Min t skrev att hon och den där chefstanten försökte "nå varandra". Jag sket i vilket för jag var så less och hade redan gett upp. Liksom, be MIG av alla att hålla på och ringa och söka en människa som är oanträffbar. Fint...

Medan jag höll på att packa till stallet så skrev min t till slut att hon fått tag på chefstanten, men att hon var tvungen att prata med mig om det innan imorgon bitti. Så hon skulle rina mig "om ungefär en timme". Upplyste henne då för tionde gången idag och hundrade gången totalt att jag har RIDSKOLA PÅ ONSDAGAR. Skrev som det var, att jag var på väg att packa och byta om för att ge mig iväg. Att jag inte skulle komma hem förrän runt kl 20. Då skriver hon att hon ska ringa mig hemifrån. Visst, jag känner mig "hedrad" att min t kan bry sig så pass att hon till och med kan ringa hemifrån en kväll. MEN - så tänker jag på vad den där jävla "överläkar-gurun" sa... att jag MANIPULERAR min stackars t till att göra saker som hon inte borde och som går utanför hennes arbetsområde. Så jag ville INTE att hon skulle ringa hemifrån (jag vet, man ska skita i vad sådana idioter säger, men vissa saker etsar sig fast ändå). Skrev att det vore bättre om hon kunde ringa INNAN jag for till stallet. För samtidigt började jag fundera på vad och hur mycket hon behövde prata med mig om..!

Och helt plötsligt ringer hon. Hon som var så upptagen..... Jag kunde knappt prata, viskade i luren. Ville inte att hon skulle höra hur jävla dåligt jag mådde och hur rädd jag var. Hon trodde att det berodde på att hon hade sitt fönster öppet, men jag vet bättre... Skit samma. Hon hade pratat med chefen på ÄS, och de "förstod vårt dilemma". Vårdpersonal säger alltid att de "förstår", det är ju som en reflex, så jag lägger inte så mycket vikt bakom de orden. I alla fall hade hon sagt till min t att hon skulle prata med de som hon ev trodde kunde träffa mig redan nästa vecka. En av dem verkade mer eller mindre ok med det och att de inte hunnit haft någon "rond med läkare". Den andra var mer tveksam. Anledningen till att min t behövde prata med mig var att... den som troligen kunde tänka sig att träffa mig redan nästa vecka.. är en man......... Och som om inte det vore nog så heter han samma sak som den där jävla "överläkar-gurun" (inte för att det spelar någon som helst roll - egentligen)....

Jag sa i alla fall som det var.... Att jag helst såg att jag fick den KANS som läkaren föreslagit, eftersom hon var både terapeut och sjukgymnast. Men att jag är totalt desperat, och alla män kan inte vara rötägg. Och kanske, kanske, skulle det vara nyttigt för mig med en manlig kontakt. Någon som blir någon slags "positiv förebild", så att jag inte bara har misshandlande och våldtäkter som refensram. Och jag sa att min närmsta vän som jag känt längst har en manlig psykolog som hon avgudar... så.. jag ger den här mannen en chans - om han vill. Min t blev så glad över min reaktion, för det var precis det hon hoppats på, att jag hörde hur hon nästan blev tårögd. Fick så dåligt samvete för vad jag skrivit till henne tidigare... men å andra sidan.. hon måste ju ta ansvar för sig själv... och skriver hon något så kan hon ju förvänta sig svar på tal - i alla fall när det gäller mig, och det vet hon mycket väl.

Hon ska prata med chefen kl 8 imorgon bitti, och så får jag besked när jag träffar henne kl 10. Är så slut att jag inte kan tänka, så just nu skiter jag i allt. Men det låter ju hoppfullt. Det är bara så tragikomiskt att man måste dra ut i krig för minsta lilla jävla skitsak. Inte undra på att människor är långtidssjukskrivna, sjukpensionärer eller tar livet av sig.

Sa hejdå till min t efter att ha tackat henne för all hjälp. Och så gick jag till bussen. Passade på att ladda busskortet - med pengar som jag inte har råd med. Så for jag ner på stan och gick på biblioteket. Hämtade ut 3 st gigantiska böcker; en atlas över människokroppen, en anatomi & fysiologi, och så en omvårdnadsbok (och ja, jag låtsas att min dröm kan bli sann.. jag klarar inte att läsa böckerna, men likt förbannat lånar jag dem gång på gång...). Gick runt lite på stan med min gigantiska ryggsäck. Märks att det är vår. Folk sitter på "samlingsplatsen och fikar, det spelar musik, och stämningen är sådär lugn och avslappnad. Ingen brådska, inget knuffade, inget jäktande, ingen som stirrar på utbytesstudenter eller människor som sitter i rullstol, och folk skiter i om de ser någon med shorts och t-shirt när det är tre plusgrader. Därför gillar jag den här stan - oftast. Köpte ett påskkort till K i stallet. Tyckte att det var lite roligt med en höna som hade randiga strumpor på sig och som låg och halvsov emot ett ägg.

På bussen mot stallet. Ryggsäcken vägde bly pga böckerna. Men skit samma det, tänkte jag. Klev av bussen och träffade K på gårdsplanen. Hon hade redan tagit in hästarna och gett dem mat. Fick reda på att vi bara skulle vara två elever idag, och att ingen från gruppen efter skulle komma. Fick tillbaka min ridhjälm och mina grejor. Var så skönt att det var just han och jag som var där. Han är liksom lite mer "normalt pratglad". Vi skulle passa på att öva att sitta ner i trav och att ge galopphjälper. Jag tänkte - överlycklig - att "idag blir det dagen då jag får galoppera". Tog gamle P, för jag känner honom bättre. Honom kan jag rida utan tyglar för han är liksom så "bastant" och trygg. Fick höra sjuhundrafemtioelva gånger att jag skulle korta tyglarna och LUTA MIG BAKÅT. Men jag var så jävla rädd att slita honom i munnen att det inte gick. Till slut frågade jag om jag fick släppa tyglarna och hålla mig i sadeln, och DÅ satt jag som klistrad i sittande trav. Dock blev det ingen galopp idag heller. Det går bara inte, och jag blir så JÄVLA FRUSTRERAD!! Tydligen var jag inte ensam om det.. men den andre eleven kunde i alla fall sätta H i galopp även om han studsade som en fjäder i sadeln. Det "roliga" med den förbannade jävla helvetes galopphjälpen är att JAG HAR SÅ JÄVLA KORTA BEN ATT JAG INTE NÅR ATT PETA HÄSTEN I SIDAN DÄR FRAMME!! Jag frågade K var fan jag tryckte - och OM jag tryckte överhuvudtaget, för jag känner inte det - och fick det FANTASTISKA SVARET ATT JAG GAV SKÄNKELHJÄLPEN PÅ SADELGJORDEN.....................

JIPPI......... Jag är så jävla bra..........

Hade i alla fall jätteKUL, trots att jag blev arg på mig själv. Så var det bara att hoppa av och gå in med hästarna i stallet. Den andre eleven frågade inte om jag ville ha skjuts och jag sa inget. Frågade K om jag fick borsta lillen, A, och det fick jag. Tänkte ta bussen hem, men utan att säga något om det. Men jag är ju dum i huvudet så jag pladdrade på om det, och fick höra att jag minsann kunde behöva en promenad i det fina vädret........ Ätstörningssidan av mig JUBLADE; här ska det brännas kalorier!! Samtidigt som jag var svimfärdig efter allt lugnande och medicinen mot social fobi. Den är lite jobbig, för den sänker mitt redan icke-befintliga blodtryck och sänker pulsen och saktar ner blodcirkulationen. Så jag förstod att det inte skulle bli lätt att GÅ hem. När jag borstade lillen upptäckte jag att ena skon satt helt lös. Hade tur och haffade K's man och talade om det för honom, och han ordnade det på fläcken och tackade mig flera gånger för att jag sett det. Han ska sko om hästarna i helgen, men det är ju aldrig bra att en häst går med en dinglande sko. Särskilt inte när han är halt och har ringsko på andra hoven fram. Samlade ihop utfodringshinkarna. Tycker att det är så mysigt att gå in till hästarna i sina boxar, och särskilt de som anses "svåra". Jag vet inte, men jag ser på dem vilket humör de är på, och eftersom de respekterar mig så gör jag det jag ska helt enkelt. Skulle någon "bråka" så skulle jag såklart inte gå in och riskera att få en spark eller bli mosad mot boxväggen, men jag ser ju på dem att de är vänligt inställda. Så jag går bara in. Backar dem från boxdörren, pratar lite, och går och hämtar hinkarna.

Så började jag gå hem. Efter några hundra meter började jag må illa och blev yr. Kändes som jag skulle svimma och blev rädd. Flåsade som en idiot. Hjärtat dunkade. Svetten rann och tårarna började samlas. Fick syn på hur lerig och jordig jag var om händerna, men vad spelar det för roll när man gråter. Var svartrandig i hela ansiktet efter att ha torkat tårar. Tänkte att jag skulle gå och gömma mig och vänta på bussen, men vågade inte. Så jag gick. Fort. Måste ha sett berusad ut för jag höll på att hamna i diket ett antal gånger. Så kom jag på min räddning - en stadsdel där jag vet att det går bussar ifrån lite tätare. Raskade på stegen och fick knappt luft. Kom fram till hållplatsen och sjönk ihop - med hela min jävla tunga packning med bl.a böcker (!). Mindes att jag borde ha en Mer Apelsin tetrapack med mig. Brukar alltid ha det så att jag kan ta stesolid i nödfall. Hällde i mig den och hoppades på sockerkick. Men jag tror att den uteblev... Bussen kom och chauffören stirrade på mig som fan. Folk stirrade. Tänkte att det berodde på att jag såg ut som en lerig zebra i ansiktet, men när jag väl kom hem så fick jag syn på mig i en spegel. Såg ut som att jag sprungit för mitt liv... Knallröd, skitig, ögon som såg helt desperata ut - som om de skulle hoppa ur skallen, håret som stod rakt upp...... Jag förstår att de stirrade. Kom till slut innanför dörren och bara dog.

Sedan dess har jag hunnit lyssna av mobilsvar där nästa hyresgäst i min lägenhet undrade om hon kunde få veta något om lägenheten innan hon flyttar in. Så sen har jag skrivit ihop och skickat en beskrivning av lägenheten tillsammans med ca 20 bilder, som jag mailat till henne. Jag som bad att få kontaktuppgifter alt att de vidarebefordrade infon som jag skrivit ihop om lägenheten med tillhörande bilder. Ett jävla skitbostadsbolag är vad det är!

Det är allt jag gjort sedan jag kom hem.

Har inte orkat duscha, inte orkat köra ner flyttlådorna till förrådet. Ingenting.

Axlar och nacke värker så att jag håller på att dö. De sjunker när jag är i stallet, och så klarade de väl inte av att bära en så övertung ryggsäck i 3½ km + sträckan från busshållsplatsen.

Jag borde sova nu, men jag har så jävla ont och är så trött så jag vet inte om jag orkar ta mig till sängen eller ens byta om. Har missat Grey's och Off the map. Suttit med annat. Får se repriserna istället.

Nu ska jag natta ninisarna. Och sen mig själv antar jag. Ska bara läsa lite först...

Jag blir helt jävla vansinnig på min t ibland!!!! Idag är en sådan dag!

Fick ett mail från ätstörningsenheten - hon ville att jag skulle ringa chefen för besked om de kan ta emot mig tidigare. Jag har ju redan TALAT OM ATT JAG INTE KAN PRATA I TELEFON SÅ! Både för henne och för läkaren!!

Mailade min t och berättade. Krisade ihop totalt. Och vad svarar min t..? Jo, att jag ska "samla mod och ringa"..! Och att "nu blir jag upptagen!"..........

Panikångesten kom som ett brev på posten, skrev tillbaka - om det nu gick att läsa - att jag inte klarar det. Att hon trots vår långa och nära kontakt inte fattat än, och att om jag bara fick på mig kläderna och orkade så skulle jag ta mig till bron och hoppa! För jag överlevde inte det jag var tvungen att gå igenom i fredags och stå och klä av mig inför en vilt främmande människa! Och jag dog igår när jag var på provtagning! Min t VET DET, men väljer att se ytan. "Vad BRA det gick!", "Du ser, du klarade ju det också", "Du klarar det här, du har ju klarat allt annat"........

MEN SANNINGEN ÄR JAG INTE KLARAR DET!!!!!!!!!!

JAG HAR SAGT DET!!!! KLART OCH TYDLIGT FLERA GÅNGER!!!!!!

BARA FÖR ATT JAG VERKAR "OK" PÅ YTAN SÅ ÄR JAG INTE OK!!

JAG HÅLLER PÅ ATT LÄRA MIG ATT HANTERA SAKER OCH TING SJÄLV! OCH INTE FAN KLARAR JAG AV ATT GÖRA ÄNNU MER NÄR JAG REDAN ÄR DÖD!!!!!!!!!!!!!!!!

När man gör det så blir det bara ännu värre! Då försöker jag varken hoppa över ett litet hinder eller ett helveteshål! För jag ORKAR INTE - JAG KAN INTE!

Min t säger ju själv att man inte kan det man inte kan!

Och till råga på allt så tar sig människan tid att sitta och skriva till mig - istället för att hjälpa mig ringa - och hon skriver att "nu blir jag upptagen!".......

Så visade det sig att hon ljög om det......... Hon blev inte upptagen... förmodligen var det ett försök till taktik för att jag skulle bli så desperat att jag skulle ringa själv, trots allt. Men effekten blir den totalt omvända! Jag orkar inte! Jag är så jävla söndertrasad och så blir jag sparkad - av min egen t som borde känna mig bättre än någon annan!!

Det är inte för inte som jag ställer in mötet med min älskade läkare - för att jag mår för dåligt! Och inte fan har det hänt någonting efter det som gjort något BÄTTRE!!! Bara SÄMRE!

Be för fan inte en cancersjuk att springa ett maraton, förrän om och när han eller hon mår bättre!

När min t svarade så orkade hon inte ens öppna det tidigare mailet igen för att hitta telefonnumret (!), utan hon ville att jag skulle skicka det igen. När jag påtalade att jag redan gett henne det så fick jag till svar att det skulle gå fortare att be om det igen än att öppna föregående mail........ OM JAG INTE VARIT VID DATORN DÅ???

Tack gode gud för att jag ska till stallet idag!

Slippa den här vårdförbannelsen för en stund!!!!!

Fick se av en händelse att jag hade världens blödning i ena ögat på fm. Jag sket i det, för det går säkert över. Men nu vet jag inte hur lång tid det kommer ta *suck*.... Kanske för att jag gråtit så mycket. Vet inte. Skit samma - det är inget man dör av.

Har städat Tildas bur. Det såg förjävligt ut. Hon hade rört runt "Toalätt" med halm, hö, pluttar och mat. Känns skit att slänga ströet som är fräscht, men jag tänker inte sitta och sortera ut varje litet korn. Öppnade den sista förp idag, så jag måste köpa mer. Hade jag vetat det idag så hade jag köpt det då. Men nej.

Tog bussen till Coop på em, direkt efter blodproverna. Skulle köpa den billiga sillen - men den var såklart slut. De stod och packade upp nya sillburkar som folk högg tag i, men det var ABBA's så den är ju dyrare än 5kr...

Hetsätit pizza, glass, godis, smörgåsar........ Mår illa.

Är så jävla ledsen och ensam.

Antar att jag får domen imorgon... om jag förväntas försöka överleva påsken i helvetet ensam..............

Hej *tanten från ätstörningsenheten*..
Vet inte om jag var tillräckligt pinsam för att du ska komma ihåg mig... vi träffades hos *min t* för snart 9 veckor sedan.
I drygt två månader har jag gått runt och tänkt att jag kommer klara den här påsken, för jag kommer få stöd av er på *ätstörningsenheten*... men så blev det ju inte. Antar att ni hade erat möte innan jag var där i fredags. Hur många timmar missade jag det med..? Hade jag hunnit få någon sorts kontakt hos er om jag fått en förmiddagstid istället...?
Det här gör mig helt söndertrasad... jag är helt förstörd. Har varit orolig inför påsken med all j*vla påskmat, godis och alla som är sååå glada... ända sedan årsskiftet... Jag har lyckats behålla fattningen för att jag trott att jag inte skulle behöva vara ensam.... utan att jag skulle få stöd från er.... Jag har byggt upp allt hopp på det....... Och nu när jag vet att jag missat med ett par timmar... bara för att det är röd dag på fredag... ja, jag orkar inte tänka på det......... Jag förstår inte att en verksamhet är så rigid att om det infaller en röd dag i veckan så stryker man bara det som skulle gjorts, istället för att ändra dag. Och ja, jag vet att *läkare* bara är hos er på fredagar, men ändå. Vad händer på andra platser när något krockar med med en röd dag? Jo, då ändrar man så att storronderna går en annan dag - tex.

Ni anar inte hur desperat jag är. Jag ställde upp på att klä av mig inför en vilt främmande människa för att väga mig. Idag har jag varit på lab och ordnat med blodproverna. Som vanligt fick jag slåss, för ingen LYSSNAR på VAD jag säger. Men nu är det gjort. Remissen kom dit först igår em, så jag tycker inte att jag är "seg" eller "långsam" på något sätt.
 
Jag ber i princip aldrig någonsin om hjälp - jag sköter allt själv. Så de gånger när jag ber så är det för att det är akut. Total panik. För mig känns det som att jag sett er räcka ut en hjälpande hand till mig, och jag har trott på den... men nu när jag verkligen behöver den så drar ni undan den..... Jag vet att ni inte menar något illa. Det här är inte erat fel. Men jag rår inte för att jag tappar hoppet när det alltid blir såhär. Alltid. Jag var redo att köra igång den här veckan. Livrädd, skräckslagen, men redo eftersom det inte finns något annat alternativ. Och jag är rädd för hur jag kommer att må efter påsken och efter att det varit en fredag och ni haft möte, och sedan gå och vänta på besked. Jag vet att det är mitt eget fel, för det är bara jag som styr över att jag är så feg, dum och rädd för att be om hjälp ända in i det sista. Det gör att om något "skiter sig" - som nu - så försvinner allt hopp. Och då ger jag upp. Jag vill inte det, men jag orkar inte. Kan inte hålla på såhär längre. Igår tog jag över en halv ask laxertabletter. Som någon slags bestraffning för att jag varit så dum och börjat hoppas och tro. Såg hur allt gick upp i rök - jag som har en plats på ssk-programmet ht 2012, och jag tänkte att med er hjälp så har jag i alla fall en chans att klara av att påbörja studierna då. Jag förstår att den här striden inte kommer vara över då, för jag tror att det kommer ta jättelång tid - om jag någonsin blir bättre. Har man hållit på halva livet med ett felaktigt mönster så kan man inte bryta det "bara sådär". Det är som att.. byta liv..... Det har jag verkligen fått lära mig i terapin med *min t*. Så jag är beredd på ett långt och utdraget krig - mot den destruktiva sidan av mig. Ett krig som behöver börja nu. Inte om 2-3 veckor eller längre pga att det är en dum långfredag den här veckan...
 
*min t* sa att hon ska göra vad hon kan. Vet inte om hon försökt nå dig eller vad hon tänker göra. Hon tyckte i alla fall att jag kunde skicka ett mail till dig, och fråga om det verkligen inte finns något sätt som ni kan hjälpa mig på.... något utrymme för individen.. Jag har redan böjt mig och gjort saker som jag inte klarar av. Det verkar på ytan som att jag klarar av det, men ingen vet vad som händer inom mig när jag kommit hem och låst dörren. Då "betalar jag priset" för att jag utplånat mig själv för att passa in i mallarna som finns... alla "krav".. oavsett vad man har för bakgrund eller personlighet..... Jag tror inte att det är så enkelt att man kommer till er med enbart problem kring maten... utan det måste ligga något djupare bakom...... och jag tycker att.. man borde ta hänsyn till det..... Vi är människor.. inte robotar med ett (person)nummer eller streckkod....
 
Så nu gör jag något som jag aldrig gjort förut... Jag bönfaller dig att försöka hjälpa mig så att jag får komma till er nästa vecka eller senast veckan därpå........ Jag har ingen rätt att be om det.. och du har alla anledningar i världen att säga nej....... så förlåt mig...... Men det här är mitt enda och sista sätt att be om hjälp........... Jag är ensam.. har inga vänner i stan, ingen familj.... Det är storhelg... alla ska äta påskbord och godis i minst en vecka, och umgås med "nära och kära"......... Och det enda jag tänker på är att jag bara kommer ligga i min säng i min pyjamas 14 dagar i sträck... ensam.... och med så mycket ångest att jag inte kan gå och öppna kylskåpsdörren...........
 
Förlåt mig..... men... snälla, snälla, snälla.. se om det finns något sätt du kan hjälpa mig ta mig igenom den här påsken....
 
Desperata men varma hälsningar,
Maria
 
P.S Skickar kopia till *min t* ifall ni kommer ha kontakt... Om jag skrivit något konstigt eller dumt så kan hon säkerligen förklara det.

Blodproverna klara. Var bara tre rör. Men självklart ska jag behöva slåss för ALLT. Precis ALLT. Stod och väntade utanför i 20 min. Mitt argument för att slippa sitta och vila i 15 min "för att kroppen ska komma i balans". Men inte fan hjälpte det. Gick in tillsammans med min t i en slingrig gammal korridor, och så låg väntrummet längst in och var GIGANTISKT. Jag flippade ur totalt och sa till min t att "det här går inte". Hon gick och anmälde mig - och så sticker hon ut huvudet i korridoren, ler och säger att "vi får vänta 10-15 min". Sa att då går jag, för min kropp är mer i "balans" UTAN panikångest. Min t tjafsade med mig, men jag hade redan börjat hyperventilera så jag var på väg därifrån. Till slut orkade jag inte mer så jag överröstade hennes babbel och sa att jag KOMMER få panikångest DÄR och DÅ, och de lär inte vilja ha någon som ligger avsvimmad på golvet i korridoren!!! Och vem som helst fattar ju att en kropp är i "mer balans" efter att ha gått och stått upp, än när man hyperventilerar så att man tuppar av!! DÅ höll min t käften och eftersom alla hört vad jag sagt så var nog personalen ganska skakad... och simsalabim så behövde jag inte "vila". Sköterskan som tog proverna var helt övertygad om att jag skulle tuppa av, så hon tyckte att jag skulle lägga mig ner... aldrig i helvete! Satte mig i närmsta stol och slängde upp armen. "Det kanske är mer bekvämt för dig om du lutar dig bakåt lite, jag kan ställa in nackstödet åt dig".......... Jeeeeeeesus. NÄR ska folk LYSSNA PÅ VAD FAN JAG SÄGER??????????

Jag klarar inte FOLKSAMLINGAR - inte när det gäller att klumpa ihop mig med de som "är sjuka", det andra HAR faktiskt blivit bättre. Och så klarar jag inte att bli särskådad under lupp, dvs få PROVRESULTAT. Jag SKITER FULLSTÄNDIGT I HUR MÅNGA GGR OCH VAR DE STICKER, DET RÖR MIG INTE I RYGGEN!! JAG KAN BARA INTE SITTA I ETT STORT JÄVLA VÄNTRUM OCH ÅNGESTEN ÖVER ATT RESULTATET FÖRMODLIGEN ÄR ÅT HELVETE! Jag tycker till och med att det är INTRESSANT med provtagning - vill helst se hur de gör och fråga en massa - men när det är över så kommer helvetet. Väntan på resultatet.

JAG ÄR INTE RÄDD FÖR NÅLAR ELLER ATT BLI STUCKEN!!!!! LYSSNA PÅ MIG NÄR JAG SÄGER DET!!!!!!!!! JAG HAR FAN BLIVIT STUCKEN I TIMTAL I ARMAR, HÄNDER, FÖTTER, ÖVERALLT - OCH JAG BRYR MIG INTE!!! JAG TYCKTE BARA ATT DET VAR INTRESSANT!

Kan ju säga att jag ALDRIG MER går tillbaka dit om jag inte får en tid bokad och jag kan gå dit, presentera mig, och så är det klart.

Jag vet att jag är knäpp. Men det här handlar om MIG, mig som PERSON och att jag bara är ett jävla personnummer för vården!!! Skulle jag stå på andra sidan skulle det vara helt annorlunda!

Jag blir så JÄVLA ARG!!! Och att inte bli HÖRD, LYSSNAD PÅ, gör bara att jag får bekräftat ännu mer hur jävla värdelös jag är!!!!!

GAAAAAAAAAAAHH!!

Måndagens hopp försvunnet för den här veckan. Som en liten dammpartikel flög den iväg ut, omöjlig att hitta igen. Jag står bara här i tomheten.

Hur kan det bli såhär. Hur. Hur kan en sketen liten röd dag förstöra allt. ALLT.

Blodprover kl 15. Den destruktiva sidan vill bara backa ur allt, skrika, vråla, slå, gråta... men jag försöker hålla ihop mig själv så gott det går. OM det går.

Mitt problem är att om jag sträcker mig efter en hand, ser att den sträcks ut mot mig, så börjar jag att hoppas... och då kämpar jag ännu mer för att nå handen.. och när den sedan dras tillbaka, precis som alla andra jävla gånger, så ger jag upp.... då orkar jag inte mer och bara skiter i allt.

Och nu.. nu finns det INGEN och INGET som kan hjälpa mig... Nu är jag verkligen helt ensam. Ska överleva en storhelg - ensam. Fy faaan. Det kommer inte gå. Jag vet det.

gråter

Kan någon förklara detta fenomen för mig? VAD är converse??? Det ser precis ut som de "basketkängor" jag hade som barn. Är det som "crockers" - ett svinigt dyrt alternativ?

Undrar om jag kommer kräkas inatt... har tagit massa laxtab........ Måste beställa mer.... Hade räknat med att.. få något.. sorts "stöd" under påsken.... så att jag inte skulle hålla på såhär hela jävla tiden.... men nu är det ju kört. Går åt minst 3 askar per vecka..........  

Tror att någonstans inom mig så har jag gett upp. Jag har slutat kämpa mot det här nu och går bara och väntar på förslag på lösningar att prova - eftersom mina uppenbarligen inte fungerar. Känns nästan.. stort.... Att jag, JAG, av alla kan säga att "jag behöver hjälp". Det har aldrig förekommit tidigare. Inte ens när jag sökte hjälp från början. Då gjorde jag bara det som förväntades att jag skulle göra i min situation. Någon "hjälpsökare" blir jag aldrig. Tänk på alla de gånger jag nästan förblödit hemma när jag skurit mig. Fanns aldrig en tanke på att "söka hjälp". Min sociala fobi och rädsla för vården i allmänhet gjorde att jag aldrig blivit "omplåstrad" på akuten eller liknande. En gång när jag var inlagd (på "djungelavd") så var jag tvungen att fråga om jag kunde få en ren kompress för att min hade varat fast i såret. Självklart väntade jag och frågade den snällaste ssk. Hon ville inte bara ge mig en kompress och lite tejp, utan ville se. Minns det som om det hände igår. Behandlingsrummet. Hoppa upp på britsen och jag storgrät... av skam... Hon tröstade och lugnade mig så jag kunde dra ner byxorna och visa låret. Hade båda omplåstrade, men var bara det ena som varade. Hon tog bort kompressen så försiktigt och tvättade jättenoga med gud vet allt. Jag som aldrig tvättade, tejpade eller ens gjorde rent rakbladen mellan varven, blev alldeles chockad. Så mycket trassel för så lite. Men jag förstår ju nu att det inte var "så lite". Jag hade blivit "sårblind" av mitt skärande... Så länge blodet inte pulserade ut och jag inte fick stopp på blödningen efter 10 min så "var det inget". Minns när jag pluggade på universitetet och såren råkade gå upp mitt under dagen. Kände det varma kleta på tröjärmen eller på jeansen. Kände mig "stolt", "nöjd", när jag såg det. Samtidigt som jag var livrädd att någon skulle se. Turligt nog blir ju blod brunaktigt ganska fort, så om min kursare såg något så körde jag med att jag spillt choklad.

Det värsta då var nog fantomsmärtorna. Det kunde kännas som att ett stort sår gått upp, och jag kunde till och med känna det varma blodet rinna. Men det fanns inget när jag tittade. Kunde vara på väg från en föreläsning till nästa när det kändes som att ett stort jack gått upp på benet och blodet bara rann. Jag kan fortfarande känna lite så ibland, men bara ytterst lite. Kanske har det lugnat ner sig nu när det gått så pass lång tid sedan jag skar mig. Kanske har plastikkirurgin gjort sitt också. Tillsammans med de BRA kontakter jag haft och har inom vården. Minns när jag var inlagd på psyk-IVA och mådde så dåligt att jag försökte spräcka skallbenet mot väggarna... Då hade jag "psyk-guru-doktorn" som visste och kunde mer om mediciner än läkemedelsverket och det som står i FASS... Det blev så eftersom han klippte medicinerna rakt av; jag dog inifrån. Går inte att förklara. Jag pillade loss häftklamrar från tidningarna och satt och repade upp såren... Eftersom jag har förmågan att "lura mig själv" så berättade jag såklart det - för någon som jag visste kunde hantera det på ett bra sätt. Passande nog var det en massa vikarier där då, och en del av dem kunde ingenting om psykiatri. Så när de dukade fram fika eller vad det nu kunde vara, så var de slöa och ställde fram engångsbestick. Ingen undrade över var fan allt tog vägen. Det låg i en låda på mitt rum... hämtade alltihop... som en reflex... Bryta av => vasst => kan skära upp... Men återigen "lurade jag mig själv"... tassade iväg och hämtade en "bra" personal... Stackars J fick ta emot säkert hundra engångsbestick av en enormt skamsen och storgråtande Maria........ men han tyckte att det var bra att jag sa till och gjorde som jag gjorde, istället för att skada mig.

Idag är inte längtan lika stor, så idag skulle jag aldrig skada mig med en plastgaffel. Men jag litar inte på att det skulle kännas likadant nu i samma situation som jag var i då. Troligtvis skulle jag få en massa minnen och upprepa tönterierna... det som är "töntigt" sett av mig idag där jag är.

Har hittat några av mina "personal-vänner" på facebook.. och hur gärna jag än skulle vilja så törs jag inte skicka en vänskapsförfrågan... Det står ju dem fritt att ha vilken relation till mig de vill... men jag vill inte ställa dem inför det valet... Jag skulle helt klart kunna umgås med dem "privat", så det är inte det. Jag vill bara inte pressa dem och få dem att börja fundera på en massa onödiga saker. Saknar dem verkligen. Faktiskt. Jag var som en av dem när jag var där. Inte som de andra patienterna. Jag fyllde i vilka som jobbade och när, måltider, osv. Var personalens "spion" så att det blev svårare för de andra patienterna att byta och smuggla tabletter mellan varandra. Fick höra en hel del pga det... skitsnack bakom ryggen (trodde de), öknamn, könsord... till och med mordhot.. MEN - hade någon fått tag i ett piller som gjorde att kroppen slog bakut om han eller hon tog det samtidigt som sin medicin... så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Om någon blivit skadad eller dött så skulle jag känna mig medskyldig. Jag är inte den som står tyst och tittar på medan det händer sådana saker. Jag är den som alltid är tyst annars.........

Nu börjar jag bli lite lullig av stilnocten... dags att stänga ner...

"...Goodnight room
Goodnight moon
Good night cow jumping over the moon
Goodnight light
And the red balloon
Goodnight bears
Goodnight chairs
Goodnight kittens
And goodnight mittens
Goodnight clocks
And goodnight socks
Goodnight little house
And goodnight mouse
Goodnight comb
And goodnight brush
Goodnight nobody
Goodnight mush
And goodnight to the old lady
whispering "hush"
Goodnight stars
Goodnight air
Goodnight noises everywhere"

/ Margaret Wise Brown

remissen har kommit

blodprover imorgon kl 15

livrädd

för personalen

och för resultaten

sticka mig kan de få göra hur mycket och var de vill

det rör mig inte i ryggen

men att vara där som en psykfall med ärren

och sen få resultaten är ett helvete

om jag överlever påsken och två veckor själv