Jag överlevde. Min t hade ordnat bil och körde fel, så det blev lite "traktorlösning" på det hela, men för mig är det ju bara bra. Jag får panik av när det är för kallt, sterilt och allvarligt.

Tydligen så invigdes lokalerna ganska nyligen. Utsidan såg förjävlig ut - riktigt misskött 70-tal - och det fanns ingen skylt (!). Bara en papperslapp. Det såg ok ut på insidan men väldigt barackaktigt. Ekade lång väg i golven när folk gick i korridoren. Läkaren var över en kvart för sen. Tydligen har administrationen gjort en miss, för hon är ingen AT-läkare. Hon är en ST-läkare som varit där i två år och har inget slutdatum. Verkade lite stel i början - men å andra sidan var väl jag det också MINST sagt... Hatar att sitta och svara på frågor bara "rakt av". Man vet inte om man förstått rätt, och dessutom är det så svårt att veta vad som tex är "symptom" och vad som är "ätmönster". I alla fall för mig. Så det blev en hel del ursäkter från min sida... kände mig ganska dum.

Hon frågade om det mesta, men bara ytligt. Ville helst ha korta raka svar, och det är jag ju skitdålig på. Har berättat allt nu i alla fall. Allt som jag hann med och blev tillfrågad om. Hon frågade vad jag ätit igår... frukost, fika, lunch, mellis, middag, kvällsfika........... Skämdes ihjäl när jag berättade... Slutade med att jag försökte sammanfatta det hela... Sa att det är en dröm för mig att kunna laga mat, äta en portion, och sedan är det bra. Tårarna började rinna... jag som bestämt mig för att inte gråta.

Hon sa att.. jag inte är ensam... Kändes skönt.. men sorgligt... Jag vet ju att fler har problem... men har aldrig hört det från någon ansikte mot ansikte...

När samtalet var över så berättade hon vad hon fick för tankar - ja, TANKAR, inga "order" eller vad hon ansåg sig "veta" (till skillnad från de flesta andra läkare på psyk...........)... Och.. hon rekommenderade i princip slutenvård i 1-2 mån..... till att börja med... Jag var lättad att hon tog mig på allvar... men.. visste inte att det var så illa........ Varför i helvete har ingen annan läkare tagit mig på allvar tidigare???

Hon sa i alla fall att.... det finns hopp......... Då rann tårarna obehindrat över mina kinder.

Fick följa med henne till ett undersökningsrum... Pulsen steg... min t lämnade mig. Trodde att jag skulle spy av ångest. Hade redan sagt nej till att hon skulle lyssna på hjärta och lungor..... förklarade varför... Självklart hade min t glömt lappen som jag skrivit och som hon skulle ta med sig...... Kompromissade lite mer med läkaren i alla fall... så jag lät henne ta blodtrycket.... 100/70... Hon tog om det - precis som alla andra som kollat mitt BT.... för hon tyckte att det var lågt... jag hade ju halv panikångest dessutom........ Sa inte att mitt "rekord" ligger på 63/38.... vill ju inte skrämma ihjäl henne.........

Hon mätte mig.. och jag tänkte på stallet och sträckte på mig som aldrig förr... och ja... jag hade väl inte kroppsvikten jämnt fördelad mellan hälarna och tårna *host*.... så jag uppnådde den enorma längden på 158cm...

Vägning............ kombinerad med extrem takykardi..................... Fick ta av mig kläderna, för hon ville få så exakt vikt som möjligt.... Så där stod jag med mina sönderskurna och omplåstrade lår och arm..... i bh, trosor och strumpor....... Vågade faktiskt inte titta vad jag vägde... Frågade bara om det var över 50... men det var det inte.

Pratade allmänt en stund innan vi sa hejdå. Gav henne en kram, för hon var så himla empatisk, lugn och sansad. Hon skulle skriva att jag behövde träffa sjukgymnasten och sa att den kvinnan även är ätstörningsterapeut, så det skulle nog passa mig.... och jag höll såklart med. Det tog nog gissningsvis nästan 2 timmar att klara allt.. men nu är det mest "skräckinjagande" över.

Nästa vecka måste jag pallra mig iväg - med min t's utlovade sällskap - och lämna blodprover på kemlab....... Sen kommer jag få kallelse tillbaka till ÄS igen... så.. nu är jag väl "inne i systemet".........

Vet inte hur jag ska göra med behandlingen.... Förstår precis vad hon menar med att jag förmodligen skulle ha mest nytta av att vara på behandlingscentret.... men.. jag ska ju flytta....... och dessutom är det ju snart sommar....... Och mitt i allt vill jag ju komma igång, för tiden - och orken - bara rinner ut.

Gick och köpte en rullpizza när jag kom hem. Kröp ner i sängen. Har ätit och mår illa..... och känner mig dum som gjorde det... Vet inte hur jag ska orka existera med mat i magen............

Då var det dags. Vaknade från mitt slumrande och gick på toa. Sen kräktes jag. Allt svartnade och jag var helt förstörd, så jag låg och vilade där ett tag innan jag tog mig tillbaka till sängen. Galla. Bara galla. Och genom näsan också. Alltid både mun och näsa. Sen försvinner inte "smaken" och därför inte illamåendet heller. Kunde jag så skulle jag hålla för näsan för att det kanske skulla hjälpa, men eftersom att min kropp kollapsar så går inte det. Saliven bara rinner där jag hänger, kroppen är blytung, så kommer kväljningar tills dess att jag kräks och allt blir svart.

Ångesten inför idag är gigantisk. 4 timmar kvar innan det bär av. Om det nu gör det... Jag vet att det här är min enda chans, men det är så jävla jobbigt. Så fruktansvärt.

Fy fan. Måste borsta tänderna igen. Tvätta håret. Orkar inte duscha. Och min t's "jag vill att du äter något innan vi far"... det kommer aldrig att hända.

Förlåt mitt gnäll och äckel... Behöver ventilera det någonstans för jag orkar inte bära på det.

Halsen. Den är så trång. Tror att revbenen krymper så att lungorna mosas ihop.

Min t ska försöka ordna med bil imorgon. Kl 13 ska vi ses. Tror att hon inser att jag inte är i stånd att åka buss när jag är såhär... men så långt tänkte ju inte jag...

Kommer fan inte ta mig ur bilen. Kan man hålla läkarsamtal i en bil.......?

Kommer läkarkandidaten fram och ska hälsa och ta i hand så tuppar jag av. Det är år 2011, inte 1911........ Petar hon på mig för att hon inte fått höra att hon inte kan göra det så drar jag. Skiter i om de skickar polisen efter mig, då får jag dra ut i skogen. Man kan tro att man inte ska kunna bli inlagd för en sådan sak som är frivillig, men här kan vem som helst lägga in en människa med LPT med helt valfria anledningar. Allt är heeeeeelt ok. Gissa varför jag sitter i förrådet så ofta när jag mår extra dåligt.... jo, för att ingen ska hitta mig och kunna låsa in mig. Behöver bara se en jävla taxibil stå någonstans utanför och så kommer paniken, för jag tror att det är en polisbil. Precis som då. Fina "vänner" man haft som inte skyddar en mot lögner och förtal som får en inlåst......

Det är en av anledningarna till att det ska bli så skönt att flytta - inga bilar kommer stå utanför. Behöver inte sitta i förrådet mer *gråter*.............

Min t sa att hon vill att jag äter något innan vi far. Jovisst........ lycka till... Sa att jag har klarat allt annat utan att äta.. och då sa hon att hon varit orolig för mig de gångerna. Men kan köper inte det........ I så fall skulle hon aldrig ha lämnat mig med full panikångest på anestesin bara för att springa och köpa sitt älskade kaffe............

Sover i pyjamas med linne-överdel.. för att inte känna att jag stryps.... men det gör jag ändå..........

Nu ska jag se på skräckfilm........ kommer aldrig kunna sova inatt i alla fall, utan det är bäst att bara försöka fördriva tiden........

Terapin gick... ok. Pladdrade om allt möjligt. Min t blev jätteorolig över ärren på låren och att det har gått hål. Det har ju gått så lång tid sedan operationerna.

Berättade om ridskolan igår. Min rädsla att komma till stallet och A inte är där längre. Att han har fått somna in. Då vet jag inte vad jag gör. Behöver få säga hejdå och tala om hur mycket jag älskar honom. Och skulle S säljas... ja.. ...mår illa av tanken.....

Vi stämde av inför imorgon... min t ska följa med mig. Kl 13:30 smäller det... Men som det känns nu så klarar jag inte av det. Orkar inte. Kan inte. Ångesten bara växer. En helt okänd läkarkandidat ska genom några frågor sätta en (eller flera) diagnos(er) på mig. En sak säger jag bara; hon RÖR MIG INTE. Inte så mycket som PETAR på mig. Då skriker jag rakt ut och bara drar därifrån.

Har sådan jävla ångest och är så rädd och skräckslagen så jag kan inte andas. Får inte luft. Sitta där med en vilt främmande människa som bara är några år äldre än jag, och svara på "ätmönster", "fett-fobi", kräkningar, träning............. osv. Mår så jävla dåligt så jag skriker nästan redan nu.

Panikångesten är på väg. Känt det länge. Men jag försöker uthärda. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag inte vill behöva stoppa i mig tabletter...

Min t säger att de är vana vid sådana här situationer på den enheten - det är ju därför de finns. Men det hjälper ju inte mig. Jag är inte van. Har gömt det här i 15 år. Tjatat om att kanske börja få hjälp i x antal år, men ingen läkare har tagit mig på allvar förrän nu. Sen har jag inte direkt drivit på frågan heller, för det är så jävla jobbigt. Särskilt när man har läkare som bara skiter i det. Man sitter där och vänder ut och in på sig för än den ena och än den andra... utplånar sig själv för att få hjälp.. och så bara skiter de i det... Skriver inte ens ner det i journalen. Allt annat finns med - plus lika många lögner och rena påhitt - men inte det jag berättat. Vet inte vad som hade hänt om jag inte fått behålla min nuvarande ängel. Jag hade aldrig orkat överleva ens såhär länge utan henne.

Jag vet inte vad hon tycker om mig egentligen, för hon säger hela tiden att jag inte behöver tacka henne och särskilt inte för att hon inte skäller ut mig eller blir arg om jag visar att jag mår dåligt. Men det är så jag har haft det förut... läkarna har skällt ut mig eller straffat mig på annat sätt om jag inte "spelat normal". Visst, det finns undantag, men ingen av dem har varit MIN läkare.

Och nu har ju min läkare "valt" mig. Ja, det har hon. Och hon är uppbackad av sin handledare som är överläkare och medicinskt ledningsansvarig. Så nu blir det såhär. PUNKT. Så om ingen av oss dör eller om jag förstör det, så kommer hon att stanna hos mig. För att hon VILL. För att hon förstår hur jävla illa jag blivit bemött och behandlad tidigare. Hon tror på vad jag och min t säger. Hennes handledare har dessutom SETT det hända (precis som halva kliniken, men eftersom de är med i klubben för inbördes beundran så är ju allt alltid patientens fel).

Fy fan jag kvävs.....

...........och det kliar så jag blir vansinnig....... SLUTA NÅGON JÄVLA GÅNG!!!   

Såg det här igår... och tycker att det är hur häftigt som helst... Där ligger man i lä......!

Är så jävla skräckslagen inför imorgon så jag mår illa. Och när jag mår illa så får jag bara ännu mer ångest. Mer ångest, mer illamående - osv...

Hade tänkt försöka hålla mig sysselsatt för att överleva dagen, men jag vet inte om jag klarar det. Kommer gå åt mycket lugnande bara för att kunna andas.

Finns inga ord..... vill bara skrika............

Varit i stallet.. Fick såklart välja häst... och jag KAN INTE det. Alla har ju sin personlighet. Så står S där vid boxdörren... öronen rakt framåt.. lyssnade och tog in hela mig.... underläppen hängde..... Såg ut som att han bad mig förbarma sig över honom......... Och jag klarar inte att han blir "vald sist" varje gång... Det är inte rätt... Han är inte fel, det är vi, ryttarna, som tillåter honom att göra så - och då lär han sig att det är "ok". Det måste ju vara så med de allra flesta ridskolehästar - ALLA gör ju fel i början. Så hästarna måste ju lära om och lära rätt - om och om igen. Och det är inte ju inte hästarnas fel.

I alla fall.... Det gick ok i början, han lyssnade på mig och var fokuserad. Sen blev det "trafikstockning" när den äldre kvinnan inte lyckades mana på sin häst, H, och det hade jag inte räknat med. Eftersom vi red på  stor volt så blev det ju stopp och S närmade sig H. K ropade att kvinnan skulle mana på och använda skänklarna, men hon rörde sig inte ur fläcken. Jag svängde, men det var för sent. Och vad gör S då - jo, han biter H i rumpan....... Jag blev pissförbannad. Man biter inte någon i röven! Som tur var så hände ingenting, men det hade kunnat gå åt helvete för både hästar och ryttare....... Efter att det hade hänt, dvs han kom nära en annan häst, så flippade han ur som vanligt. Vid varje övergång till trav från skritt så bockade han. Till slut gjorde jag inget annat än att försöka korrigera. Fick tipset att lägga tyglarna i brygga, och på det sättet kunde jag trava med honom lite. Märkligt att en sådan manöver kan göra ryttaren så stark..! Lyckades att sitta ner i trav ett par steg och kände "gunget"- på RÄTT SÄTT. Och nu när jag vet hur det ska kännas och hur man ska tänka... så tror jag att det kan fungera en dag..............

Till slut sa K att jag skulle sitta av så skulle hon rida en stund. Han försökte bocka för henne också i övergångarna. Men hon "sade ifrån" på lagom hårt sätt, vilket jag inte visste hur det ska vara, så han kom aldrig ner till marken med skallen. Sen fick jag provrida igen och när jag är mer bestämd så går det såklart mycket bättre. Jag har bara så svårt att dra i tyglarna. Vill inte göra hästen illa. När jag svänger använder jag i 99 fall av 100 bara skänklarna. Så feg är jag. De andra drar i tyglarna som om det vore en ratt...

K sa att... jag "valde fel häst"....... men jag sa att jag är en för dålig ryttare - inget annat... Förstår vad hon menar.. att han behöver en fastare hand.... men.. det är ju inte hans fel...... det är mitt fel som vill och försöker mig på saker som jag inte kan.....

Har i alla fall lärt mig massor... Känner att hästen kan leva om bäst han vill... jag står pall för det mesta. Tänker inte längre på att han ska bocka och att jag ska följa med honom över halsen. Kontroll. Det är ett bra ord. Jag har så pass stor kontroll att jag förstår vad som är bra och inte, och kan reda ut en hel del situationer. Att lägga tyglarna i brygga byggde upp mitt självförtroende i sadeln, så därför kunde jag släppa allt och bara vara - och sitta ner i trav.

Måste bara tillägga att S garanterat har snubblat över 20ggr på de knappa 45 min vi rider. DET skrämmer mig, för det kan jag inte förutse. Helt plötsligt snubblar han bara till och det ser ut som att han ska gå omkull. Kan se framför mig hur benpiporna sticker ut och hur han skriker av smärta....... panik i ögonen........ Usch.. Bättre att han kastar av mig. Jag klarar inte om han går omkull och gör sig illa. Jag gör bara inte det. På det sättet är det ganska "omskakande" att rida honom. Han snubblar på ridbanan som är av natursand/grus, han snubblar på asfalt.... han snubblar på allt.

När vi var klara så borstade jag av honom ordentligt, för han fäller så himla mycket. Var bara jag som kratsade hovarna, men jag kände att det behövdes... tittade och det satt som cement. Så fick han ett äpple som belöning. På boxgolvet såklart - inte ur handen. P går att ge ur handen för han är så klok och lugn, men det är bara dumt att ge de andra ur handen eftersom en av hästarna kommer från en människa som alltid gick runt med godis i fickorna och det fick hästen att bli riktigt jävla besvärlig...

Fick borsta A efter lektionen. Det var välkommet, för han hade rullat sig i leran i hans lilla hage. Jag tyckte inte att det såg så illa ut, men det var den fina halvan... den andra var mer lera än päls.......... Tog mig nog runt 40 min att få bort så mycket av leran som jag kunde. Luften i stallet virvlade av lerpartiklar och jag hostade. Kändes som att tugga på grus när jag rörde tänderna. Men han blev i alla fall fin. Borstade honom rejält och ryktade så gott det gick. Hittade ingen gummi.. eeh... "gummiskrapa"..??? Annars hade jag använt den.. då hade han fått lite massage på köpet också. Redde  ut tovorna i hans man och så mycket jag orkade och kunde av de i svansen. Han har stått mot väggen och "mosat" svansroten när han stod på boxvila, så svansen är "helfrizzig" längst upp.... Avslutade med att fläta en del av svansen... Bara för att han kommer att avlivas en dag pga skadan så betyder ju inte det att han inte får känna sig/vara lite "fin".

Hela jag var täckt i lera när jag var klar. Luften var dimmig. Kom hem och snöt mig, för jag misstänkte att jag andats in en hel del "partiklar", och trots att jag inte är förkyld så kan jag säga att det som kom var kolsvart. Drog fingret över pannan och tittade... svart. Tycker det är kul att få smutsa ner sig lite. Känns lite "märkvärdigt" när man bor i en stad... Skönt att få göra något med händerna. Något som är viktigt. Något som spelar roll.

Lantlollan i mig kommer aldrig att försvinna!

Fick inte tillbaka min hjälm, vantar och huva. Mannen som tog fel ringde återbud, men han visste i alla fall om att det var mina saker. Hoppas att han dyker upp nästa vecka... Hjälmen jag lånar i stallet går så långt ner på mitt huvud att öronen viks ut längst upp... så jag får stoppa in dem för att det inte ska kännas så konstigt.....

Är glad att jag tog mig dit. Känns skönt att ha fått släppa allt för en stund. Det är också skönt att få slappna av.. men det är lite dubbelt, eftersom det gör så jävla ont när nacke och axlar trillar ner.......

Verkar som att fler har en jobbig dag och/eller kväll..... Skulle vilja skriva att det skär i hjärtat.. men sanningen är att jag inte orkar känna det just nu...... Är bara ledsen för deras skull...

Hoppas att C har börjat ta tag i läkarbytet... för det här går inte längre.... Vill inte att hon skadar sig eller gör något annat dumt...... Jag vet, hon är så trött så hon behöver hjälp med att klara det.... men saken är den att det finns ingen...... Hon är i samma sits som jag varit x antal ggr...... och jag kan bara hoppas på att hon gör något åt det...... trots att det betyder att hon måste utplåna sig själv........... Ska hon överleva så måste hon.... men jag vet inte om hon förstår det... om hon tar det på allvar...........

.

.

............och just nu kliar ärren så in i helvete så jag dör........... och jag får inte klia...........

det HAR gått hål på ena ärret

ser det när jag tittar på kompressen

satans jävla helvete

det var det operationsärr som var minst och "finast"

hur fan kan det bli såhär ett halvår efter operation

måste vara något fel på mig

stort fel

kanske börjar kroppen verkligen ta stryk av mina matproblem

om de ska ta blodprover till ÄS så kommer det blinka rött på hela jävla skärmen

och så kommer det en massa folk rusandes och kapar av en arm, gör en magnetröntgen, och gud vet vad

samma rädsla som inför blodproverna när jag var inlagd

samma panik och "katastroftankar"

skit

SKIIIIIIT!!