Behövde ingen insomningshjälp igår kan jag säga... Somnade så fort jag lade huvudet på kudden vid midnatt. Men vaknade vid kl 5 och fick rusa in på toaletten... Kräktes som en hund........ Drack vatten... och spydde.... Sen var jag säker på att jag skulle dö....... kväljningarna kom så tätt att jag inte hann andas.. så jag höll på att dränka mig själv... dra ner det uppkräkta vattnet i lungorna....... Fick inte luft... LIVRÄDD. "Är det såhär jag ska dö"..........Till slut lyckades jag kippa efter lite luft och andas ut så hårt jag kunde.. tänkte att "det här är min sista chans"........ Blev lite bättre... och efter att ha gjort om det typ 10 ggr så började jag få ner så pass mycket luft i lungorna att jag kunde fokusera på andningen...... Undrar hur vit jag var......... och hur blåa läpparna var...........

Jag fattar inte hur jävla dum jag är... ösa i sig 10 dagars laxertabletter efter att ha ätit några frallor och lite fil på hela dagen..... SÅ JÄVLA DUMT! TOTALT IDIOTISKT!! Börjar tro att.. mitt ätbeteende... förstör hjärnan....... Jag är inte "smart", det har jag aldrig varit... men jag är LOGISK.... Var fan tog logiken vägen då??????

Eller ja... det vet jag ju.........   

Ingen träningsvärk efter ridningen igår... och det betyder att jag gjorde fel.....

Gången innan gick jag runt här hemma som om jag hade skitit ner mig...

En sak var extra härlig på ridningen igår.. jag red utan vantar eller handskar! Tycker att man känner mer kontakt med hästen då.... Behöver verkligen bara krama tygeln så förstår både jag och hästen varandra snabbare och lättare. Om det inte gjorde så jävla ont i svanskotan så skulle jag vilja rida barbacka... Men jag vet när jag gjorde det och travade - utan att kunna sitta ner i trav - och jag studsade så att min svanskota slog i häststackarens ryggkota.............

Tänk, det var på S.... på den tiden när han gick att rida "normalt"........ Hade aldrig fått ta honom att rida barbacka på idag.... Det gör mig så ont att se honom så olycklig. Igår blev han inhållen hårt av sin ryttare... mycket dragande i tygeln........ Egentligen fattar jag inte varför folk drar i tyglarna innan de ens försökt använda skänklarna.. för jag ser tyglarna som "prio 2" - om hästen inte lyssnar eller inte förstår vad jag menar med skänkelhjälper och min "kroppsvikt"/"kroppshållning". Det är ju ingen ratt.......!

Nu ska ninisarna få frukost....... och jag måste förklara i matdagboken varför jag inte ätit frukost...............

Ska försöka sammanfatta den här galna dagen... är så trött så jag tror att jag sover på soffan inatt.......

Tog bussen till ätstörningsenheten.. var helt söndertrasad........ Tassade runt byggnaden först...... Visste inte hur jag skulle våga ringa på.. Efter typ 200 sms så gjorde jag det i alla fall.. och jag tror att de sett den lilla livrädda tjejen som tassat runt där utanför, för min samtalskontakt kom och öppnade på några sekunder.......

Han var supersnäll..... mjuk och varsam......... Jag tänkte inte på att han var en man.... och det är ett högt betyg att få av mig............ Han förstår sig  inte alls på mig eller hur jag är eller varför... eller vad jag gör som är konstruktiva strategier.... eller min humor/ironi...... men hur mycket kan man begära efter en timme liksom..... Höll på att garva ihjäl mig när han sa "Maria, du ser lite spänd ut"... Annars så... har jag berättat om min sk "familj", flytten, mina tidigare erfarenheter av psyk....... vad som händer i mig när jag ska handla, äta..... övergreppen.. all skit jag fått ta av folk sedan jag var barn; utfrysning, hårda ord... han till och med frågade om jag blivit mobbad....... sa att.. jag vet inte, jag tror inte det.... jag har bara blivit utfryst......... han sa att.... det är mobbing.......... Han satt tyst ett tag.. och sa eftertänksamt att... "Maria... du har haft det väldigt tufft väldigt länge....".......... Jag började nästan storböla.... Drog till med det min t brukar säga... att livet ÄR orättvist... och log ett brett leende.......... Försvarsmekanism........ som inte lurade någon.............. Men jag orkade inte se hans medlidande.... orkade inte se någon tycka synd om mig... Det gör ont. Bättre i så fall att vara hatad... bli utskälld...... hotad.. ratad........ lämnad...............

När jag skulle gå ville jag ge honom en kram........ men jag vågade inte..... Vad skulle han tro om en ung kvinna med mitt bagage hade kramat honom efter en timmes samtal........ Jag har tillitsproblem.... men inga som helst anknytningsproblem....... Nästa onsdag... kanske........ Får se.......

De har rond på fredag och både han och läkaren har ju saker att diskutera med de andra.......... Han visste inte om det var en så bra idé med "intensivbehandling" bara för att jag ska flytta..... men... det skiter jag i..... min lägenhet finns ju kvar....... och jag får ju perm... när jag vill.. Jag vet inte... jag vill inte, samtidigt som jag håller med läkaren om att det vore det mest effektiva sättet att bryta det här jävla mönstret........ Kunna få stöd... dygnet runt - om man behöver....... Bara dyka upp.... få komma dit... få stöd.......

Ska träffa honom tills vidare på onsdagarna kl 13 på ätstörningsenheten.... Känns.... som att det kan bli hoppfullt.....

Kom hem och skulle iväg till stallet via stan efter 40 min............. Var helt död... men packade allt jag behövde och ställde det vid dörren.. Hann inte och fick ta en senare buss mot stan........ och så lyckades jag glömma både ridhjälm och de böcker jag skulle lämna tillbaka på bibblan........ *JIHOOO*

Valde hästen H idag... var ju ett tag sedan sist...... Självklart är han en av de två som är svårast att sitta ner i trav på.... men det tänkte ju inte jag på.... Enda gångerna det fungerade var när jag höll mig i sadeln...... Jävligt lyckat.... Tydligen travar han i otakt, så det är det som gör det svårt...... men jag tycker inte att det borde vara någon skillnad.... Dessutom kunde den äldre damen sitta ner i trav på P som jag hade förra veckan och som är minst lika svårtravad.......... och då har jag en lektion extra i ryggen jämfört med henne...

Det är som lärarna i mellan högstadiet sa om oss som kom från skolan i *ortsnamn" - att alla elever därifrån var obildbara...... så det var ingen vits att ens försöka....

Blir så jävla frustrerad av att jag antingen studsar runt i sadeln eller så måsta jag hålla i sadeln....... Ridläraren sa att jag skulle ta mantag, men jag har så korta armar att då sitter jag framåtböjd..... *JIHOOO igen*

Nästa gång ska jag fan i mig leta reda på en pinne så att jag håller händerna rätt i alla fall och inte flaxar runt med dem....

Det är bara så svårt med den där fingertoppskänslan.... känna kort trav och kunna hålla det..... Att mana på, samtidigt som man ber om försiktighet.... långsamhet..... H är en jättetrevlig häst annars, så det är inga problem med honom - de är mig det är fel på. Vill inte dra för hårt i tyglarna, och så släpper jag honom för mycket... tappar honom.... och han travar på för fort......

Och min hjärna får kortslutning - mana på till trav, hålla in, ställa hästen rätt på volten, ta hänsyn till alla andra ryttare, hålla skänklar och händer rätt, planera sin ridning, och så sitta ner i trav........ JAG - med min kropp som jag inte styr över och som jag inte äger..............

Blev ingen "kvalitetstid" alls idag.... grupperna slogs ihop pga frånvaro..... så det var bara att göra iordning hästarna och ut och rida och fara därifrån...........

Men nästa gång blir det annorlunda....... PUNKT. Då ska jag ta vara på tiden. SKA. Och ta mig hem på egen hand.

Nu har "Off the Map" börjat... är halvvägs.......... ÄR så trött så jag ser knappt skärmen... så det tar lite tid att skriva...............

Sitter och fyller i den underbara "matdagboken" jag fick............... En del av mig blir peppad att kämpa hårdare än någonsin.... och den andra delen vill visa hur jävla störd jag är och hetsäta som en idiot............

smsar med en vän....... heeela tiden................ hon har stora steg att ta idag.... jag också...... så vi är båda små och rädda............ men vi sätter världsrekord i sms... för att stötta varandra........... jag hoppas att vi klarar det här... tillsammans.........

tagit massa mediciner......... hjälper lite......... faktiskt....

men jag vet inte hur jag ska ta mig till bussen.......... och från bussen och dit..........

har i alla fall tvingat i mig en fralla till "frukost"............ försöka hålla uppe blodsockret lite............

när jag kommer hem så är det bara att byta om och gå till nästa buss.... till stallet........... kommer vara helt slut........ men vad kan jag göra åt det............... nada.....

jag kan inte

vet inte ens om jag vill längre

rädslan är större än viljan

låg inne i badrummet inatt

var en mikrometer från att spy

låg bara där och väntade

men jag behövde inte

inte än.....

det surrar i benen

mår så illa

försöker dricka vatten

herregud

jag klarar inte det här

vad har jag gett mig in i

ätstörningsenheten

går jag dit så är jag där sen

då går det inte att ta bort

då finns det

fan också

dö

har tydligen skrivit i 2 timmar och 20 min............ när mina fingrar lever sitt eget liv så gör de verkligen det...............

.......om 13½ timme ska jag vara på ÄS.........................

Det var en gång en liten jobbskygg kärring som satt och fikade dagarna i ända tillsammans med de andra från klubben för inbördes beundran. Man kan fråga sig var denna kärring fick det underbara jobbet någonstans, för alla avundades henne och hennes lycka över att inte göra ett skit utan bara håva in pengar varje månad. Hon hade turen att få vara anställd på Förnedringskassan - en av alla de som blivit särskilt utvald för det prestigefyllda och oerhört viktiga yrket att skita i människor som behövde hjälp. Kärringen arbetade som handläggare, men därom tvista de lärde, eftersom ingen visste om hon verkligen var en handläggare som hon utgav sig för. Men allt var frid och Freud för ingen orkade ju bry sig över det!

En dag fick hon uppdraget att vara handläggare åt en sjukskriven ung kvinna. Kvinnan hade vägrat bli sjukskriven i över 7 mån, men gick till slut med på det, eftersom pengarna började sina och hon inte kunde fortsätta studera. Kvinnan fyllde i papper, ordnade med intyg, gjorde allt i sin makt för att tillfredsställa FK-kärringens krav. Det fanns ett stoppdatum, men kvinnan var inte orolig för hon hade ju redan skickat in allt som krävdes. Dagen före sista dagen landade ett mystiskt brev innanför dörren hos kvinnan. Det var från kärringen. Där krävde hon intyg från CSN att kvinnan hade studerat som hon påstått, och brevet anlände med B-post. Kvinnan panikade totalt men fick tag på CSN och de skickade papper samma dag med A-post. Men då de inte skulle hinna fram förrän dagen därpå, sista stoppdag för att få fram pappren till kärringen, så mailade kvinnan kärringen och meddelade detta. Hon hade mailat kärringen flera gånger tidigare, men aldrig fått svar. Inte denna gången heller. Dagarna gick, och så kom ett brev raka vägen från helvetet. Kvinnan hade fått avslag på sin ansökan för att hon inte sänt in de "kompletterande handlingarna" i tid.

Kvinnan skar nästan ihjäl sig efter det beskedet. Hennes läkare och terapeut var förtvivlade för hennes skull. Läkaren försökte få tag i denna handläggare, kärring, som hade det välklingande namnet EIVOR. Läkaren ställde in möten och samtal med patienter bara för att kunna nå denna fantastiska Eivor, men trots att hon ringde gång på gång under hennes telefontider i över en vecka och lämnade en massa meddelanden, så hörde inte kärringen av sig. Läkaren kunde ju inte strunta i sina andra åtaganden så hon sände ett sista mail där hon var väldigt lite trevlig. Efter ytterligare några veckor ringde läkarens telefon. Och hör och häpna - den magnifika Eivor var på andra sidan tråden! En sådan ÄRA att få tilltala en så högt uppsatt och otroligt intelligent människa! Läkaren kunde dock inte se allt det underbara med denna Eivor, utan skällde ut kärringen så att hon var lägre stående än en amöba. Detta resulterade i att kvinnan fick nytt uppskov med pappren. Men allt var ju redan i Eivors magiska brevfack på Förnedringskassan.

Tiden gick och kvinnan föll sönder i bitar av oro. Ångesten och oron över att leva upp de pengar som hon sparat sedan hon föddes, brände sönder hennes celler till ren aska. Ännu ett kuvert singlade ner på kvinnans hallgolv. Det blev det sista kuvertet från Förnedringskassan som kvinnan öppnade på åratal. På de vita pappren inuti stod med stor svart text att kvinnan fått avslag på sin begäran. Handläggarens namn nämndes inte, och har aldrig nämnts av någon sedan kvinnans läkare förtrollade lilla Eivor till en lägre stående varelse än en amöba.

Blodutgjutelsen var total. Kvinnan skar sig sönder och samman. Två andra majestätiska varelsen ur klubben för inbördes beundran hade satt sina glittrande fingeravtryck på pappren, tillsammans med bläcket som gjorde deras namn till outläsliga streck och böjar. Denna gång fanns alla papper - kvinnan hade skickat in ALLT. Dock hade läkaren sjukskrivit henne retroaktivt from 1 jan, medan kvinnan fyllde i det datum då höstterminen på universietet officiellt var slut. Detta gjorde att kvinnan fick avslag ännu en gång. Samtidigt som detta hände så slutade kvinnans syster att existera, hon lämnade detta jordeliv efter att ha varit solen för alla i hennes närhet. Kvinnans mamma ringde när de stängt av respiratorn. Hon fick aldrig en chans att ta farväl av sin älskade syster. Hennes föräldrar reste den långa och mödosamma vägen för att hämta hem kvinnan till sin systers - deras första barn och äldsta dotter - skulle begravas. Kvinnan fick knappt med sig några saker alls. Bara sin ögonsten till kanin, och alla viktiga papper from högstadiet - inför överklagan av beslutet.

Kvinnan begravde sin syster med familjen, och förlorade halva sin värld. Familjen förlorade allt. Kvinnan hade ständiga tårar i sina ögon, men när hon jobbade riktigt hårt så rann de inte nerför hennes kinder. Så hon klippte gräs, gick med gångskyffel på hela uppfarten, städade hela sitt föräldrahem ända in i minsta lilla lådhörn. Och det var hon som gjorde det mesta när hennes änglasysters boende skulle tömmas. Hon klev rakt in och kastade runt allt. Hennes far var med och han förstod inte vad som pågick, men kvinnan var tvungen att göra stället obeboeligt för att lätta på smärtan. Hennes mor sa att hon inte var tvungen att ställa upp och flytta ut systerns alla tillhörigheter och dödsstäda, men kvinnan ville det. Sa att "jag hjälpte henne flytta in, så jag måste hjälpa henne att flytta ut.".

Hos familjen rasade världen samman mer och mer. Det grälades om allt och den unga kvinnan orkade inte. Hon orkade inte mer. Så till slut byggde hon om utbyggnaden av garaget till ett förråd, och flyttade familjens lådor och kartonger från lillstugan - friggeboden - och till det nya förrådet. Sedan flyttade hon in i lillstugan.

På sommaren har såklart alla underbara människor på Förnedringskassan semester, men papper från sina undersåtar måste ändå komma in i rätt tid. Kvinnan hade inte ro att skriva en överklagan, eftersom hon inte visste vad hon skulle skriva. Och hon var så trött. Vägde 43kg, åt inte, sov inte, utan bara jobbade. Hårt, och med rejält kroppsarbete. Hennes mor sade till henne att hon var tvungen att skriva och skicka pappren. Att hon skulle lägga sorgen åt sidan för att se till att hon överlevde ekonomiskt efter sommaren. En solig dag gick kvinnan ut i garaget. Svetten rann om henne, eftersom hon hade långtärmat - ingen visste att hon skar sig. Hon samlade alla yxor sin far hade hängandes på väggen. Gick långt bort till en tall som fällts och lämnats i långa bitar. Hon släpade tallstocken till en osynlig plats långt bort från sina föräldrars hus. Tog upp en av yxorna och högg. Högg så hårt hon kunde i tallstocken med alla yxorna. Hon skrek. Grät. Lät varje hugg i stocken vara av det hat som fanns inuti henne gentemot Förnedringskassan och den förtjusade kärringen som ljugit om att hon var hennes handläggare. Hon fick blåsor i händerna. Eggen på yxorna var oslipade. Hon slog till och med sönder en av yxorna. Den vassa metalldelen flög högt upp i luften när hon svingade för ännu ett slag. Det var ren tur - eller otur - att den inte landade och klöv kvinnans skalle. När stocken var av så hade hon laddat in Eivor i den ena änden. Kvinnan hade aldrig sett henne, aldrig mött henne, men hatet gav henne en bild i fantasin.

Kvinnan var som i trans resten av den dagen. Svarade inte på tilltal, utan var fast besluten att fästa allt hat gentemot hennes höghet kärringen Eivor. Fårskinn. Limpistol. Stenar. Färg, Kartong. När hatets Eivor var klar tog kvinnan med sig henne ut på tomten. Ställde henne vid en gigantisk rutten björkstubbe som symboliserade Förnedringskassans lokaler, och fotograferade hatet. Hatet mot hela Förnedringskassan och kärringjäveln som förstört hennes redan söndertrasade liv.

Efter det gick kvinnan in i huset och satte sig vid datorn. Där satt hon hela eftermiddagen och kvällen och skrev den överklagan som var tvungen att skrivas. Hon slutade inte förrän hon var klar och hon ändrade aldrig något. Hon lät fingrarna styra helt och hållet på egen hand. Hjärnan var sysselsatt med att få alla bilagor på de rätta ställena. Hon redogjorde för vad hon gjort varje månad från och med högstadiet och tio år framåt, och styrkte ALLT med bilagor. Det blev 54 sidor.

En riktig saga hade slutat där, men det här är ingen saga. Det här var och är ett helvete som satt spår och ärr i själar för resten av människors liv.

Kvinnan visste inte vilken adress hon skulle skicka överklagan till, eftersom hennes handläggare inte existerade. Kvinnans mor var snäll och ringde till Förnedringskassan i kvinnans hemstad. Där fanns bara en sekreterare eller vad det nu var för en lägre stående varelse än de beslutsfattande gudarna. Gudarna, majestäterna, de få som var i tjänst, var inte tillgängliga för tillfället. De hade "sovmorgon" och satt och fikade. Skulle vara åter kl 10:00. Modern var tapper och ringde kl 10:01, men fick samma svar - ingen av überidioterna hade kommit än. Telefonisten vägrade tala mer med modern, och kopplade henne någon annanstans. Modern fick en halv stroke när en röst svarade och talade om var hon hamnat - i en liten stad som inte hade något med kvinnans hemstad att göra. Dock verkade rösten förstå, för efter tre minuter hade modern fått adressen. Rösten hade hittat den på internet.

När kvinnan satt ihop "boken om sitt liv", lagt ner den i ett stort kuvert, så fick hon hjälp att skicka den som rekommenderat brev. Då var ju någon guru på den hjälpsamma och kompetenta Förnedringskassan tvungen att skriva under och kunde inte skylla på borttappade papper eller slarvig postgång.

Sommaren gick. Semester. Kvinnan for hem. Lämnade sin älskade systers grav och flydde från verkligheten. Hennes syster var inte död. Hade hon varit död så hade även kvinnan varit död. Det stora avståndet hjälpte till att hålla tankarna och minnena på avstånd. I oktober kom så beskedet på överklagan. Kvinnan hade rätt till sjukpenning. Hon fick hela 42kr per dag att leva på, retroaktivt sedan 1 januari. Hon blev överlycklig. Och förbannad. Allt slit helt i onödan och aldrig ens en simpel ursäkt från någon av de ofattbart kompetenta högheterna.

Vid det här laget hade kvinnan fått ett Personligt ombud. Och hennes läkare och terapeut var så uppretade på Förnedringskassan att de gjorde en gemensam attack. Som försök till bot för sina ödesdigra misstag beslutade oraklen på Förnedringskassan att bevilja kvinnan Aktivitetsersättning. Det var klart två veckor efter den gemensamma striden - snabbaste beviljandet av aktivitetsersättning i detta lands historia.

Hur man än vrider och vänder på denna saga så är den en verklighet. Min verklighet, beskriven på det enda sätt jag kan hantera allt helvete - ironi. Men faktan är sann. Tyvärr. Jag vet det, för kvinnan... det är jag. Det var min syster som somnade in efter 30 års sjukdom. Jag som skrev mitt livs historia som överklagan precis efter min systers begravning pga de fel Försäkringskassan gjorde. De jävlades med mig så länge. Och kom  undan utan att ens be om ursäkt eller beklaga min systers bortgång. En stor del av mig dog den sommaren. En del som aldrig kan komma åter. Och det är meningen att jag ska leva med den här döda delen i resten av mitt liv - om jag orkar. Leva med vetskapen om att sådant här faktiskt händer, och förmodligen ännu mer idag när sjukförsäkringen gjorts om till en häxjakt. Leva med att människor hamnar bakom låsta dörrar på psyk, skär sig tills blodet pulserar, tar sina liv - pga förnedringen de utsätts för av systemet.

Jag avslutar med en bild på "min" Eivor, för ja - jag högg henne mitt itu. Och hon finns - på riktigt.

Jaha, och var är regnet..? Visst, det var lite blött på asfalten på morgonen, men var det allt..?? Gissar att snön ligger kvar i skuggområdena fortfarande... plus snöhögarna då....

Har knappt sovit inatt. Känns som att jag skriver det varje dag...

Fått svar av min handläggare på FK... De som har hand om bostadstillägget har fortfarande inte fattat.... så nu lägger jag ner...... Skickar in helt nya papper på ALLT........ De måste ju kunna läsa NÅGONTING! Det är ju till och med ifyllt på datorn, och kan de inte läsa DET så har de stooora problem...

.......jag vet inte... jag har inga ord......... sitter bara i sängen och stirrar...............

Har gått igenom sopskåpet och vikt plastpåsar tills jag var så less att den sista högen gick till återvinningen.. Nu är det i alla fall ordnat och är ordning och reda. Blir lättare att flytta - intalar jag mig själv. Och så har jag packat ytterligare 2 flyttkartonger med köksgrejor, och till och med varit nere med skiten till förrådet. Börjar bli ganska fullt där nu, men det blir ju hyfsat lätt att "bara" kånka skiten till bilen, lasta in, fara till nya lägenheten och halvdö när de ska uppför trappen........ Hade tänkt kolla gardroberna, men det blev inte så. Försöker känna mig nöjd med det jag gjort. Jag inser att det inte är någon idé att planera något egentligen, för antingen gör jag ingenting alls eller också så gör jag något helt annat.

Tog med mig Tilda till soffan. Hon låg på min mage medan vi tittade på Projekt runway. Idisslade sådär som bara kaniner kan göra.

Vet inte vad jag ska göra imorgon. Ha ångest över tiden på ÄS på onsdagen förmodar jag..................

.........jag dör inifrån... vet inte vad jag ska göra...... separationsångest.. kanske... min t är verkligen borta...... är det såhär det kommer kännas sen........ sen när jag förlorar henne för gott... kan inte andas......... samtidigt som jag inte vill behöva henne......... jag behöver känna att jag inte behöver henne.........