snart har jag överlevt helgen

har ångest så jag knappt kan andas

terapi imorgon

och så är det snart dags för ÄS

döööööööööör

varit en hemsk matte idag

kammat tilda och klippt fram ögonen

och stackars astrid borstade jag vid rumpan och fastnade i så att hon fick ett litet sår

började storgråta

fick panikångest

tvättade henne i handfatet sen

det är något jävligt skumt med de här morötterna som jag har nu

vet inte om de är besprutade eller vad det är

men tilda äter inte upp sin lilla bit och astrid blir lös i magen

lilla lilla älskade astrid

hon nöp mig i axeln när jag gick och bar runt på henne

hon är helt fixerad vid "öga för öga, tand för tand"

när jag började klippa klorna på henne som bebis så gick det bra

ända tills dess att jag råkade klippa i pulpan så att det började blöda lite

varje gång jag gör något som gör ont på henne så nyper hon mig

hon är ju över 5 år nu och det har kanske hänt 5ggr totalt

det är väl hennes sätt att säga ifrån

är glad att hon gör det i alla fall

fan

fanfanfan

jag är en djurplågare

inte medvetet, men omedvetet

SKIT!!

.

jag kommer dö

dö

Astrid har just nu herrbesök. Eller ja, hon tror det... "Harald" som jag kallar honom. Ett gosedjur som är en kanin, och det konstiga är att HON ser mjukisdjuret som en kanin..... Grymtar och hoppar runt, putsar honom... och försöker para sig................ *lycka till....* Tänk om han bara visade lite mer intresse... hon buffar på honom och är själaglad... I och för sig så är det väl kanske skönt för henne att ha en kompis som är stilla istället för att bara jaga runt Tilda...

Jag har fått lite näring i mig..... 2 knäckemackor med ost... och jordgubbskräm..... Var så skakis så jag trodde att jag skulle dö...... bara svartnade för ögonen.... Nu är det "bara" ångesten kvar............ plus den jag tillsatte genom att tugga och svälja............

Tog motvilligt nattpillren, men insåg att jag var tvungen. Allt blir bara än värre om jag inte ens kan vila. Så jag satte tv:n på sovtimer och bara väntade. Har inte rört mig alls. Vaknade med glasögonen på. Hur jävligt det än är, så kan jag inte låta bli att le, för det första jag såg var en Astrid som satt i hörnet på sin bur och tittade om det skulle bli frukost någon gång..! Hon är helt jävla otrolig! Satt och tittade och lyssnade. Förut visste hon direkt när jag var vaken och krävde minsann att få sin frukost, men jag har lärt mig att göra "sova-ljud"... Har tagit x antal år att komma på något som fungerar, för hon är svårlurad! Kastade i alla fall på mig lite skrotkläder och gick till förrådet, för jag var tvungen att fylla på mat - vilket jag hade tänkt göra igår, men det blev aldrig av.

Tilda "ögontjänar-bantar" igen, så hon nobbade frukosten och satte sig och åt halm... Hon såg storögt på mig när jag fyllde på med mer av hennes guldgula frälsningsmat.......... Tittade på henne och tänkte att hon inte har så mycket innanför pannbenet, för jag ser ju att hela matskålen tömts inatt och veeeeem kan ha ätit upp det...

Nu ligger jag här i sängen igen. Allt så knäppt. Galet. Fel. ÄR det söndag idag??? Kommer jag överleva den här helgen också???

.

Mitt dockskåp. Det har etsat sig fast i skallen. Har insett att jag bedrev egen lekterapi där också... En flicka vars ben gått av (jag böjde dem så mycket att "metalltråden" gick sönder, och då kapade jag benen...), hon kunde inte röra sig. Band fast henne på en stol... En stor kille som jagade henne och gjorde henne illa...

Ju mer jag funderar, desto mer tänker jag att... ja, jag fick nog verkligen klara mig själv... jag hade inte mina föräldrar... Jag krävde aldrig något. Så de var inte tvungna att ge mig något.

Min t säger att min mamma måste ha gett mig goda saker, för annars skulle jag inte vara så empatisk, omtänksam och ha så lätt att knyta an till andra. Men jag håller inte med henne. Det goda jag har inom mig har jag själv skapat. Jag levde i en fantasivärld. Jag såg på tv:n hur människor kunde vara, att de hjälpte varandra, brydde sig om och visade känslor för varandra. Och så var jag - inuti, i min fantasivärld. Jag törs inte skriva för mycket om den, för då skulle folk tro att jag var helt dum i huvudet. Men jag kan säga så mycket som att.. även om samma helvete hände där, så fanns det i alla fall någon eller några som hjälpte mig, plåstrade om mig och tröstade mig, sen efteråt...

Fint....... jag har en personlighet och egenskaper byggda på vad jag sett på tv och hittat på själv i min fantasi.......

Tror att det får räcka så...........

Har ångest så jag skakar. Gråtit hela eftermiddagen.

Fattar inte hur jag ska stå ut.

Gett upp. Tagit stesolid. Sitter och spelar för att få tiden gå.

Svetten rinner. kan inte andas.

Skit. Skitskitskit.

Flashar. Måste härifrån. Måste bli av med min jävla äckliga sänggavel och madrass och hela kittet.

Söv ner mig om jag ska orka med livet i behåll.

Hatar helger.

ÄS på fredag. Hur ska det gå???

Benen är halvdomnade.

Jag orkar verkligen inte.

Känns som att det blev en rejäl urladdning igår innan jag kröp ner i sängen. Mer och mer kommer tillbaka. Är för jobbigt att skriva om. Gör för ont. Kan knappt andas som det är. Tar mina Atarax. Hjälper inte ett skit. Men jag hoppas på placeboeffekten... för att jag vet att även om jag inte känner av det, så måste det ju göra någonting ändå, för det är ju bevisat. Sen att det inte räcker - det är en annan sak. Men något måste det i alla fall göra.

Igår kom blåsten hit. Solen är kvar. Det borde väl smälta ganska mycket snö nu. Menar, solen värmer och blåsten torkar upp. Det kan nog vara snöfritt i maj trots allt.

Vill flytta. Nu. Bara ha det överstökat. Men först ska man överleva en jävla påsk... med tillhörande terapeuts semester. Usch... kan inte tänka på det för då orkar jag inte.

Astrid är på krigsstigen idag. Tidigt imorse var hon irriterad över kvistarna och slängde med dem i buren så att det ekade... Hon tuggar aldrig på pinnar om de inte är färska, knäppskallen. Å andra sidan har jag aldrig någonsin haft en kanin med tandproblem. Samtidigt tänker jag att det ju är lite tidsfördriv för henne, som kanin-plockepinn. Så hon kan gott ha dem. Har provat att lägga in aktivitetskulan, men den blir hon så frusterad på så hon slänger den i matskålen, och så är maten blockerad sen. Klantarsel.....

Tilda ligger och sover. Raklång. På mage. Båda benen och fötterna ligger bara utslängda bakom henne. Vore hon inte en sådan petig tjej så skulle jag busa med henne och kittla henne under tassarna. Men då skulle hon morra åt mig... Hon morrar/pratar ganska mycket. Astrid har däremot ett helt annat läte.

Fyllt på vatten åt fiskarna. Det borde bytas snart. Igen... Hade inte räknat med att få yngel igen... så då hade jag bara haft Leif, sugmalen. Men nu är det fem korallplatysar också. Hur många snäckätande snäckor jag har vet jag inte. Skulle kunna sälja dem innan de börjar äta upp varandra.... Samma sak där.. Vem visste att 2st skulle bli 22st.........

Har konstaterat att det snart är så ljust så att det inte går att sova på nätterna. Hatar verkligen sommaren. Hatar värmen, ljuset och att man ska vara en "glad och lycklig semesterfirare".......

Hörde av mig till I idag och frågade hur det var med hennes stackars lilla fossing........ Hade inte tänkt göra det, utan vänta tills hon hörde av sig. Det var så JÄVLA noga att tala om att hon tjatat till sig en tid på ortopeden. Efter flera timmar smsade hon i alla fall tillbaka.

Jag vet inte om jag förstått det hela rätt, men hon påstår att hon inte har någon hålfot på någon av sina fötter.... så när hon stukade foten för snart ett år sedan så "blev skadan värre" pga det, för att ett ben i foten hela tiden får bära vikt när hon belastar foten. Elak som jag är... när det gäller falska människor och som ska överdriva allt... så frågade jag tills dess att hon erkände rakt ut att hon ju inte har någon stukning på foten. Ortopeden hade sagt att det enda hon kunde göra var att vila och köpa hålfotsinlägg. "Och blir det värre så kan det kanske bli operation"..... *spyr i tanken*

Med andra ord; det var precis som jag trodde. Hon har ingen skada. Ingen stukning. Och hon är FÖDD med plattfot, så det är inget som uppkommit pga stukningen.

Alltså, jag har rejäl hålfot på båda fötter, och jag trodde att om man hade plattfot så hade liksom senan under foten "sänkts". Jag förstår inte vilket ben i foten som skulle åka ner och "ta i". Antar att jag får lära mig det om jag börjar plugga........... om det nu är sant. Känner på mina fötter, och jag har liksom inget ben som kan åka ner i fotvalvet...

Men, men.. det är ju såhär hon är.... Minns när hon berättade att hon ringt sjukvårdsupplysningen för att hon fått något skräp i ögat när hon cyklat hem från jobbet. Jag trodde att hon skämtade. Får jag skräp i ögat så tittar jag om jag ser något. Så sköljer jag med vatten som alla andra människor. Syns det inget så finns det inget, och är ögat irriterat så utgår jag från att hinnan är skavd och att den behöver få vila och läka, så då går jag och lägger mig och blundar/sover. Nästa dag är det borta.

Vet att jag skrivit om det här tidigare, men jag är så konfunderad över folk som är halvhypokondriker. Menar, jag tror ju att jag alltid har alla möjliga sjukdomar fastän att jag vet att det inte är så, men för det kastar jag mig ju inte på telefon och ringer sjukvårdsupplysningen. Trodde att de var till för om tex ens barn ramlat ner från en trädgren och slagit sig lite, men verkar må bra och man inte vet om man ska fara till sjukhus eller ej för säkerhets skull. Jag vet inte. Till det hela så kan ju tilläggas att jag ALDRIG är sjuk......... Man är inte sjuk förrän man inte kan ta sig ur sängen eller är medvetslös. Om jag inte mår totalt aspissigt så ser jag ingen anledning till att kolla febern, för om det då visar sig att jag HAR feber så tycker "känslan" att jag är ännu sjukare. Försökte förklara det för personalen när jag var inlagd på psyk och var FÖRKYLD... att jag är frisk tills dess att motsatsen bevisats... men inte slutade de jaga mig med febertermometern för det..... Kan i alla fall säga att JAG VANN, för jag gav mig inte!

Idag har jag fattat ett beslut som jag vet är fel, men ändå är rätt. Men mest är det nog fel. Känner mig nästan känslomässigt utpressad, trots att det inte är meningen. Vad gör man inte för en vän. En vän som räddat ens liv - bokstavligt talat. Och vem ska dömma vad som är rätt eller fel. Är det inte bättre att jag hjälper på det sätt jag kan, trots att det är olämpligt, istället för att en människa ska gå under pga den sk "vården". Vad gör man när man är 100 mil bort och vet att en människa man älskar håller på att dö. Medberoende. Det är ordet som kommer upp i skallen på mig. Men samtidigt vill jag resa mig upp och stå rakryggad och säga "medmänniska". Det jag gör kommer inte skada eller döda någon. Snarare lindrar det en människas konstanta lidande för en stund. Köper tid. Tid att hitta något sätt för min vän att klamra sig fast vid överlevnadens hala små rötter. Min läkare skulle bli besviken om hon fick veta. Inte arg eller känna att jag svikit henne, men hon skulle bli besviken. Min t skulle aldrig förstå. Så henne kan jag inte säga något till heller. Samtidigt känner jag att jag bara vill be alla jävla skenheliga människor att dra åt helvete, för var fan är de när de behövs - de som "gör allt" och kallar varandra för "vänner för alltid", "själsfränder", osv. För mig är det på riktigt. Och säger eller skriver man en sak så MENAR man det, och inte med förbehållet att "det kommer ju att ändras i framtiden". Det KAN ju ändras, relationer spricker, man växer ifrån varandra, osv, men menar man inte orden "för alltid" eller "för evigt" ens när man uttalar det - så VARFÖR dra till med det...?!? För att det ska "låta bra" eller??? De flesta människor som jag har kommit nära har ljugit för mig, skrattat bakom min rygg, gjort ner mig "offentligt" eller bara utnyttjat mig. Jag brukar få frågan hur jag orkar, och hur jag orkar fortsätta. Och hemligheten ligger i att komma DEM nära - och att INTE släppa dem nära MIG. Då blir jag inte sårad. Men de sista åren har jag kommit flera människor nära och de nära mig. Jag har blivit sårad. "Dumpad". Lurad. Det har tisslats och tasslats bakom min rygg. Först blev jag ledsen. Sååååå ledsen. Men sen insåg jag att deras handlingar får stå för dem. Jag dömmer ingen. De får stå för vad de gör, så står jag för vad jag gör. Enkelt! Jag behöver bara kunna leva med mig själv, jag behöver inte bära tyngden som andra lägger på mig - medvetet eller omedvetet. Oavsett om det är jag som tar åt mig för mycket eller ej. Jag behöver bara känna att JAG är ok. Att det JAG gör eller gjort är ok. Åsikter om andras handlingar och göromål har man ju mer eller mindre alltid, men jag lägger ingen värdering i det. Och det gör en stor skillnad. Åsikt - värdering. Värdering - åsikt. Tror att en del kan ha problem att förstå skillnaden. Som om att min åsikt är en slags dom, eller att jag dömmer andra utifrån vad jag själv tycker. Men hur ska man få uttrycka sin åsikt när det finns människor som suger åt sig det som en svamp och vänder det till att man dömmer dem.

.

.

.

Flashar. Den nya kojan, den gamla husvagnen, är ljust syrenlila. Den är så stor jämfört med kojan vid mormor och morfars tomt, men som stod uppe i skogen. Alla barns dröm. Min också. Då hade inte det värsta helvetet börjat. Men det hade det när vi fick den lilla husvagnen istället. Den var verkligen jättefin. Jag hade mina dockor där. De dockor som ingen fick veta att jag lekte med, för jag var för gammal för det så det var pinsamt. En del dockor såg övergreppen. Andra stoppade jag undan. Sen satt jag där ute ensam och hade vad jag förstår var lekterapi... Dockorna hade blivit slagna, och därför målade jag på dem med bläckpenna. Det var ju blåmärken. Men de som fanns där vid den här tidpunkten hade jag målat för länge sedan. Samma sak med den docka som jag sprättit upp sömmen mellan benen på. Minns det som igår. Mamma var så arg för hon hade sytt ihop den så många ggr. Den sista lagningen, den som finns kvar nu, är det jag som gjort. Mamma fick mig att laga dockan mellan benen själv. Jag satt i alla fall där ute i husvagnen och tog hand om dockorna - de var ju skadade och ledsna. Tvättade dem i vatten på plastdelarna. Som för att tvätta mig själv. Trösta mig själv.

När jag tänker på det så undrar jag hur blinda föräldrar kan bli egentligen. Deras dotter målar med bläckpenna på de små plast armarna och benen, och på kroppen på de som inte hade tygkropp. Hon sprättar upp en docka mellan benen, gång på gång, och trycker in saker i hålet. Ingen frågar. Ingen ser. Ingen har tid eller ork. Råder bara sorg, skräck, rädsla, ilska och frustration över deras ögonsten - min storasyster. Gravt handikappad och utvecklingsstörd. "Hon ligger i respirator och svävar mellan liv och död! Det blir ingen födelsedagstårta då förstår du väl!". Då var jag 8 år, skulle fylla 9. Respirator och död var jag van vid för länge sedan. Hur många barn är det.

Alla säger att jag fick växa upp för fort. Samtidigt skulle jag aldrig vilja ha en annan syster än den jag hade och älskade så avgrundslöst. Fortfarande älskar lika mycket, trots att hon somnat in för snart 5 år sedan. Jag fick klara mig själv. Leka själv. Sköta mig själv. Det var så jag överlevde. Det var så familjen överlevde. Mina föräldrar lade det ansvaret på mig - "hon sköter sig ju själv, vi behöver inte hålla på och bry oss". Det har de talat om för mig såhär i vuxen ålder. "Hon klarar sig själv". Låter kanske hårt, men hur överlever man när man har två barn varav det ena är så skadat att det aldrig utvecklas mer än till en tre månaders bebis, och pappan jobbar skift för att de ska ha mat på bordet. Jag klandrar dem inte. Jag önskar att det hade varit annorlunda, men jag klandrar dem inte. Inte för det. Jag klandrar dem för att de tillät det gå så långt att pappa spöade skiten ur mig. Samtidigt som jag vet att det är så han är. Det bara är så. Han menade inget illa, han orkade bara inte. Och min syster var den som alla älskade och som var jordens medelpunkt. Jag klandrar min mamma för att inte försökt hindra honom från att slå. Mina rop på henne och hjälp blev aldrig besvarade. Aldrig. Vem vet, kanske därför som jag aldrig ber om hjälp nu ens i vuxen ålder. Vet inte om jag ska klandra dem för att ingen av dem fortfarande har förstått att jag blivit utsatt för övergrepp. Det finns så många tecken, både när jag var barn, tonåring och nu när jag är vuxen. Samtidigt vet jag att om de frågat mig som barn så hade jag blånekat. Annars hade min pappa slagit ihjäl mig. Och allteftersom jag växte upp så växte skammen. Skammen och skulden. Så jag kommer aldrig kunna berätta för dem. Jag vill inte det heller. Jag orkar inte, och jag vill inte utsätta dem för än mer helvete än vad de redan haft och har. Min syster är död, sen dog min morfar - min älskade morfar - och mormor blev galen. Hon var senildement redan innan, men då brakade allt ihop totalt. Så kollapsade mamma i snön. Läkarna på VC sa att det bara var att gå och jobba och att hon skulle träffa en sjukgymnast. Dagen innan hon skulle till sjukgymnasten så ringde han och sa att hon skulle åka till akuten. Det hade varit bråk mellan läkaren och honom, och som tur var så stod han på sig. Sen kom diagnosen; MS. Det enda vi alla tänkte var "inte en till som dör inom ett år precis som de andra". Så trots att beskedet om MS var tungt, så var det ju i alla fall ingen hjärntumör. Så min mamma lever än idag. Hon kan inte gå utan rollator, men hon lever.

Den sk "familjen" klarar inte fler dåliga nyheter. Så jag tar mina hemligheter - min skuld och skam - med mig i graven.

Nu ska jag stänga ner. Har ingen aning om det här går att läsa. Jag behövde skriva av mig i alla fall. Godnatt   

Om tre timmar har jag överlevt den här dagen. Har inte gjort något vettigt, men jag lever i alla fall.

Hustomten lämnade tillbaka MP3-laddaren. Han var snäll nog att lägga den där jag lämnat den. Men inte förrän jag letat där och på alla andra ställen och hade gett upp.

Känner mig halvt svimfärdig. Som om jag håller på att falla isär. Men jag hoppas att denna förpackning/kropp håller ihop mig...

Orden finns inte hos mig ikväll. Allt är bara gröt. Skrattar och gråter, ler och är förbannad... Allt.

Har ångest så jag mår illa. 7 dagar kvar. 7 dagar och 2 timmar kvar innan jag ska till ÄS. Har ingen jävla aning om vad som händer med mitt internet, för de hör inte av sig alls. Ett bredbandsföretag som inte ens kan svara på mail - lyckat.....

Tilda hade helt slut på vatten idag. Får så dåligt samvete så jag kan inte andas. Jag VET ju att hon dricker massor när hon protesterat färdigt. Och så glömmer jag att byta vatten åt henne - och Astrid - igår kväll. Trots att det är min "kvällsritual". Dra ner rullgardinerna, skala morot till kaninerna och byta vatten. Hon verkar i alla fall inte ha farit så illa av det, för hon vräkte inte i sig vatten när jag fyllt på. Hon var ganska ointresserad. Tog ett tag innan hon gick fram och tog några slick. Ville se att hon förstod att det fanns vatten där nu igen. För mitt egna dåliga samvete antar jag......... En knäpp kaninmatte som står och lockar på en vit hårboll att "titta på den FANTASTISKA VATTENFLASKAN"..... och hårbollen ligger på bredsidan och halvsover och skiter fullständigt i den där galningen som bara stör.........   

Har bara två mål med den här dagen... att överleva och att hitta MP3-laddaren..... Kommer inte att byta om från pyjamas... det orkar jag inte.........

Blev helt knäpp inatt pga kliandet, så jag bytte häftan i fall om att det skulle hjälpa, och det gjorde det. Passade på att "klia" lite med fingertopparna på op-ärren......

Undrar hur det gått för ridläraren.... hur det är med henne och hennes arm.... Hade jag haft råd att ringa henne så hade jag faktiskt gjort det. Men jag har inte det. Skit.

Får gå och vänta tills på onsdag för att få veta något. Kan inte hålla på och smsa till henne. Vill inte vara tjatig.

Nu ska jag se på film... och dö lite.........