höften har inte klickat tillbaka........ så nu får jag ha det här........ jippi...............

min t har inte hört av sig............ inte patientnämnden heller.............

vaknade av att gräsklipparen for förbi här utanför............ alltså, ärligt talat, hur nödvändigt och bra är det att klippa stelfruset gräs................ det går mot vinter och är frostigt ute, och så tar de fram gräsklipparen.......... det finns ju för fan inget att klippa...............

måste dammsuga......... ligger kaninpluttar överallt............... baksidan av att jag köpte en kanin till........... innan dess fanns det aldrig någon plutt på golvet.........

mår skit idag........... kan inte andas....... längtar till stallet... så att jag får en paus från all skit................

kanske ta fram dammsugaren nu så att det blir gjort..... och så fundera över hur och var jag ska få hem något ätbart...................

.........helst skulle jag bara ligga under bolltäcket och dö....................

har tränat ikväll...... till dvd'n........ och ännu en gång hoppar min höft som "ur led"....... det händer lite då och då.... men brukar "klicka tillbaka"......... nu gör den inte det........ kan knappt gå..............

jag fattar inte.... varför ska det hålla på såhär........... det har gjort det sedan jag var liten......... men det är bara ett fåtal gånger som det hållit i sig såhär............ smärtan strålar som ner i lårbenet.......... jag måste ut imorgon.......... handla.......... laxertabletter........... och något ätbart som jag kan få i mig utan att hetsäta eller gå upp i vikt av.......... men samma problem uppstår varje gång - vad fan ska jag handla................... och så slutar det med att jag inte handlar något.......... istället lever jag på 4-5 liter verum på en vecka..................

har zinkbrist igen.......... jag vet det............ det ger vita fläckar på naglarna.......... och jag får ju inte i mig ett skit förutom den där jävla verum hälsofil....................

får se om det "klickar tillbaka" inatt.......... annars vet jag inte hur jag ska göra........... skulle aldrig falla mig in att berätta något om det här för vården......... för ingen skulle tro mig.... och så skulle de bara slå sig för bröstet och sitta där i sin klubb för inbördes beundran och prata om hur psyksjuk jag är..................... nej, kan jag inte gå på torsdag så får jag säga att jag är sjuk............ och hur fan det ska bli med resten vet jag inte.... måste kunna röra lite på mig............... inte nog med att man ska ha skav och ont... utan sen när man försöker träna så skonsamt som möjligt för att slippa skav och smärta.. ja, då går inte det heller...........

JÄVLA SKIT!!!

mår piss också.......... och det gör ju inte saken bättre...................

propavanen börjar kicka in......... svider i ögonen.......... kanske kan jag somna utan stilnoct ikväll.............. proppa in en ljudbok i öronen och somna ifrån................

Varit i stallet på ridterapi... Var nervös innan, för jag förstod att vi skulle få köra... och jag gillar inte när jag inte har lika mycket kontakt med hästen som när man rider..... Men det värsta är ändå rasslet som hästen sitter fast i... dvs vagnen...... Jag har ingen uppfattning om svängradie eller var hjulen är....... och det gör att jag tänker alldeles för mycket......... Ärligt talat så gör jag det för att jag är rädd att hästen ska skadas..... annars skulle jag inte vara lika orolig..... Sitter jag på ryggen på en häst så kan jag bli avkastad om något händer... men vad händer om vagnen välter och hästen sitter fast vid den...... då kan hästen dö......... Dessutom är jag så kort så jag ser inte ena sidan när jag kör... hästen är för hög för att jag ska kunna det........

Killen som jag är där samtidigt som på tisdagar kom i tid idag.... Jag blev JÄTTEGLAD! Jag fick gå och hämta hästen, för killen hade bara joggingskor på sig, medan jag hade mina jodhpurs..... och jag sjönk ner i leran nästan över kanten på dem....... Trots att jag pratade så hörde inte hästen att jag kom.... han höll på att klia sig för han har soleksem...... Så när jag kom fram till sidan av honom så blev han skiträdd och drog öronen bakåt och lyfte ena framhoven som för att sparka..... men det varade bara kanske en tiondels sekund...... Jag pratade lite med honom och så satte jag på grimman...... Han ville inte följa med... och jag halkade runt i leran..... men jag är envisare än vad någon vet..... så jag fick honom med mig...... Jag och killen gjorde iordning honom..... han kan ju aldrig bestämma vad han ska göra, så jag tog kommandot................ Kan inte stå och titta i 10 min bara för att fördela vem som gör vad...... jag klarar inte det..... Sen skulle vi hjälpas åt att få på lokselen..... Jag har aldrig satt på någon, så jag trodde att killen skulle hämta och visa...... men jag kunde inte bara stå och titta så jag gick och hämtade åbäket........ Den fastnade i ställningen den stod på så han kom och hjälpte mig...... Den är SVINTUNG...... Bar den till hästen och sen bad jag killen ta över........ Hästen är högre i mankhöjd än vad jag är lång... och jag är inte armstark...... så killen slängde över loken........ Hade jag bara tänkt efter före så hade jag också klarat det, för man behöver ju inte slänga över hela alltet på en gång......... Jag lät killen tränsa efter att ha tagit bort tyglarna...... så började jag sätta fast ena tömmarna på ena sidan... och det gjorde han också.... Jag frågade honom om vi inte skulle kolla så att de inte var tvinnade... men han hörde mig nog inte..... Ridterapeuten nickade åt mig så jag gick runt och satte det till rätta........

Sen ledde jag ut honom...... för jag kunde inte bara stå där............. Killen höll på och försökte hitta en hjälm.... och jag väntade tålmodigt....... och bad honom att ta med en pisk..... för jag vet att man brukar ha det när man kör......... Jag stod och höll i springaren medan killen satte fast vagnen........ När jag stod där framme så frustade han RAKT PÅ MIG....... glasögonen och hela ansiktet prickigt........ Ridterapeuten log och kommenterade det och jag försökte att inte börja skratta och krama om hästen.........

Killen satte sig fram i vagnen och jag satt bakom...... Han började köra en bana som ridterapeuten ställde upp..... men han är inte så bestämd och det syns på hästen när han går...... han ser liksom frågande ut.......... Killen råkade peta till en kon när han körde den där slalombanan och det kändes som om hela han sjönk ihop.... som om han kände "ja, jag är verkligen värdelös".......... När killen skulle sätta honom i trav så gick det inte.... så ridterapeuten hoppade på och satte sig och hjälpte till att mana på..... Det är så härligt när det går lite fort! Efter att tag var det min tur.......... Körde i snigelfart.... och då gick det bra runt banan........ Jag är som en jävla hök när jag kör.... måste se allt... ha koll..... och det är alldeles för lite kontroll för mig att bara ha tömmarna....... Jag hinner inte hålla koll på hästens energi, var han ska gå, räkna ut var vagnen kommer hamna, styra lagom mycket, osv... Jag beklagade mig över att jag inte får in tekniken.... och ridterapeuten trodde att jag skyllde på hästen.... men han gjorde inget fel.... han lydde snarare FÖR bra.............. Så det var helt upp till mig hur det gick......... Körde ner en kona med hjulet där bak... det sitter längre ut än de där framme och jag har ingen som helst koll på VAR......... Sen travade jag lite.... var inte meningen att jag skulle göra det, för jag hade bestämt mig för att INTE göra det..... men jag gjorde det ändå - som vanligt.......... Hade svårt att väga av hur jag skulle svänga för att det skulle bli bra....... och när jag sedan försökte mig på banan igen så lyckades jag inte få hästen i rätt vinkel mot konerna, så jag körde ner en till............ och en till......... och en till................. Jag förstod att jag inte skulle komma mellan konerna minst två av gångerna... men jag tänkte "what the hell, nu kör vi"............. Samtidigt kändes det bra att visa killen att jag misslyckades men att det inte hände något för det.......... och jag bara skrattade mer och mer........ Så egentligen hade jag så kul för att jag misslyckades....... *eeeeeeh.... va......?!??* Jag misslyckades inför - och MED - två andra, och jag brydde mig inte.....! Tänkte bara att "jag bjuder på det"...... för jag hade själv så roligt!

Så var det bara till att stanna och så fick jag koppla lös vagnen........ Körde bort den och killen tog in hästen i stallet...... När jag parkerat vagnen och kommit in i stallet så hade han fortfarande inte fått på grimman över halsen på hästen...... han stod och var förvirrad för jag hade satt fast den på andra sidan där det finns en krok så att man kan hänga upp grimman........ Förklarade och hjälpte honom...... sa att han kunde sätta fast hästen på andra sidan om han ville, även om jag tyckte att det inte behövdes för att hästen är så snäll och medgörlig.......... Jag började tränsa av utan att tänka mer på det........ lite dumt eftersom killen behöver lära sig.......... Sköljde bettet och satte dit tyglarna igen och så hjälpte jag killen med resten...... och borstade hästen....... Vi stod en stund och pratade och hästisen höll på och larvade sig med mitt hår..... Det var så mysigt så jag stod bara där och kände den mjuka mulen och läpparna mot min kind.......... Redan innan vi börjat köra så var hästen sååååå kelen med mig så jag kunde inte motstå......... Då blåste jag försiktigt och varsamt mot hans näsborrar..... han luktade..... och kom närmre och närmre...... och närmre........... och han såg så varm ut i blicken........ så hjärtlig........... Så när han började "klia" mig i hårfästet så smälte jag helt och hållet..... Pussade honom gång på gång på mulen........ och jag struntade i vad killen eller ridterapeuten kanske skulle tänka.. så jag ställde mig tätt, tätt intill och höll om honom och smekte honom på halsen........... ÅÅÅÅÅÅÅÅHHH!!!!! Mulen mot min kind!!! Hmm.... ja.... Så skulle vi gå ut med honom.... Jag sa att killen kunde få den äran eftersom jag hämtat honom....... men... antingen hörde han mig inte eller så var han seg...... för jag gick och hämtade grimskaft och satte fast...... och killen stod bara där....... så det slutade med att jag tog ut honom............. Var två andra hästar där jag skulle släppa in honom..... killen sa att han skulle hålla koll på dem.... Vad han menade med det vet jag inte, för han satte inte sin fot i hagen............. utan jag fick kliva in där med bamsehästen och få de andra två att backa och göra plats så gott jag kunde........ Ridterapeuten varnade mig för att hästen kunde ta ett skutt åt sidan när det var så trångt med de andra hästarna.... men det hade jag redan tänkt på så jag hade redan hakat loss grimskaftet............ Det gick i alla fall bra.... När killen och jag sedan satt och skrev dagbok så såg han faktiskt GLAD ut.......! Han log och skrattade....! Tror att han tyckte att jag kört förjävligt dåligt och att det var komiskt.... det tyckte ju jag!!  Och jag hoppas att åtminstone en LIIIIITEN del av honom kände att han kan slappna av och att det är OK att göra fel! Ingen dör av det! Han kändes i alla fall mer "öppen" och "pigg" när vi satt där jämfört med andra gånger.....

Dagens läxa..?

Även om man misslyckas så kan man ha jävligt roligt ändå!

jag VET att det här becksvarta mörkret kommer att skingras idag....... redan om några timmar......... för då kommer jag att vara i stallet....... men trots att jag VET det så kan jag inte alls ta det till mig och KÄNNA det........ som vanligt.......

mailade patientnämnden igår..... och just innan jag släckte och skulle försöka sova så ser jag att mailet inte gått fram till ansvarig vid nämnden, utan istället direkt kommit till en av kärringarna som har hand om ärendena...... och hon var dessutom borta hela september.............

blev pissförbannad så jag mailade till kärringen och skrev att mailet inte var till henne, utan att något var väldigt fel........... och så mailade jag vice ordförande.......... men han har inte ens svarat att han ska ta tag i ärendet.............

JAG SKRIKER SNART! inte nog med att de inte vill tala om vem som är deras jävla tillsynschef eller dyl.... dessutom går det inte att få tag i dem........

har inte gått ur sängen än.......... astrid protesterar.. hon vill ha sin frukost..... herregud vad bortskämd hon är.................

ska försöka packa ner ridgrejorna...... men jag har en stark känsla av att det kommer att bli köra av idag........... det betyder att det inte blir lika mycket kontakt med hästen.......... och risken finns att jag gör fel så att hästen blir skadad.................... jag bryr mig inte om jag själv skulle ramla och bryta ett par revben eller så.... utan det är hästen som jag är orolig för.................. så blotta tanken att sitta i en vagn och köra själv.... är enormt skrämmande..............

Hade ingen ro i kroppen....... ätit lite...... laxertabletterna är slut dessutom............... Började träna..... kändes riktigt ok...... träningsvärken släppte i ljumskarna under första aerobicspasset............ samtidigt som jag pillade till min cp-höft......... Jag känner sååååååååå jävla väl att det behöver "klicka rätt"..... bara hoppa till så det blir rätt............ Jag hatar när det blir såhär.......... ibland tar det veckor innan det blir bättre....... ibland knakar det till och så är det bra på några minuter.............

Har en intressent på en datorpryl som jag säljer på nätet....... Ber till alla makter att han ska köpa skiten så att jag blir av med den................ Har föreslagit en dag och en tid...... så att jag inte blir fast här hela kvällen............ En kille........... en man.......... en MAN..... som ska komma hem till mig..................  

FAAAN! Var jag absolut tvungen att knäcka till höften............ så f*cking jävla onödigt

jag kommer inte in på min hotmail och min t har mailat..... blir så jävla irriterad........ hade skrivit ett svar och tryckte på skicka.... och så blir det "internt serverfel" och meddelande om att det inte går att ansluta till cp-hotmail just nu.......... NÄHÄ, och det jag skrivit och precis skulle skicka då?????

har i alla fall varit "duktig" och postat mammas födelsedagspresent........ fick betala för skrymmande brev istället för paket... för killen som stod vid postombudet hittade inte heller - precis som jag - någon annan gräns än 2kg för om det ska gå som brev eller paket....... sparade typ en hundralapp........

sen for jag till biblioteket.......... hämtade ut min beställda språkkurs............ teckenspråk.............. berättade det för min t... och hon sken upp........... hon sa att det är ju bra att kunna inom vårdyrket............ jag skämdes och sa att jag också tänkt på det......... men att det är en gammal dröm att lära mig teckenspråk..... ända sedan jag var liten.... och nyfikenheten ökade när jag var timvikarie på dagis och vi hade en liten kille där som talade med teckenspråk............ sen... så var min dröm.... att läsa omvårdnadsprogrammet.... och läsa teckenspråk........... men....... ja.... allt blev som det blev.................

har lånat det här förut..... men inte orkat......... kommer inte orka nu heller... men eftersom jag är som jag är... så.. fångar jag alltmer halmstrån på vägen ner i helvetet............ och det här är ett sådant........... ett annat är att jag vill lära mig norska............. plugga till ssk och dra härifrån... till ett land som HAR välfärd..................... och jag älskar norge......

min t log när jag sade det också...............

är mest rädd att hon ska bli besviken........ sa det till henne.............. att det här är förberedelser inför kommande stup att ramla ner från........ när ridterapin försvinner..... läkaren försvinner............ kk skiter i mig.................. allt....... precis allt............

varit hos min t.......... hon kan inte trösta mig........... finns inget som vården kan göra för mig längre känns det som................. de vill inte göra något heller........... inte värt att ens försöka.................

pratade med henne om mitt beslut att inte träffa läkaren nästa vecka......... hon tyckte att det var "tråkigt"..... och det gör jag också.......... hon förstår nog inte........ men ingen kan nog förstå som inte varit i den här helvetessitsen.....................

......................vore det inte för ridterapin så skulle jag ta livet av mig här och nu................

Hej *läkarens namn*,

Jag vill tala om att jag inte kommer till vår träff (*datum och tid*).

Jag funderade på att dra till med en vit lögn i fall om att du inte skulle förstå varför jag väljer att inte komma, men jag hatar att ljuga och är dessutom skitdålig på det. Och jag vill tro att du lärt känna mig och vet att jag inte är det "psykfall" som andra läkare skrivit om.

Det är som så att Försäkringskassan har tyngt mina axlar konstant i 2 år nu, så att du inte hinner få in läkarutlåtandet innan det datum jag meddelade redan första gången vi sågs gör att jag får panik och blir än mer förtvivlad. Det tär på hela mig eftersom jag haft enormt krångligt med FK tidigare. Så ett år innan Aktivitetsersättningen gått ut så har det inte gått en minut som jag inte är orolig. Och sist blev förlängningen bara ca 1 år, eftersom jag fyller X år den *datum*. Så snart har jag varit söndertrasad pga det här i två års tid. Jag är enormt tacksam att du kontaktat min handläggare och tagit reda på att det är ok att lämna in utlåtandet senare. Tyvärr så är det inte ok för mig, det gör mig inte lugnare, utan det betyder att handläggningen blir gjord senare, och jag får svaret senare. Och att överklaga ett beslut från FK är ingen barnlek - inte ens om det är FK som gjort fel. Det vet jag av tidigare erfarenhet. Hela situationen gör mig totalt förstörd.

Sen är det det här med remiss till Kvinnokliniken. Det har gått ett halvår och inget har hänt, så jag räknar med att det tar minst ett halvår till innan något händer. Och då är du ju inte ens kvar, och jag har förlorat allt. Jag hade behövt få försöket till smärtlindring nu, för jag klarar inte att gå i ridskola efter årsskiftet annars. Det kommer göra för ont. Jag kommer säkerligen att försöka och jag är inte den som låter smärta stoppa mig, men jag kommer inte kunna ta mig ut och tex handla, gå till terapin, osv, men hästarna har blivit mitt allt. Utan dem och ridterapeuten kommer jag inte orka leva. Så hästarna är mitt enda hopp om att inte dö. Och ridterapi har jag inte råd att betala själv. Så jag ser bara hur allt blir becksvart vid årsskiftet. Och inget händer trots allt det här. Önskar att jag hade pengar och mod att anlita en advokat, för det är väl det enda sättet att få den hjälp man har rätt till - när somatiska vården bara ser på en som ett "psykfall". Och jag säger som jag sagt till *min t* - jag VET vad det innebär att fokusera den själsliga smärtan och göra den fysisk, det vittnar alla hundratals ärr om. DET är att manifestera den psykiska smärtan som fysisk. Det jag ber om hjälp med från KK är riktig smärta, oavsett vad någon av dem tror. Men ändå gäller tydligen inte ens lagarna vi har i det här landet, och ingen verkar bry sig nämvärt över det. Jag är helt förtvivlad och hysterisk över det.

Det är som så att man kan säga att jag har tre "sorgebarn" som jag lever med - och förmodligen alltid kommer att få leva med, vilket gör att jag ifrågasätter livet i sig. Det första är Kvinnokliniken och den hjälp jag så väl behöver ha från dem men inte får. Det andra är psykläkaren som hasplade ur sig att jag förmodligen har MS, vilket gör att jag ligger sömnlös och undrar om det är någon vits med att kämpa vidare alls - ingen vill ju ta ansvar för vad han sade och skrev och skicka mig på en magnetröntgen så att det antingen går att utesluta eller börja medicinera. Det tredje är Försäkringskassan/ekonomin.

Skulle dessa tre stora saker ordna sig så vet jag att det sedan är helt upp till mig och vad jag klarar och orkar - om jag kan skapa mig ett liv eller ej, och vad det i så fall skulle innebära. Men nu är jag bara beroende av vad andra "tror" - och som de kallar för att de "vet". 

Vad gäller Fluoxetin så känner jag inte någon skillnad med eller utan medicin. Kanske är dosen för låg eller så är det inte rätt medicin för mig. Jag vet inte varför, men förra gången fick jag kapslar som går att svälja, men nu har jag fått tabletter som är så breda och platta att de fastnar i halsen varje gång - även om jag tar dem med tex hälsofil. Och det är nära att jag kräks när de sätter sig fast och börjar ge ifrån sig den äckliga smaken. Biverkningarna har gått över, förutom att jag är torr i munnen. Har köpt fluortabletter för att försöka rädda situationen. Jag har inte varit hos en tandläkare på över 10 år och har tandställning som ska ses över minst en gång per år, så det gäller verkligen att "rädda det som räddas kan" (läste ju på om tandvård och hur man kan få hjälp med det i min situation, och jag gav dig pappren på det, men jag antar att det inte är aktuellt - särskilt när det inte ens finns tid för det som är livsviktigt). De salivstimulerande som går att få på högkostnadsskyddet smakar bara illa; Salivin är omöjligt att få på högkostnadsskyddet och det var det jag fick när jag var inlagd. Det går att få mina Fludent på högkostnadsskyddet, men det bestämmer ju inte jag. Det sista som försvann av biverkningarna var utslagen på magen, men de var så små och kliade inte alls, att jag räknar det knappt som utslag. Vet att man ska sluta med medicinen direkt och kontakta läkare, men eftersom det inte ens kliade och utslagen var så pyttesmå så rådgjorde jag med *min t* och vi bestämde att jag inte behövde bry mig om dem. Blev det värre så skulle jag tala om det för henne och då skulle hon prata med någon om det. Men nu är de som sagt borta.

Det sista du och jag sade till varandra var att "vi ses om 4-6 veckor", och det blev 2 mån istället. Så det är ännu mer tid som bara rinner mellan fingrarna. Brutna överenskommelser. Besvikelse. Förtvivlan.

Jag var med *min t* hos *läkaren* (plastikkirurgen) på återbesök, och det blev bestämt att vi ska ta oss an ärren på båda låren i nov-dec. Hoppas att jag får minst samma premedicinering ordinerad av dig då som sist. Jag vet inte vad det är för fel på mig, för inget "tar" på mig. Vårdpersonal bara stirrar på mig och tappar hakan när de ser vilken dos jag fått och att jag fortfarande har panikångest och skulle kunna rusa därifrån. Jag har alltid varit såhär, och jag vet inte varför. Det är som att ingenting "biter" på mig. När jag skulle sövas när jag var inlagd och premedicineringen inte tog alls, så var jag helt skräckslagen för att de inte skulle lyckas söva mig. Två kvinnor kollade igenom vad jag fått, för de trodde inte på att jag fått någon premedicinering alls. Jag skämdes ihjäl. Du skulle ha sett minerna på *plastikkirurgen*, *min t* och de andra när jag tänkte resa på mig och bara gå ut ur operationsrummet... för det ska man inte klara av med den mängden medicin - antar jag...

Jag vill att du verkligen ska förstå att jag uppskattar allt du har gjort och gör för mig, och därför vill jag skydda dig. Dig, mig, *min t* - oss allihopa. För om jag skulle träffa dig så skulle jag bara gråta och skrika av förtvivlan över allt som bara hopar sig och går åt helvete. Och jag tycker så bra om dig och vet att du gör ditt bästa med den tid du får, så jag vill inte ta ut min förtvivlan och frustration på dig. För det är inte ditt fel att det blivit såhär; du bestämmer ju inte alls över hur mycket tid du får, utan det gör andra så det vore oerhört fel av mig om jag släppte ut all min förtvivlan och frustration på dig. Dessutom tror alla att jag är "arg" när jag släpper fram besvikelsen och förtvivlan, så det blir bara ännu mer fel. Jag måste skydda oss allihopa i det här, och det enda sättet jag kan göra det på är att hålla mig undan tills dess att jag klarar av att bete mig på ett värdigt sätt och kunna möta dig så bra som du förtjänar. Och i det läge vi befinner oss i idag och de närmsta veckorna (?) så kan jag inte det. Därför ställer jag in vår tid.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du förstår och kan ta till dig vad jag skrivit i det här mailet, och att det inte är något illa menat mot dig alls. Jag är verkligen ledsen att det blev såhär, önskar att vi kunde träffas för vi behöver det (jag i alla fall...), men jag kan inte göra på något annat sätt. Mina tyngda axlar, min sorg och min förtvivlan har bränt så många broar tidigare och jag måste lära mig av mina misstag någon gång. Och det är hög tid för det nu. Så jag "drar mig tillbaka och slickar mina sår" tills dess att jag orkar vara mig själv.

Jag hoppas verkligen att du förstår, och att du kan förlåta mig. Det har inget med dig att göra, utan beror bara på mig och de saker som händer (eller snarare inte händer) kring mig.

Sorgsna men varma hälsningar,

Maria