Bara för att jag var på ätstörningsenheten på EFTERMIDDAGEN i fredags, och för att det är röd dag nu på fredag, så får jag ingen som helst stöttning av dem förrän EFTER att min t kommit hem från sin semester..! De har nämligen sina fina möten på just FREDAGARNA, vilket innebär att jag preciiis missade det. Så nu har jag INGEN och INGET i TVÅ HELA JÄVLA VECKOR! Grät bara hos min t. Finns inget att säga. Hon pratar om "val". Jag spyr på henne när hon säger så - det är fan inget jävla val!! Men jag vet, hon förstår inte för hon har aldrig varit i en sådan här sits.

Människor kan slå mig så mycket de vill - jag står bara stadigare och stadigare och skrattar dem rakt upp i ansiktet för att de tror att jag inte är van och kan ta det. De kan våldta mig och rättfärdiga det hur mycket de vill - jag kommer visa världen sanningen en dag och då är det de som får skämmas. De kan få mig att gråta oändliga tårar - och jag bara dränker dem i haven som bildas. Jag får ta emot skällsord och hotelser - men min röst blir bara starkare,  överröstar all världens flygplan, och min tunga klyver dem på mitten den dag jag öppnar munnen. De kan skratta mig rakt upp i ansiktet och spotta på hela min person - jag dödar dem med bara min blick, snabbare än de kan förstå. Ju mer de jävlas, desto jävligare blir det för dem. Hämnden ÄR ljuv. Förstör för mig, så ska ni få se på fan! Ju mer ni saboterar och raserar, desto starkare blir jag. Och jag blir bara än mer säker på att jag kommer lyckas med mina mål. Jag tar inte er skit, jag ger ingen skit - offentligt - utan jag står bara här och ser liten och mystisk ut, tills den dag då det är min tur att visa vad jag går för. Och jag kommer bära huvudet högt, till skillnad från er, era jävla blodutsugare och mördare till sjukvård! Så som man behandlar andra blir man behandlad själv. Många borde tänka på det innan de förstör något för en hjälpsökande och utsatt. Jag kommer alltid längta efter den dag när jag inte är i "beroendeställning" till er, era jävlar. För då är jag en person, en människa, igen. Och kommer ni då till mig när ni söker hjälp - ja, då kommer ni minnas mig och vad ni gjort, var så säkra! Jag kommer behandla er precis som alla andra, med värdighet, respekt, empati, men innerst inne kommer ni känna mitt hat koka och min vrede spruta likt en vulkan. Då, när ni ser mig i ögonen där ni ligger i sjuksängen, kommer ni att få känna på ångest. Och ni kommer ständigt undra om jag kommer hämnas, om jag inte tar hand om er som jag tar hand om andra människor. Jag vet att jag inte kommer göra någon skillnad, för mig räcker det att se er oro och känna era tankar och funderingar.

Om jag överlever så jävlar... en dag ska jag bli någon. Jag ska allt visa er, era jävla fega bödlar! Lev lääänge så att vi ses. Jag ser fram emot det.

Känns som att allt bara går i en cirkel. Enda skillnaden är att "temperaturen skruvas upp" mer och mer för varje varv. Den ständiga frågan - klarar jag det här varvet också? Orkar jag?

Förra veckan kastades det in ett första möte med ätstörningsenheten och så en helg ovanpå det. Den här veckan är sista veckan min t jobbar på 2½ veckor, någon måste följa med mig så att de prover som ska tas blir tagna, ska träffa läkaren idag på em. Snart måste jag börja packa mer på allvar också. Hur orkar man? Samtidigt som man väntar på livsomvälvande besked från ätstörningsenheten.

Tycker att Tilda beskrev den kommande veckan bra när jag gick på toa för en stund sedan; hon tittade på mig som att "jaha, där är HON igen", och så satte hon sig och putsade sig i rumpan..........

Dags att sätta lite fart... Borsta tänder, hitta kläder... gå till min t.

ANDAS.......

Ligger i soffan framför tv:n. Astrid har surat hela dagen, men hon blev lite mer mottaglig för mina ursäkter när hon fick ligga på min mage. Helst av allt ska hon ligga med huvudet på min axel som en bebis. Då är inte en enda muskel i hennes kropp spänd. Hon halvhänger där och bara njuter.

Har packat två lådor till. "Blandat" - skitkul att packa upp sen när man inte vet vad det är... Huvudsaken är i alla fall att jag kommer härifrån. Resten är skit samma.

Var duktig och gick med återvinningen, så nu är det slut på inavlade filkartonger och blisterförpackningar.

Ångesten, oron och skräcken gör mig helt paralyserad. Bara ligger här. Tyst. Ensam. Rädd.

Har återvinning som jag måste gå med. Ska göra det. Bara jag hinner hämta mig lite och medicinen hinner verka. Astrid är sur på mig. Jag umgicks inte tillräckligt med henne igår - när jag låg och sov. Tilda ligger på sitt lilla hus och "ser ut över nejderna".

Tog sömntabletter inatt för att försöka sova lite ändå. Gick inte särskilt "bra"... Allra helst inte när jag tänkte lyssna på ljudbok, men min MP3-spelare dog. Den sitter på laddning nu i alla fall.

Är helt paralyserad. Av frågor, funderingar. Vad händer nu? Kommer det en remiss för provtagning? Sen då? Ska inget hända innan påsk när min t är borta i TVÅ veckor? Får prata med min t imorgon. Har läkartid då också, men på em. Så det blir ingen tid att direkt "göra något" däremellan. Sen lär jag ju vara halvdöd när allt är över...

Är så mycket som jag borde göra. Fortsätta packa inför flytten tex. All ångest bara öser över mig. Står överallt att rekordmånga sökt utbildningar på universitet och högskolor. Och om inte cp-regeringen ändrar sitt "meritsystem" så att även vi som tagit studenten tidigare kan få räkna med meritpoäng, så är det min enda chans att börja plugga nästa höst. Klarar jag det inte då så blir det ingenting av mig. INGENTING.

........vaddå press.............................   

Jag somnade. Tog Atarax och Stesolid och höll ändå på att gå sönder. Men jag antar att jag är så tålig att de verkligen måste nå maxeffekt för att ha någon effekt alls. Visst, jag skulle kunna ta mer än EN Stesolid, men jag försöker som sagt låta bli benso och annat beroendeframkallande så mycket som möjligt.

Så... nu har jag sovit min nattsömn. Jippi. Verkligen jippi. Vaknade av att Astrid smällde med baktassarna - hon krävde att få sin kvällsmorot. Hon är fan inte klok i huvudet... eller FÖR klok i huvudet.....

Har drömt. Inga mardrömmar. Det var länge sedan. Drömde om hästar, bäer, höns, hund... Maries gård (jag vet vännen, jag har ingen aning om hur det ser ut men i drömmen var det helt underbart). Kunde känna i marken hur unghästarna dundrade förbi. Hur jag satt och pratade med bäerna. Humlan som följde med oss var vi än gick. Helge som lekte ögontjänare i hagen...

Tror att jag tänker så mycket på det.. hur det går... är.. och vem vill inte flytta till Norge.

Förlåt, jag är knäpp. Men jag vet i alla fall om det!

Frågan är - vad gör jag nu. Den här natten. Och hur kommer morgondagen att bli. Det här var verkligen ingenting jag räknat med, trots att jag knappt sovit på hela veckan. Kanske ska vara vaken inatt och se till så att jag är vaken hela dagen imorgon. Då borde jag kunna somna på kvällen/natten... Kanske...

gråter

Min fläskkropp fattar inte att man ska sova på nätterna. Är helt slut på eftermiddagarna, men då kan man ju inte sova. Vill inte vända på dygnet. Men som det är nu så sover jag varken på nätterna eller dagarna. Förut var det nog inför besöket på ÄS igår. Inatt har det nog berott på att jag har mycket att fundera på efter besöket. Och allt kring att vara medberoende och hur man ska hantera det. Hur hjälper man någon som inte orkar be om hjälp och som blir mosad av dagens samhälle, av alla blåblodiga skenheliga idioters politik som säger att du inte är något värd om du är sjuk. "Det ska löna sig att arbeta" - visst, det är väl självklart. Men man ska fan inte DÖ om man råkar bli sjuk. Socialförsäkring... Försäkringskassa..... De finns där för de som blir sjuka eller på annat sätt behöver stöd.... eeeehh.. NEJ! De finns där för att SÄTTA DIT OCH MOSA de som REDAN LIGGER - nu för tiden! De värderingar och det stöd som man kunde få av samhället när jag växte upp finns inte längre. Nu är det var och en för sig.

Nu räcker det med politik.... blir så jävla förbannad och det är inte nödvändigt.. bara dumt.

Ärren kliar så jag håller på att bli vansinnig. Känns som att det inte är långt kvar tills jag skriker rakt ut. Vad fan är det för fel på mig. Det ska inte vara såhär. Å andra sidan - det är mycket som inte ska vara såhär.......

Nu ska jag se på film och stoppa i mig lite lugnande som frukost/lunch...... Ångesten klöser sönder mig inifrån... och på utsidan så "är" jag bara.......

...........hatar min kropp..... den är fan inte min........ så varför ska jag dras med den....................

Jag håller på att gå under själv, men ändå ska jag göra allt åt andra. Har återgått till känslan av att "om jag inte gör det här så kommer den här människan att dö". Oavsett hur jävla korkade handlingar det handlar om. Allt bara snurrar. Men det är ju mitt eget fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser, och att inte erbjuda mig att göra precis allt. Särskilt när det ändå inte är till någon nytta. Det kostar bara en massa för mig, och så blir jag ledsen när det visar sig att all min möda har varit helt i onödan. Men hur ska man värna om de som inte kan be om hjälp? Jag kan inte och jag hade dött om ingen erbjudit sig att hjälpa. Bär jag ansvaret för någons liv om jag inte gör det mitt hjärta tycker, men förnuftet säger nej. Kan ju knappast skita i folk som jag bryr mig om. Vetefan hur man ska tänka och göra...

(handlar inte om någon som läser här)

Ska maila och fråga ÄS vad de har för olika möjligheter och var de finns någonstans. När jag har flyttat så kommer jag bo ganska nära deras verksamhet - mycket närmre dit än till stan och psykhuset (tack och lov).

Hatar verkligen helger. All skit står still och hela världen ska vara ledig och alla ska vara så lyckliga. Blir det solsken så måste alla par gå och hålla handen och pussa på varandra. Det ska ätas glass, strips, inhandlas "moderiktiga vårkläder" (vilket ändå är för sent nu, eftersom klädkedjorna styrs av södra Sverige, och där är det snart sommar............)

Samma skit med skor; "vårens nyheter!!" och så är det 30cm snö kvar. Vem fan tänker på att köpa "sandaletter" då.

Känns som jag håller på att dö. Allt är bara ännu grötigare efter idag.