Hade en ganska jobbig kväll igår. Men det redde ut sig till slut. Det är inte alltid som man krisar ihop samtidigt som en vän, men så blev det igår. En hel del sms:ande. Massa tankar. Känslan av att inte vara ensam - trots allt. Tror att jag somnade efter kl 3, och jag hoppas att jag inte var den enda som gjorde det... Vi kunde le lite åt det hela då, så det kändes bra. Vi konstaterade på att jag jobbar på att få hennes psykolog att flytta hit... och att hon sedan ska inse att hon ska flytta hit också... och vips så är vi inte så långt bort ifrån varandra - av ren slump, naturligtvis......   

Vad ska man göra när man är helt maktlös. När man inte kan hjälpa en människa som man känner hålla på att falla sönder. När man känner igen sig själv så mycket; spela teater inför andra och se hur ens värld går under med ett påklistrat leende.... Jag vet hur det är. Vet hur trasig man kan bli. Och jag vet att man inte kan göra på något annat sätt, trots att jag själv varit där. Det får mig att känna mig värdelös. Efter att själv ha drunknat och lärt mig simma för sent, så kan jag ändå inte hjälpa någon annan som håller på att drunkna. Jag vet inte hur jag överlevde. Kanske för att jag nästan inte gjorde det... och kanske vet jag därför inte hur man gör....? Ja, jag vet inte.

Alla bor så jävla långt bort. Eller så är det jag som bor långt bort. Sak samma, det är långt i alla fall. Och det gör så ont att man inte kan ge den där kramen som man bara kan skriva, eller hålla den där handen som man vet behöver hållas just då. Att ha någon att andas tillsammans med. Gråta, skratta. Någon som förstår och som accepterar en för den man är - trots det bagage man har. Eller kanske snarare för ATT man har det bagage man har.

Min t har svarat på mina snurriga mail. Tror att hon förstår var jag är på väg och det gör henne glad. Önskar bara att jag också kunde glädjas. Men jag är för rädd för det. Alldeles för rädd.

Det är som att ryckas ur den mörka värld utan dörrar där man spenderat hela sitt liv i, och komma till en ny plats med dörrar där ljuset silar in. Vågar man öppna en dörr. Eller är det bättre att man sitter där och drömmer sig bortom dörrarna istället för att öppna dem och riskera besvikelse, förödelse och livsfara...

Jag har alltid sagt att min största rädsla är att gå genom det här helveteslivet för att sedan upptäcka att det hade varit bättre och mer smärtfritt att ta sitt liv i 20-års åldern. Men nu börjar jag bli rädd för att missa någonting. Tror aldrig att den största rädslan kommer att försvinna eller att någon annan rädsla kommer att bli större. Men det skrämmer mig att det kommer "positiva rädslor"...

På något sätt har jag förändrats. Ridterapin gjorde sitt - helt klart. Men ärligt talat så hjälper den nya medicinen också, i kombination med den övriga. Att veta att man inte skakar ihjäl sig pga social fobi gör mig mer självsäker, och då blir hela jag lugnare. Jag KAN betala med kort i en kortläsare utan att använda båda händer nu. Precis som alla andra.

.........och nu har jag skrivit alldeles för mycket positivt så nu måste jag sluta för jag får så stark ångest........................

lämnade rakbladet till min t

storgrät och på snudd till panikade

hon tyckte att det var bra gjort och att jag hanterat det hela på ett bra sätt

önskar att jag själv kunde känna samma sak.......

pratade om det; hur saknaden och längtan har förändrats

kom in på framtiden

nästa fredag då hon ska följa mig till ÄS

och att jag har en plats på ssk-programmet ht 2012

jag kan bli så arg på henne

så jävla arg

för hon ger mig hopp

börjar väcka en livsgnista i mig

jag har aldrig haft någon sådan förut

jag har bara varit som en robot

bara kört på och delat på förnuft och känsla med en oövervinnerlig mur

och så nu börjar saker rinna över åt vardera håll

och jag kan inte hantera det!!!!

ärligt talat - är det inte bara i sagor som drömmar blir sanna???

saknar jag sjukdomsinsikt nu helt plötsligt som börjar fundera på om drömmar kan bli sanna?

kommer jag ha en chans att börja plugga nästa höst?? finns det en teoretisk möjlighet att det kan bli så?????

min hjärna exploderar

det enda jag känner till är döden

döden och lidande

det är trygghet för mig

det här nya skrämmer skiten ur mig - milt uttryckt

har jag fått en chans nu???? en chans till ett liv??

men vad fan händer om det misslyckas - jag har allt att förlora

så länge man har en dröm kan man drömma

när drömmen går i kras så kommer den aldrig åter

är det då inte bättre att leva med den ömtåliga bubblan, istället för att räcka sig efter den och den spricker sönder?

det här är förjävligt

vet att det låter helt jävla dumt och idiotiskt

men TÄNK OM

ssk-programmet

jobb

träffa någon

familj

liten gård/hus

hund, häst(ar), några grisar, får...

amorteringar, vänskap, gräl, lycka, diskussioner, ömhet, osämja, kärlek......

ett liv..............

men risken är så stor att allt går sönder

på en enda sekund kan allt spricka

och vara förstört för alltid

Slängde jeansen på tvätt. Rotade i garderoben efter ett annat par. Provade mitt favoritpar som jag hade för länge sen, strl 170, men de satt så löst över låren att jag bytte. Provade mina 164:or........ och de är lagom!

De enda jeans jag någonsin ägt som jag INTE har behövt sy av på längden!

YES!!!   

.........men jag vet... det är fel..... för det är ätstörningen som är glad........ men... jag ÄR ju liten...... så vad är det för fel med att inte vilja vara fet då..............

kopierade det jag skrivit på bloggen och skickade till min t precis innan jag stängde ner för igår........ hon har svarat.... och hon tycker att jag ska ta med mig rakbladet så tar hon hand om det.......

skäms ihjäl........

men hon skriver att jag ju kommit långt och att det är positivt ändå... för jag har ju inte gjort något dumt... och talar om... ber om hjälp...

har just duschat.......... de flesta anser väl säkert att det är skönt..... men för mig är det lika "skönt" som att tvätta en bil...... och att klä av sig.. stå där.... så blottad...... och tvåla in sig.......... har en stor mjuk tvättsvamp, men ändå......... och så håret...... men då kan jag i alla fall bara blunda..... slippa se.... och så vet jag att det snart är över.......... bara den äckliga handdukstorkningen kvar sen... men då ser jag inte mig själv....... ser inte ens på mig i spegeln när jag borstar håret......... visst, jag tittar så att benan blir någorlunda rak, men jag ser ingenting...........

tilda verkar trött....... ville inte äta igår kväll...... kanske i protest mot att hon inte fick någon morot som astrid.... men hon fick annat istället....... för att få henne äta pellets så brukar jag lägga lite godis överst i matskålen..... är hon hungrig så äter hon en hel del..... men annars käkar hon bara godisen........

igår gjorde hon inget.... så jag tog upp henne och lade henne på min mage och bara klappade och gosade med henne....... som vanligt är hon ju sååååå rädd så jag kände varenda klo...... sen började hon slappna av och så låg vi där och gosade.......... men till slut dög det inte.. jag klappade inte tillräckligt bra antar jag........ så den lilla damen började gräva på min mage och skulle skutta iväg någon helt annanstans...... då släppte jag in henne i buren igen, för samtidigt är hon astrids raka motsats och skulle, om hon behövde, kissa eller plutta på mig......... så det blir kortare tider med tilda än med astrid........ antar att tilda är mer som en "normal" kanin......... men samtidigt världens största dramaqueen..... "neeeej, det här gååååår inte!!! ack du grymma värld som tvingar mig att ligga här och få mina arma små klor stympade i skam!!!"...........

astrid är mer som att "jaha, måste man ligga såhär igen.... gud vad tråkigt.. men kör på så att det blir färdigt någon gång.... vi ska ju leka sen!"

.......och ja, jag vet.... när jag mår skit så skriver jag helt plötsligt en massa om djur...... jag vet inte varför, men det blir bara så...... är verkligen inget planerat.....

har så stark ångest idag.......... känns som att andas en tung gas..... benen är halvt bortdomnade....... är rädd...... rädd för allt............ och så trött.... så trött ända in i märgen............... för trött för att leva....... men för trött för att dö.... i alla fall just nu..........

nästa fredag..... då ska jag till ätstörningsenheten.................. livrädd....... vet inte vad som kommer hända....... om man får någon kontakt där... som man träffar och pratar med........... det enda jag vet är att det kommer bli matdagbok............. men det hjälper inte mig.... inte enbart det i alla fall.........

som om inte det var nog så har jag gått upp i vikt - igen..........

Vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska skriva.

Kan fortfarande känna hur vasst rakbladet var mot mina fingrar.

Förstår inte folk som skrattar åt eller tittar snett på de som skär sig när de försöker förklara att det är som en drog... Har aldrig tagit droger, men kan lätt tänka mig att det är samma sorts sug en narkoman känner.

Tror att min bästa chans är att försöka få med mig rakbladet till min t imorgon. Men... nu kom jag just på att vi nog har en eftermiddagstid då............ ofjlefjiffkjqåw¨qåwplasökdfgfnfjgn

hetsäta

Efter förra inlägget och en hel del stesolid så vill jag skriva något "kul". Hittade "min lilla rosa" när jag packade. Det är en liten anteckningsbok där jag och I skrev upp olika citat från föreläsningarna. Jag vet inte hur mycket en "oinvigd" förstår av det (en del fattar jag inte själv längre...).

• "Det mesta av ert DNA är skräp, och det säger jag inte BARA för att ni är studenter" - eehhh.... tack..?
• "Det kan vara både plussitivt och negativt" - undrar vad karlns svenskabetyg var...
• "En liten Kalle Anka-modell som man kan använda" - studier på hög universitetsnivå.......
• "Vi suga den häl pe" - en del föreläsare borde kanske inte undervisa i matematik...
• "Den uppmätta fluorescensintensiteten avklingar exponentiellt" - varför inte göra något lätt svårt............
• "Allt är frid och Freud" - ingen kommentar...
• "Den ligger och nosar på en karbokatjon" - aha.. det är så det går till.....
• "Vi mediterar över reaktionsbetingelserna" - jaha, börjar vi nu eller.....?
• "Ett antal labb har försvunnit spårlöst pga litiumaluminiumhydrid" - med andra ord var vi väl duktiga när vi labbade med det, eftersom byggnaden står kvar...........
• "Man kan hamna i kromatografiträsket" - vem kunde ana att gaskromatograferna hade ett eget geografiskt område...
• "Molekyler som Gud glömt göra" - ok... men kommer de på tentan....?
• "Då börjar molekylerna må illa och faller sönder" - inte konstigt att man vill plugga till ssk så man kan ta hand om stackarna.........
• "Regel nr 1: Skriv av facit" - man har pluggat för länge helt enkelt..
• "- Var fan kommer alla kineser ifrån??? - Eeeeh... Kina...?" - vissa geografiska problem efter uppstår efter att ha varit fängslade på organlabbet i två veckor......
• "Ellipsoid - spettgrillad limpa/gigantiskt pinnbröd" - jag hade fått nog av att sitta och räkna i sjuhundrafentioelva dimensioner inför en urkass föreläsare som varken kunde prata, skriva eller rita.........
• "Allting går åt helvete förr eller senare. Det är termodynamikens andra lag." - japp, det är vetenskapligt bevisat!
• "Thorbjörn Fälldins pippa" - afrikansk tolkning av.... ja.. vad..??
• "De har  misslyckats med sina betäckningar" - sitter vi på rätt föreläsning för den här kursen egentligen......??
• "Biologer och annat löst folk" - ännu ett bevis för den ofantligt seriösa undervisning som bedrivs på universitet... och hur teknologföreläsare ser på andra än teknologer.......
• "- Är det någon som vet vad jonatmosfär är? - Fem." - samma föreläsare som ovan som lyckades få ett svar av en spyless teknolog.......
• "Kraschkurs i strömninglära" - känns ju lyckat att få höra på kursintroduktionen................
• "Ska vi ta ett exempel...?" Jag viskade till min kursare "Ja, eller så kör vi upp det i arslet och ser vad som händer!" - hög nivå, jag vet...
• "Eitch uphight to minus one" - exempel på vanligt förekommande språkproblem när en icke-engelsktalade svensk håller en kurs på engelska........
• Skrivet på en whiteboard i en föreläsningssal: "Försök att lyfta på fötterna när ni går. Svarta märken på golvet är svåra att få bort. /Tack" Svar från en teknisk fysiker: "Brukare av denna sal är inte vana att röra på sig. De har därför tappat motorik och muskelstyrka nog att lyfta på fötterna." - svar på tal!
• "Visst fan, det är ju Lucia imorgon! Ni vill kanske sluta tidigt om ni ska gå ut å kröka!" - och det här har man lånat dyra pengar från CSN för att få höra.........
• "Då måste vi lösa om hela den här skiten va?" - samma som ovan där det otroliga engagemanget och pedagogiken bara flödar, och trots det så blev hela "skiten" fel.........
• "...å så tar vi inversen av hela tjosanet" - också samma som ovan... jippi vilken bra kurs...........
• "Ah fan!! Jävla marken då!!!" - gissa... samma som ovan.........

Tänk om man kunde få studera något seriöst.... och något som man kan ha NYTTA av.........

.........och så sköljer ångesten över mig igen.................. LÄMNA MIG IFRED!!! BARA LÄMNA MIG IFRED!!

gick igenom hurtsen till mitt skrivbord

var tvungen att göra det och sortera, för det var så rörigt att alla lådor inte gick att stänga

satt där och sorterade pennor

lite nostalgiskt; är ju så länge sedan jag pluggade

så fick jag syn på ett litet vitt papper

pulsen steg

såg precis ut som de "papper" som rakbladen förvaras i

men jag har ju rensat ut alla

alla rakblad och alla tabletter och skit

plockar upp det vita pappret

tänker att det måste vara en "kom ihåg"-lapp som ramlat ner och försvinnit

men det var hårt

mer och mer panik

vek upp pappret

och där var det

ett rakblad

ett splitter nytt rakblad

kände på det med fingrarna

vasst

vasst och skönt

fick panikångest och slängde ner det i lådan igen

tog stesolid och rusade därifrån

kan inte kasta det

klarar inte det

jag trodde i min dumhet att det här var över nu

det har gått över två år, två och ett halvt ungefär - tror jag

jag har alltid vetat att jag kommer känna suget

men jag trodde att jag kunde hantera det bättre än såhär

rakbladet skriker på mig

ropar från den stängda lådan i sovrummet

kan KÄNNA hur jag tar ur det ur det vita pappret

hur det känns i fingrarna att hålla i det

och pressa det mot huden och dra

kan känna lyckoruset

djupandningen som kommer av sig själv då

avslappningen

friden

blodet som rinner

det renar mig

släpper ut smutsen och allt jobbigt

saknar rakbladen som fan

jag visste inte det

längtan har jag ständigt

men inte saknaden på samma sätt

i och med ridterapin försvann behovet

nu är den slut för alltid

och jag kan inte hantera ett jävla rakblad i en låda

vad gör jag nu.......???

kan inte berätta för min t

hon tror att jag kommit så långt

det trodde jag ju själv

MEN DET SLITER OCH DRAR I MIG SÅ IN I HELVETE

SE HUDEN DELA PÅ SIG

KÄNSLAN AV ATT SKAPA EN RAVIN

STÖRRE OCH STÖRRE, DJUPARE OCH DJUPARE

OCH DEN RÖDA FLODEN SOM BARA BLIR STÖRRE

FLYTER MED MER KRAFT ÄN EN FORS

skär jag mig nu så skär jag tills jag dör

så jag kan inte göra det

jag vill

gudarna ska veta att jag vill

och ändå vill jag inte

jag ska inte

men jag önskar att jag kunde ändå

förlåt

jag vet vad jag måste göra - trots allt

måste berätta för min t

göra som jag gjort så många gånger förut

droga ner mig, kasta mig över rakbladet och stoppa ner det i handvänskan

och så ge det till min t

gråta tills ansiktet är söndertrasat

har sovit så dåligt nu i en period

tog dubbel dos proppis i förrgår men sov ändå inte

gjorde samma sak igår - och inatt har jag sovit

hade blivit helt galen om jag inte fått någon sammanhängande sömn till slut

men det här innebär också att jag är ganska pigg idag - jämförelsevis

det i sin tur betyder att jag har en massa energi som blir till ångest och flashar

och börjar jag irra runt med framtidshopp också, ja då vetefan vad som händer

mina mål för dagen är att:

• inte hetsäta
• packa en eller två lådor till
• duscha
• överleva