inte spara pengar till studier........ och jag har redan använt så mycket studielån och bidrag så jag får inte tillräckligt för att klara mig..............

ångest

ledsen

gråter

om jag inte kan få det jag behöver för att leva, så sluta reta min längtan efter det omöjliga

Från Wikipedia om endometrios:

Symptomen är flera och individuella, den allra vanligaste är extrem menstruationssmärta. Vissa kvinnor med svårare endometrios har ont hela tiden utan uppehåll, medan ett fåtal med en lindrigare variant inte har ont alls, utan sjukdomen upptäcks i samband med ett annat kirurgiskt ingrepp. Svårigheter att få barn förekommer, men omfattar ej alla kvinnor med endometrios, omkring 60% av alla kvinnor med endometrios har normal förmåga att bli gravida.

En vida spridd myt om sjukdomen är att den enbart drabbar vuxna kvinnor. Detta är helt felaktigt, även flickor i tonåren kan vara drabbade även om deras symptom ibland kan vara lindrigare på grund av att endometriosen inte hunnit få så stor utbredning.

En annan myt är att sjukdomen försvinner efter en graviditet. Detta sker inte heller, men vissa kvinnor upplever endometriosen som lite mindre besvärande efter att de fått barn.

Det är väldigt vanligt att endometriosdrabbade kvinnor söker hjälp för alla olika symptom de har utan att inse att de alla har ett sammanhang, och bland annat därför är det svårt att uppskatta antalet som är drabbade, det antas finnas ett stort mörkertal.

En del drabbade uppger även till exempel magproblem (liknande IBS) och smärtor vid urinering. Dessa symptom uppträder särskilt under menstruation och ofta även i samband med premenstruella besvär.

Symtom kan vara:

• Mycket kraftig menstruationssmärta, smärta som för vissa kan förvärras i slutet av menstruationen
• Riklig menstruation, vissa drabbade kan blöda över en deciliter blod per menstruationstillfälle
• Samlagssmärta (så vitt jag vet......)
• Smärta vid användning av tex. tampong
• Smärta i korsryggen och ut i benen
• Smärta när man kissar eller har avföring
• Förstoppning och/eller diarré
• Trötthet, utmattning
• Feber
• Infektionskänslighet
• Ofrivillig barnlöshet
• Depression

Man kan lida av endometrios även utan att ha ovanstående symtom, och man kan också ha någon eller några av symtomen och ha andra symtom som inte står här ovan. Man kan också ha dessa symtom utan att ha endometrios. Endometrios yttrar sig väldigt olika hos olika människor, och det är ofta orsaken till att det tar så lång tid att ställa diagnos- genomsnittstiden för korrekt diagnos ligger mellan 5-10 år.

Det kursiva och ljusare är det som stämmer in på mig.....

Det skulle förklara en hel del av hur det är... Grät av smärtan efter att ha blivit undersökt i narkos...... och det är ju inte meningen att det ska göra ont eller kännas alls..... Fick en föreläsning om det av narkoshäxan - jag inbillade mig bara, det är premedicineringen, jag skulle inte minnas det sen (Nej, visst....... jag minns ALLT..............). Samma sak när jag var vaken....... jag skrek till slut rakt ut.... men hon slutade inte i alla fall........

Gissa varför jag ALDRIG MER kommer genomgå det igen... någonsin.......

När jag var inlagd och hade mens var de på väg att ringa in jouren för att jag hade så ont att jag knappt kunde stå, sitta, ligga............ tårarna rann..... Det är det som är värst..... den enorma smärtan.. trots att jag är så smärttålig.... Jag vet inte hur många gånger jag kräkits pga smärtan... Minns tex när jag gick i gymnasiet..... och man var tvungen att sitta och skumpa på bussen hem.. och jag satt där med en klick tandkräm på fingret  som jag luktade på (eget knep..)och försökte andas genom helvetet utan att varken skrika eller spy.............. Värktabletter hjälper inte... Jag tar överdos av ibuprofen och alvedon i desperation....

Gråter när jag går på toaletten för att det känns som att hela "underredet" ska lossna inifrån.... och det är precis så som det står..........

Jag vet, det betyder inte att jag har det, men det vore faktiskt skönt om jag fick veta att jag hade det. För då vet jag vad det beror på och att jag alltså inte är döende en gång per månad........

.

.

.

.

....önskar att.. jag var inlagd..... på "min" avdelning....... som inte finns längre......... för den här ångesten dödar mig......... vill skära mig.... vill dö.......... allt är så jobbigt nu........

..helg.... flashbacksen... äs........ flytten.... a och s i stallet....... längtan efter rakbladen....... och efter ett liv........

alla motstridiga känslor klöser sönder mig.......... jag VILL INTE leva såhär... men jag klarar ju inget annat......... rädd..... så rädd... ensam i världen....... jag och döden.. hand i hand......... ...och så hästar.. utbildning... jobb.. familj................. men nej - det kommer aldrig bli så..... jag har dragit den här lotten för länge sedan och får leva med den........ men jag vill inte.... vill verkligen inte...... förut förstod jag inte att det kunde vara annorlunda... eftersom jag aldrig varit med om det.. därför känns det extra jävligt att ha känt på "ett liv"............ att ha längtat efter något som verkade vara inom räckhåll.... som att.. börja fundera på om drömmen verkligen kan bli sann...........

bättre då att inte ha snuddat vid något.......

..läkaren mailade mig ikväll..... hon är så underbar....... men.. en lördagkväll......... det värker i hjärtat......... samtidigt som jag blev glad.. att faktiskt kommunicera med någon som känner mig och alla mina äckligheter, som jag träffat, gråtit inför... och ändå kastar hon sig inte till andra sidan jordklotet och gömmer sig i en bunker....... än..

Min fd kursare som jag släpade genom 2½ års civilingenjörsstudier har hört av sig ikväll. Hon smsade. Kändes lite trevligt först. Hon kanske ville fara på stan imorgon, bara hon och jag typ - en tjejdag för en gångs skull. Men som vanligt är det bara "nyheter". "X har fått jobb i X och vi ska flytta dit!"... "Vi kom på att vi skulle förlova oss!"......... och så det som kom nu "Vi har köpt hus och flyttar i juni!".

Alltså, jag missunnar dem ingenting. Absolut ingenting. MEN - det vore ju trevligt om hon  kunde höra av sig någon gång mitt emellan alla dessa stora nyheter. Gå ensamma på stan och kolla på skor. Gå på bio. Åka skridskor eller skidor. Vad fan som helst. Ett enkelt "Jag tänker på dig" skulle betyda SÅ JÄVLA MYCKET. Men istället får jag erbjudande om att vara hennes svans och packåsna när hon ska på stan, och hennes pojkvän/sambo/fästman/whatever MÅSTE följa med och "skydda henne". Så har det varit ända sedan jag berättade min hemlighet för henne. Så jag frågar mig - skydda henne från VAD???? MIG??? Bara för att hon - och han - vet mer om mig nu så innebär ju inte det att JAG är förändrad! Jag är fortfarande JAG!!!!! Han står och glor på mig som om han överväger huruvida jag är som Anna Lindhs mördare eller ej, och vad han behöver göra för att övermanna mig. Och det gör mig SÅ JÄVLA LEDSEN. Och rädd.

Ångrar att jag berättade något. För då hade jag kanske sluppit att bli bemött såhär. Har inga som helst problem att spela teater, för det är jag så van vid. Jag försökte bara få henne närmre mig genom att berätta, eftersom jag redan känner henne utan och innan. Hon har alltid kommit till mig när det varit något. Som när hon var på vippen att bli våldtagen. Hon kom till mig kl 4 på morgonen och var helt förstörd. Och jag tog hand om henne. Satt hos henne, pratade med henne, lyssnade, gav råd........ Det var jag som tog hand om henne, tog reda på info, skötte hennes labbar, osv, när hon trodde att kondomen spruckit och var rädd att hon skulle bli gravid...... och dum som jag är så hoppas jag VARJE GÅNG att en dag få NÅGOT tillbaka. Jag vill inte hoppas, men jag törstar efter det sååååååååå mycket att jag inte kan låta bli.

Nu ska jag ge ninisarna sin nattmorot och släcka ner och dö tills imorgon. Tappade bort min stilnoct imorse och har fortfarande inte hittat den. Har ju fler, men då måste jag hålla på och gå igenom mina "förråd". Retsamt.

Motsatsen till nyheter måste väl vara gammheter.... eller..? Gammbilen, gammspexare, osv.

(Har just råkat döda min ena lilltå genom att slå i den så det känns som att nageln har åkt in och försvunnit, så jag är lite extra "pissed off" så att säga...)

Har upptäckt en gammal nyhet - en gammhet - att en av mina trogna läsare tydligen har slutat läsa min blogg. Trodde att mognadsgraden var liiite högre, men tydligen inte. Men, men - har man egna åsikter och står för dem och försöker förklara, men personen i fråga inte är intresserad av att veta (utan av bara helt andra "saker" antar jag.....), så känner jag bara rent spontant: "slipp då!!!".

Trots att allt känns som att det går åt helvete så har jag ändå kvar det lilla jävlaranamma jag fått under den sista tiden. Tror att början på min "pånyttfödelse" påverkar inte bara mig, utan även de omkring mig. Jag har ju vetat rent logiskt att det är så, men har aldrig känt det. Idag på bussen när vi inväntade avgångstiden så kom chauffören och pratade med vi få passagerare som satt där! Han hade gått förbi mig och till de som jag antar han ansåg "såg vuxna ut"...... Men när de bara svarade honom kort så vände jag mig om och pratade med honom. Det var riktigt trevligt!

Ja, jag vet - JAG pratade! Men det är sällskapet med hästarna, och så att det är "spontant" och inte som att alla sitter och väntar på att jag ska säga något för att det är min tur. Typ...

Nu ska jag se reprisen av Arga snickaren och sedan Criminal minds. I alla fall - nu vet jag att jag inte behöver känna på om jag slutar läsa bloggarna. Så som man behandlar andra blir man behandlad själv. Så brukar jag tänka när andra är "elaka" mot mig, för jag antar att jag gjort något fel då. Men nu med terapins hjälp - och med hästarna - så kan jag känna att... jag kan inte rädda världen!!! Jag måste rädda mig själv först, och sen får jag se hur långt resten räcker. Och ärligt talat; jag börjar komma upp i så pass hög ålder att jag är less på barnleksfasonerna. De som vill leka, är uppmärksamhetskåta och spela apa kan göra det, jag dömmer ingen. Men för det så tänker inte JAG vara delaktig. Jag vet ju att vissa aldrig växer upp. Och oavsett det, så blir det ju bara svårare om man vägrar inse att man har problem och kanske behöver hjälpinsatser för att få det liv man vill ha.

Alltså, jag är ingen psykiater eller själavårdare. Så jag lägger ner med det där nu med just den här personen i fråga. Med gott samvete! Faktiskt. Jag har gjort det jag kan. Stöttat så mycket jag orkat, kontaktat vården å personens vägnar för jag vill inte att en människa ev tar sitt liv och så ska jag leva med att jag inte gjorde något åt det. Många tror att de är så "anonyma", men av egen erfarenhet och en "stalker" så har jag lärt mig att minsta detaljer kan avslöja mer än man tror. Hokus pokus så sitter man där med fullständigt namn, adress, personnummer... och så ett tag senare snubblar man över tex personens mamma och annan familj. Tar ca 10 min.

Jag har i alla fall gjort min "insats" nu, och tänker inte "ge" mer när jag inte "får" något. Så nu kan jag - äntligen - dra ett streck över alltihop. Ta ett steg framåt, lämna det här bakom mig och gå vidare med högburet huvud!   

Nu ska jag slänga resterna av min hetsätning och ta mina jävla laxtab. Mindre än 14 dagar kvar till ÄS nu...! Nervös, livrädd, skamsen, ledsen... men jag hoppas.   

Ha en så fin och mysig kväll som bara går! Jag unnar er självklart att ha det BÄST - det råder inget tvivel om!! Önskar att jag själv hade det bättre, men det måste ju finnas någon som upprätthåller balansen i universum!!

satans jävla helvete

jag dör

Somnade sent. Sover, vaknar, sover, vaknar....... Vaknar "sista gången" före kl 7. Inatt blir det dubbel dos proppis. Måste få sova en hel natt innan jag blir vansinnig. Fryser, är för varmt, för LJUST pga den KRITVITA snön och det förbannade jävla dagsljuset som borde heta DYGNSLJUSET (och ja, jag vet att det bara är april än). Mosar min blåa tumme, ligger inte bekvämt, täcket är antingen för långt uppdraget över huvudet eller så täcker det inte armarna. Bollarna åker ner och påslakanet blir tomt längst upp. Kan inte ligg-ligga ner för då får jag flashbacks. Torr i munnen som ett sandpapper. "Va, är klockan 10???" - nej, det är UTETEMPERATUREN! Klockslaget står UNDER den. "Måste komma ihåg att....", "Måste komma ihåg att jag ska skriva upp det där så att jag inte glömmer det". Har Astrid och Tilda märkt att jag har vaknat - bäst att göra lite "sömnljud" så att de inte tror att det är frukostdags. Kommer jag att bli så pass frisk att jag kan uppfylla mina drömmar. Hur ska flytten gå. Kuddarna är knöliga. Fel kudde är överst, det ska vara den med det mjukaste och mest slitna örngottet. Undrar om mina vänner sover. Håret ihoptrasslat och begraver ansiktet som en tunn mogwai som förvandlats till en ondskefull gremlin. Behöver jag fortsätta.......?

Och så är det den såååååå roliga dagen första april idag..... Det kan vara ganska kul - men inte när varenda jävla sida kör med skämt som dessutom är dåliga.

Lägg in mig och söv ner mig så att jag slipper allt. Jag orkar inte.

Två veckor kvar till ÄS. Orkar inte.